Crash Bandicoot: Nsane Trilogy

Oodibigah!

När det välbekanta tjoandet når mina öron känner jag mig som hemma. Jag har precis krossat en trälåda och hittat en fjäderprydd voodoomask, och nu går det undan kan jag lova. Jag kutar förbi fällor på marken, glider under laserstrålar, skuttar över köttätande växter och snurrar in i en svärdsvingande riddare som om vore jag en virvelvind. Han viner iväg över horisonten. Jag hoppar upp på en liten isbjörn och jagas av stenbumlingar. Jag besegrar muterade monster och käkar wumpafrukt. Jag reser genom tid och rum på jakt efter ädelstenar, till ljudet av exotiska trumslag. Jag är 27 år gammal, men jag känner mig som ett barn. För nu har han äntligen hittat hem igen: Crash Bandicoot är tillbaka!

På julafton för 20 år sedan fick jag min allra första, egna TV-spelskonsol. Päronen hade köpt mig en Sony Playstation, och spelet som följde med hette Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back. En orange punggrävling från Australien gjorde entré i vårt hem och sedan dess har ingenting varit sig likt. Crash blev startskottet på mitt liv som gamer, och hans äventyr definierade mig som person i många års tid. Medan Mario hoppade på svampar och räddade prinsessor red Crash på vårtsvin, jagades av dinosaurier och sköt bazooka. Ibland bar han även läderjacka och solglasögon. Han hade attityd och troligen några skruvar lösa också. Han var smått galen och hans värld likaså. Och jag älskade varje sekund. Crash Bandicoot är en av mina barndomshjältar, och det var ett sant nöje att växa upp med honom.

Då kanske ni förstår hur glad jag blev när det avslöjades av Vicarious Visions, studion bakom Skylanders-serien, fått i uppgift att piffa upp pungdjurets tre första Playstation-äventyr och erbjuda hela trilogin till ett reducerat pris. Crash Bandicoot: Nsane Trilogy samlar nämligen Crashs glansdagar från tiden då Naughty Dog stod för utvecklingen, och det är tre riktigt bra plattformsspel vi snackar om här. Om du känner samma närhet till serien som jag gör vet du redan nu att detta är något för dig.

Det märks att Vicarious förstår sig på Crash, för deras nyversioner är originalen trogna. Spelkänslan är densamma som förr, med hopp, snurr, glidande och magplask som både ser ut och låter som Crash - trots att grafiken fått sig ett rejält ansiktslyft och att allt ljud (även den fantastiskt klatschiga musiken) gjorts om från grunden. Designen, atmosfären - och alla små detaljer i karaktärer och miljöer - har återskapats på ett sätt som känns rätt, helt enkelt. Dr. Cortex huvud är precis lika stort och klumpigt som förr, och Ripper Roos skratt är exakt lika sinnessjukt som tidigare. Det finns vissa saker som jag inte gillar dock, som att vissa röstskådespelare är utbytta och att Crashs pupiller är jättesmå av någon anledning, men nu hårklyver jag.

Huvudsaken är att alla galenskaper du minns från de tre första spelen är tillbaka, i ny förpackning. Crash har alltid bjudit på utmanande plattformande, coola scenarion och karismatiska bossfigurer. Vart annars ska du få slåss mot en kroppsbyggande koalabjörn? Vart annars ska du få rida på en tiger längst kinesiska muren? Den här gången kan man dessutom uppleva allt som Crashs syster, Coco, vilket är en supertrevlig nyhet enligt mig. Hon har exakt samma förmågor som sin storebror, men det är ändå kul att se henne svinga sin rosa laptop när hon ska slå en robot på truten.

Den andra stora nyheten är att det finns Time Trial-stöd i de två första spelen - en funktion som ursprungligen introducerades i tredje spelet. Gör man bra ifrån sig belönas man med en så kallad Relic, och samlar man tillräckligt många Relics låser man upp diverse hemligheter. Alla tre spelen är proppfyllda med samlarsaker och upplåsbara banor, vilket enligt mig är det absolut bästa med Crash Bandicoot. Jag vet inte hur många dagar jag lade på att hitta safiren i Crash 2 när det väl begav sig, eller hur lång tid det tog för mig att hitta den hemliga våningen med portaler i samma spel.

Banorna i Crash-serien må vara linjära, men den som vill låsa upp allt och se de riktiga sluten har många veckors underhållning framför sig. Vicarious har dock gjort det något lättare för folk denna gång, då det oftast finns ledtrådar till dessa hemligheter i början av varje bana. De har däremot sagt att det finns helt nya saker gömda i Crash Bandicoot: Nsane Trilogy, vilket jag dessvärre inte kan bekräfta eftersom det lär ta mig ett år innan jag hittar något...

Det bästa från Naughty Dogs tre första spel återvänder alltså i Nsane Trilogy, men även det mindre bra återfinns i denna samling. Vi snackar trots allt om tre spel med 20 år på nacken, så om du aldrig spelat Crash förut kan det vara värt att ha det i åtanke innan du införskaffar denna samling. Vicarious har nämligen varit väldigt sparsamma när det kommer till att förfina spelbarheten. Det finns exempelvis ingen kamerakontroll i Nsane Trilogy eftersom banorna designades under Playstation-eran. Ibland är det oerhört svårt avgöra hur långt man hoppar, speciellt på mörka banor där man inte ens ser sin egna skugga. Du kommer dö, oerhört mycket. Du kommer känna dig otillräcklig, och du kommer känna hat.

På senare banor krävs dessutom enorm precision om man vill samla alla gömda ädelstenar. Problemet är att denna precision inte fanns för 20 år sedan - och till följd finns den heller inte i nyversionerna. Vicarious har lyckats väl i sitt återskapande - men spelkontroll som var frustrerande i mitten av 90-talet är snudd på oacceptabel år 2017. Det är nästan Dark Souls-nivå på vissa av hoppen, fienderna och hindren som väntar dig i det allra första Crash Bandicoot. Spelet kom ut innan Playstation fick sina analoga spakar, så styrningen är styltig och opålitlig. Igår svor jag i timmar åt banan med sköldpaddorna på hängbron. Ni som varit med förr vet vilken jag snackar om.

Utvecklarna verkar dock vara medvetna om detta, för om du möts av en Game Over-skärm på en viss bana kommer det finnas fler extraliv och checkpoints att hitta där nästa gång. Det är en ganska fin lösning på dilemmat, eftersom allt för stora förändringar hade försvagat nostalgin. Lyckligtvis blir allting betydligt lättare och mer familjevänligt i Crash Bandicoot 3: Warped, där punggrävlingen har en massa förmågor som han inte har i de två första spelen. Min rekommendation är faktiskt att nya spelare börjar med 3:an och sakta arbetar sig bakåt i kronologin. Som tur var har Vicarious åtminstone varit in och pillat på några av de mest ångestframkallande banorna (läs: fordonsekvenserna). Dessa känns mycket bättre i Crash Bandicoot: Nsane Trilogy än i förlagan, men detta är en av få kreativa friheter de tagit.

De kunde ha fått ta fler enligt mig. Visst, Nsane Trilogy är färgglatt och mysigt, men det hade väl inte varit för mycket begärt med 60 bilder per sekund istället för 30 när det är tre spel på 90-talet som gjorts om? Och varför är det lika långa laddningstider här som det var i originalen för? De är utdragna, frekventa och dessutom tråkiga att titta på. Detta är spelets absolut största minus, och det känns som något de kunde ha lagt mer tid på att optimera före release. Men med det sagt är Nsane Trilogy fortfarande en väldigt trogen nyversion som lär tillfredställa alla Bandicoot-fanatiker där ute. Och om du aldrig haft nöjet att käka wumpafrukt med Crash förut har tillfället aldrig varit bättre än nu när han tre bästa äventyr samlats, och säljs med låg prislapp dessutom.

Jag kanske inte har samma tålamod som jag hade som 7-åring, och jag kanske svär lite högre än vad jag gjorde på den tiden, och trots att spelbarheten är densamma som på 90-talet (både på gott och ont) njuter jag av varje sekund med Crash Bandicoot: Nsane Trilogy. Jag drivs nämligen av ljuv nostalgi, och en kärlek till det muterade pungdjuret som troligen aldrig kommer dö. Han lyckas nämligen sätta ett leende på mina läppar än idag, 20 år efter han först gjorde entré i mitt liv - och tack varje Nsane Trilogy kommer han fortsätta göra det ett bra tag framöver.