Joel tycker till: "Crimson Desert är inte ett bra spel"

Som ni antagligen redan vet så blev det ingen Crimson Desert-recension från min sida. Saker hände - eller ja, livet hände och ställde till det under en månad som var fullknökad med titlar som skulle avhandlas och recenseras. Så kan det ju bli ibland - men trots det har jag faktiskt lovat en text som behandlar mina åsikter om spelet ifråga.

Den här texten kommer inte ägnas åt något slags envägsflöde där strömmen enbart är fylld med positivitet. Det är lite tvärtom, för min del. Jag gillar inte Crimson Desert särskilt mycket alls och efter att ha lagt 25 timmar på det (i runda slängar) så har jag raderat det från min hårddisk. Jag ser inga poäng i att spela det - för det är helt enkelt inte ett spel som uppfyller mina kriterier kring vad ett bra spel bör vara.

Okej - först och främst så ska jag villigt erkänna att det är ett enormt läckert spel. De enorma vidderna, den levande naturen och mängden upptäckter man har framför sig är smått otroliga - men det räcker liksom inte när det fattas en grund. Om jag ska spela ett spel som kräver 50-150 timmar av min tid vill jag känna att sakerna jag gör har ett syfte, att jag förstår varför saker sker och att det finns en tydlig identitet inbakad i historien. Crimson Desert haltar inte bara lite grann på den fronten utan dess framfart kan närmast liknas vid ett långsamt kravlande i gyttja uppför en brant backe. Det kommer liksom ingenstans för min del och jag kan inte leva mig in i Kliffs skor och än mindre bry mig om karaktärerna omkring honom.

Det är omöjligt att inte dra paralleller till ett av världens bästa spel; The Witcher 3. Där fanns det alltid en mening bakom valen man fick göra och handlingen drevs framåt på ett skickligt och engagerande sätt. Något sånt finns inte i Crimson Desert utan det lägger alltid grund för mer frågor än svar. Vem är jag ens? Vad är en Greymane? Är vi goda? Det märks verkligen att Pearl Abyss försökt klä in sin interaktiva lekstuga i en skrud som ska föreställa något slags allvar, men för mig blir det ett platt fall och jag orkar inte bry mig om något alls. Eller ja - jag kan inte bry mig för det finns ingen anledning.

Spelet inleds med en begravning och snart blir vi attackerade av en annan klan. Det är ju inte bra, förstås. Ännu mindre bra är det att de flesta av Kliffs vänner dör och till synes splittras över spelets skådeplats- Pywel. Som om det inte vore nog dör Kliff också men blir räddad av något/någon som ger honom krafter. Varför? Ingen som vet. Vet ens Pearl Abyss? Tveksamt.

Lite senare vaknar Kliff upp hemma hos en herre som förbarmat sig över honom; tvättat hans sår och mättat hans mage. Men Kliff, spelets stenhårda protagonist, finner sig inte i ett lugnt liv på landsbygden utan ska prompt ta sig vidare och leta upp sina kamrater. Det kan jag köpa. Spelet behöver faktiskt ha något slags mål och goda vänner som gått förlorade är i alla fall en ursäkt till att starta ett äventyr. Men problemen radar snabbt upp sig.

Några döda rövare senare är vi inne i en liten by. Katter och hundar trängs med tiggare, jättar och små barn som leker kurragömma. Det känns levande och jag gillar det Pearl Abyss har byggt upp. Det känns som en plats som absolut passar ett episkt äventyr och då såg jag fram emot vad jag trodde skulle bredda ut sig framför mig. Här börjar dock spelets absolut sämsta delar att göra sig alltför påminda. Jag har ett uppdrag och tydligen ska jag ge några mynt till en tiggare. Varför vet jag inte - men spelet säger att det är vad som gäller. En stund senare ska jag hjälpa en kvinna nere i en kloak och det är samma visa där - varför gör jag egentligen detta?

Hipp happ och så är jag plötsligt uppe i himlen och kvinnan förvandlas till en vit fågel och tiggaren till en trollkarl. De säger att jag behöver återställa någon slags balans. Tjena tjena och alright. Det är inte ens en fråga om dåligt manus, utan här är det så tunt och transparent att det hade passat bättre som fönster på en liten krokig timmerstuga i skogen. Pearl Abyss försöker med en oerhörd brist på finess tvinga in en story som egentligen hade funkat bättre i idé-stadiet. För storyn är så fruktansvärt generisk att om hade tagit bort den helt och så hade spelet sett likadant ut och egentligen varit aningen bättre. Samma gäller karaktärerna, egentligen. Kliff vill så desperat vara Geralt men lyckas bara nå 10% av vägen dit och påminner om något man får när man beställt billigt från Kina: Temu-Geralt, helt enkelt.

Kliff, den gode Kliff. Mannen som inte visar ett uns personlighet och känslor? Det är för p*ssies. Jag kan tycka att man borde bry sig lite grann om ens vänner slaktas och bli lite chockad om man dör, återuppstår och får förmågan att flyga. Men Kliff? Han är lika stoisk som Steven Seagal i Hard To Kill där den sistnämnde faktiskt framstår som rent och skärt Oscarsmaterial. Crimson Desert-hjälten lyckas med konststycket att vara den mest generiska hjälten någonsin - en animerad staty, helt utan personlighet.

Jag har förstått att de som gillar Crimson Desert gör det för att det är en gigantisk digital lekstuga. En stor och vacker öppen värld där den ena vyn är mer hisnande än den andra och den ena fräcka spelmekaniken avlöser den andra. Även om jag förstår att det är varför folk älskar det - så kan jag inte förstå hur man faktiskt kan göra det. Inte nog med att det här actionrollspelet helt saknar en intressant historia så känns allt som en enda stor ursäkt för Pearl Abyss att mata in alla idéer de gillar i en enda stor röra. De vill ha den polska brutala estetiken The Witcher-spelen besitter, strider som ska vara Fromsoft-utmanande, tyngden som Read Dead Redemption har och Links krafter från Breath of the Wild och Tears of the Kingdom. Paketet är så överfyllt att det saknar den röda tråden som lyckade spel i samma genre så skickligt väver in i sina spel.

Jag respekterar och uppskattar Pearl Abyss för att de verkligen lyssnar på sina fans. De släpper ständigt uppdateringar som gör spelet lite bättre där kontrollen och buggar varit de prioriterade hålen som lagats. För min del och hur jag ser på spelet så är problemen av en annan natur och inga som kan patchas bort eller lagas med hjälp av några uppdateringar.

Samtidigt som jag inser att det här spelet verkligen inte är för mig är jag glad över att så många verkar gilla det. Det spelar ju egentligen, rent krasst, ingen roll att jag inte förstår varför och jag känner mig heller inte exkluderad för att jag inte får vara med på Crimson Desert-partyt. Det enda som är jobbigt, för egen del, är att spelet hade kunnat vara något alldeles extra om de hade börjat i andra änden - från rätt håll. Tänk om Crimson Desert hade börjat med en tung och dramatisk berättelse som var fylld med djupa och intressanta karaktärer. Pearl Abyss har själva erkänt att de inte är nöjda med storyn och hur den berättas... och ändå duggar de höga betygen tätt.

Sen hjälper det inte heller att spelet har en överdriven dramatisk ton som nästan övergår i Stefan & Krister-manér. Ledsna vuxna män ligger och sparkar och slår i gyttjan för att en gris har sprungit bort och överlag är gesterna från NPC:er så yviga och övertydliga att jag får en dålig smak i munnen. Den visuella stilen och tyngden som Pearl Abyss uppenbarligen ville åt hjälps verkligen inte av ett stuk som påminner om skolflickor från valfritt JRPG. Men det är väl det asiatiska arvet, antar jag, och eftersom rollspel från de breddgraderna sällan (läs: aldrig) har gått hem hos mig är det väl ännu en anledning till att jag inte kan njuta av Crimson Desert.

Och sen har vi pusselbiten. Det är som lite som Zelda, men alla kreativa lösningar har bytts ut mot att man som spelare får en hammare och lösningen är att slå tillräckligt hårt och mycket tills det funkar. Jag skulle inte säga att det är så mycket lösning bakom lyckade pussel och det känns som att Pearl Abyss har gömt lösningen i en liten låda och sen helt glömt bort att berätta för spelaren vart denna låda finns. Antagligen vet de inte ens själva.

Striderna börjar faktiskt lovande. Men sen går det utför snabbt. Tidigt i spelet känns det som att Fromsoftware lånat ut sina bossar (minus deras briljanta design) men helt glömt bort det som gör combaten bra - balansen. Bossarna är inte bara svåra - utan de är tråkigt svåra. Det är lite som att slåss mot en stridsvagn med alldeles för lång hälsomätare, som dessutom kan one-shotta dig om du råkar vara ofokuserad en sekund. Allting påminner om ett långt och tråkigt maratonlopp där det enda som hjälper en är en alldeles för tung ryggsäck fylld med mat som man ständigt måste proppa i sig för att överleva.

Jag ska inte klaga för mycket på kontrollen... men lite måste jag säga. När man ändå är igång och sprider negativitet så kan man väl lika gärna göra det ordentligt? Nu har den blivit bättre än när jag testade spelet innan release. Men är den bra? Är det rimligt att släppa ett spel med en så pass klumpig kontroll att det är meningen att man ska "vänja sig" efter en handfull timmars spelande? Det finns tillräckligt mycket goda förebilder där ute att titta på och spelet borde inte ha levererats i det skick det gjorde.

Det spelar ingen roll hur många katter man kan samla på sig och hur gulliga de är i sina små hattar (okej, det är ändå en liten redeeming quality), hur många olika färgglada fjärilar och andra små insekter man kan fånga eller hur stort utbudet av sidoaktiviteter är i allmänhet. Crimson Desert framstår, i min bok, som ett spel för människor som nöjer sig. För ärligt talat förstår jag inte att man inte är mer kritisk. Crimson Desert är för mig som något av det ultimata beviset på att man kan släppa ett spel som är vackert, innehåller en häpnadsväckande värld och är tekniskt imponerande men fortfarande inte är bra.

Håller du med i Joels resonemang eller är han helt ute och cyklar?