Cyberpunk: Edgerunners (Netflix)

Regnvåt asfalt, flimrande neonskyltar, och väldiga skyskrapor av glas och stål så långt ögat kan nå. Med handen på hjärtat skall det sägas att där finns få saker på denna jord som har förmågan att göra mig fullt lika knäsvag som framtidsdystopi. Det är en så underbar plattform för berättande. Enorma samhällsklyftor med allt från extrem fattigdom till obscen rikedom. Biomekaniska implantat, högtflygande skumraskaffärer och gigantiska företag som i flera generationer legat i djup konflikt med varandra. High tech, low life.

Gibsons Sprawl-trilogi i all ära men det är knappast genom Count Zero, Mona Lisa Overdrive eller Neuromancer som kreti och pleti funnit intresse för cyberpunk genren. Nej den äran går snarare till CD Project Red och deras omdiskuterade spel. Ett arv som nu Studio Trigger bygger vidare på med den animerade Netflix-serien Cyberpunk: Edgerunners. En show som kommer med en hel del extra bagage bärandes på sina axlar och vars kreatörer främst gjort ett namn för sig genom Kill la Kill och Star Wars: Visions.

Men säga vad man vill om CD Project Red och deras ständiga arbete med att gräva Cyberpunk 2077 ur den djupa grop spelet befunnit sig i sedan lanseringen. Världen de byggt vidare på utifrån Mike Pondsmiths original i Talsorian Games gamla klassiska penna-och-papper rollspel med samma namn är i varje fall en väldigt intressant sådan. Något som Cyberpunk: Edgerunners snabbt gör oss påminda om med sin utpräglade grafiska stil och fartfyllda berättande populerat av flertalet förvånansvärt sympatiska karaktärer.

Under knappt tio episoder lär vi känna den unge David Martinez. En tonåring som genom en rad mer eller mindre olyckliga omständigheter blir berövad på sitt hem, mor och dessutom (kanske föga förvånande) finner sig utsparkad från skolan. Detta sätter honom på kollisionskurs med Night Citys undre värld och hans situation förändras snabbt när han möter hackaren Lucy som introducerar honom till hennes gäng. Vad som följer är en våldsam resa som bjuder på rikligt med överraskningar och en både engagerande och välskriven historia.

Studio Triggers fingeravtryck märks tydligt på Cyberpunk: Edgerunners som ofta är ett regelrätt visuellt spektakel och de många karaktärer vi möter seriens tio episoder känns alla som att de fått kärlek och eftertanke. Även ett antal namn från spelet dyker upp i periferin. Röstskådespeleriet är likaså det på topp och får de många olika karaktärerna att tydligt stå ut från varandra, kanske då främst Lucy och Rebecca som båda är direkt tok-charmiga i sin framtoning.

Allt är dock inte solsken och rosor i Night City. En del mindre vackra sidor av Cyberpunk: Edgerunners drar ner betyget på vad som annars haft potential till att vara en regelrätt fullträff. Först och främst, och ja det kan tyckas småaktigt men sången som spelas under inledningen av varje episod passar inte alls. Franz Ferdinands "This Fffire" matchar inte med känslan av serien. Varför de inte valt att använda något långt tyngre och tematiskt passande begriper jag ärligt talat inte.

Likaså har jag en biff med skurkarna och hur de presenterades. För det är först under seriens sista episoder de dyker upp som kaniner ur en magisk hatt. Det är abrupt, plötsligt och oväntat på helt fel sätt. Dom får helt enkelt inte i närheten av samma skärmtid som många av de andra karaktärerna i Cyberpunk: Edgerunners, något som också får seriens avslut att upplevas som en aning framstressat och halvbakat. Det lämnade en lite bitter eftersmak i min mun personligen och jag hade hoppats på mer.

Sist men inte minst behöver jag också adressera animationerna. Studio Triggers stil är absolut inte för alla och lika ofta som Cyberpunk: Edgerunners är bedårande vackert och fullkomligen droppar av stil, så kan det även vara olidligt fult. Ja rent av kännas halvfärdigt. Smaken är som baken så klart men räddaren i nöden här är den stämningsfulla ljussättningen och de kontrastrika färgerna som lånar en Cyberpunk: Edgerunners tillräckligt distinkt egen stil för att få serien att stå ut från så mycket annat.

Men när allt är sagt och gjort så är det svårt att inte bli imponerad av Studio Triggers arbete här. Ja den visuella aspekten kan vara lite av en vattendelare för många men både karaktärerna och berättandet är på topp, rentav bättre än i CD Project Reds egna spel. Likaså är har studion perfekt fångat känslan av och de många nyanserna som formar Cyberpunk som tema. Det smutsiga, det vackra och det rakt av skrämmande. Cyberpunk: Edgerunners är strålande underhållning och ett kärt återbesök till Night City som ingen bör missa.