Crossfire: That's No Moon har ambitiösa idéer, men räcker det?

I en bransch där läckor och personer med för lösa tungor hör till vardagen är det faktiskt ganska uppfriskande när en utvecklare får möjlighet att göra ett tillkännagivande på egna villkor och samtidigt överraska publiken. Som någon som numera är djupt insyltad i allt som rör tv-spel händer det inte särskilt ofta, men avslöjandet av utvecklaren That's No Moons debutprojekt lyckades faktiskt ta mig lite på sängen.

För den som inte känner till studion är That's No Moon baserad i Los Angeles och grundades för några år sedan av flera personer med erfarenhet av att utveckla Call of Duty, God of War och andra stora AAA-serier. Studions uttalade mål har alltid varit att skapa "a new generation of narrative-driven, genre-defining interactive experiences", och det verkar definitivt gälla det här spelet, som jag fick möjlighet att se mer av under en presentation bakom stängda dörrar.

Ambitiöst, spännande, djärvt, innovativt, filmiskt, jordnära och prestigefyllt - det var några av orden som användes under presentationen, där nyckelpersoner från That's No Moon berättade om vad de vill åstadkomma och hur de tänker nå dit. Intressant nog avslöjades dock varken spelets namn eller identitet förrän långt in i presentationen, av en anledning som jag snart förstod när titeln väl visades.

Crossfire. Japp, That's No Moon samarbetar med Smilegate för att skapa ett nytt kapitel i den långlivade actionserien. Det var först när jag hörde namnet som jag insåg varför studion sannolikt var lite försiktig med att inleda presentationen med logotypen i centrum. Trots sin räckvidd och sina många varianter har Crossfire alltid haft svårt att mäta sig med etablerade, filmiska militärskjutarserier som Call of Duty och Battlefield. Därför är det ganska djärvt att det kommande spelet så tydligt identifierar sig med varumärket. Det kan låta fördomsfullt, men många lär höra namnet Crossfire och omedelbart tappa intresset. Frågan är alltså om That's No Moon har vad som krävs för att göra Crossfire till en verkligt tungviktig spelserie.

Även om väldigt lite spelmekanik hittills har visats upp råder det ingen tvekan om att That's No Moon har en vision värd att uppmärksamma. Det här är ett berättelsedrivet actionspel för en spelare där målet är att leverera en "authored story", erbjuda jordnära strider med "high lethality" och ett "stealth-forward" upplägg, filmiska ögonblick samt karaktärer som är bristfälliga men lätta att relatera till. Samtidigt undviks allt som förknippas med live service-modeller, liksom alla former av flerspelarlägen och samarbetssystem. Det här är ett renodlat enspelaräventyr, skapat för att upplevas av en person i taget, vilket känns som ett ovanligt modigt val i dagens spelbransch. Smilegate förtjänar också beröm för att stötta That's No Moon i satsningen.

Berättelsen kretsar kring en figur vid namn Layla Qassem, en legosoldat som är beredd att göra vad som krävs för att nå sina mål. Layla befinner sig i vad som verkar vara en miljö inspirerad av Mellanöstern och hanterar olika mänskliga hot av skäl som ännu inte har avslöjats, eftersom That's No Moon var mycket hemlighetsfulla kring handlingen. Det vi fick veta är att Layla får stöd av Delroy Cross, en mer återhållsam person som kämpar för institutioner och sätter stabilitet främst. Han fungerar därmed som en tydlig kontrast till Layla. De två kommer inte särskilt bra överens, men tvingas ändå samarbeta för att hantera ett problem som verkar involvera någon form av science fiction-liknande smitta eller åkomma.

När det gäller själva spelupplägget bjöd That's No Moon bara på en kort försmak. Det som visades kretsade främst kring Layla när hon tog sig fram mellan klippor i ett öppet område, undvek hot, eliminerade fiender i tysthet och försökte överleva ett farligt möte. I stora drag påminner det om ett traditionellt stealth-actionspel där spelaren själv väljer hur olika situationer ska lösas. Man kan smidigt ta sig förbi patrullerande fiender, oskadliggöra dem med närstridsattacker, distrahera dem med kastade föremål eller, om allt går fel, dra fram vapnen och lösa situationen med högljutt våld. Där That's No Moon hoppas sticka ut är genom att utnyttja hela potentialen i Unreal Engine 5. Med hjälp av Nanite-tekniken kan mer komplexa miljöer skapas, Lumen används för avancerad ljussättning och tekniken öppnar dessutom för nya sätt att röra sig genom terrängen.

Stor vikt lades vid att verkliga miljöer sällan är platta och att klippformationer har ojämna former som inte alls liknar de fyrkantiga skydd som brukar dominera i tv-spel. That's No Moons lösning är att skapa mindre rigida och mer oförutsägbara miljöer, kombinerat med ett nytt rörelse- och skyddssystem inspirerat av den militära tekniken defilade, där soldater anpassar sin position efter det skydd som finns tillgängligt. Resultatet är att det känns mer naturligt och trovärdigt att söka skydd och undvika fienders siktlinjer. Layla växlar sömlöst mellan att ligga ner, ligga halvt upprätt, huka sig eller stå nästan helt upp medan hon rör sig mellan skydd av olika höjd och form. I praktiken ser det både elegant och smidigt ut, som en genuin vidareutveckling av konceptet. Den stora frågan är dock om just denna innovation räcker för att få Crossfire att verkligen sticka ut.

Det kan låta hårt att förenkla det på det här sättet, men i grunden är det fortfarande ett modernt militärt actionspel i Crossfire-serien. Det innebär gott om bruna och steniga miljöer, välbekanta stealth-utmaningar och områden som navigeras på ungefär samma sätt som Lara Croft brukar ta sig an tungt beväpnade fiender. Jag kunde inte låta bli att känna att Crossfire på många sätt bygger på traditionella idéer, samtidigt som det försöker ge dem nytt liv genom innovativa inslag. Det är lite som att ta rörelsesystemet och terrängdesignen från Death Stranding och placera dem i ett Metal Gear-spel. Idén är intressant, men frågan kvarstår om det räcker för att få Crossfire att kännas verkligt unikt i spelarnas ögon.

Bortsett från detta ser Crossfire mycket påkostat ut, med grafik och visuella effekter av absolut toppklass. That's No Moon verkar också ha lagt mycket tid på att skapa ett användargränssnitt utan onödigt brus, något som märks genom en ren och avskalad presentation där själva actionupplevelsen får stå i centrum. Alla löften om "prestige storytelling" och ett "cinematic tactical action-adventure game" verkar hittills infrias. Förhoppningsvis lyckas spelet även med ambitionen att vara en "narrative reimagining" av Crossfire - en verklig nystart som kan få spelare att glömma CrossfireX och dess lika svaga enspelarkampanj.

Det finns alltså en tydlig vision för spelet, och utvecklarnas sätt att tala om Crossfire inger förtroende för att det faktiskt kan bli något speciellt. Samtidigt finns en uppenbar brasklapp: vi har fortfarande sett väldigt lite av spelet. Vi behöver få se mer, veta mer om handlingen och se om That's No Moon kan bygga vidare på sina ambitiösa idéer och utveckla dem till något mer än bara intressanta koncept. Om studion lyckas med det kan Crossfire mycket väl bli ett spel att hålla ögonen på för alla som uppskattar actionäventyr under de kommande åren.