Connys favoriter: Assassin's Creed

Det var för sjutton år sedan som vi introducerades till denna serie. För mig personligen tog denna en uppskattad vändning när det blev stora öppna världar och mer rollspel. Jag vet att många inte håller med, alls. Vissa menar nog att de inslagen helt gjorde att identiteten försvann. För mig var det precis vad som behövdes för att jag skulle förälska mig totalt i denna spelserie. Så, här kommer mina fem favoriter i Ubisofts långkörare.

(5) Assassin's Creed Syndicate
Den nionde delen kretsade kring tvillingarna Jacob och Evie. Vi befann oss i London i mitten av 1800-talet och Ubisoft hade skapat en riktigt spännande plats för oss att leka parkour i. Det här med att den öppna världen koncentreras till en stad har skett flera gånger under serien. Något som man exempelvis till viss del också valde att återvända till i 2023 års Assassin's Creed Mirage. Detta bidrar ju till en tätare upplevelse, bjuder på ett pulserande storstadsliv och betydligt mindre tomma ytor att transportera sig över och emellan. Punkt A till B blir ofta väldigt kort. Något jag vet att många föredrar. Det skapar också en tydligare identitet och små detaljer blir enklare att uppskatta när man passerar dem med jämna mellanrum.

Precis som i det aktuella Assassin's Creed Shadows så finns här då två protagonister att spela med och kunna skifta mellan. Både strid och stealth-delarna fick sig ett ordentlig lyft från tidigare delar. Det är mycket atmosfären, berättelsen och variationen i Syndicate som gör att det hamnar på listan. För även om detta redan då hade rollspelsliknande inslag som erfarenhetspoäng och färdigheter - så känns det också lite som en brygga mellan de första delarna i serien och vad serien utvecklade sig till.

(4) Assassin's Creed II
Att välja en favorit bland de tre första delarna i serien är kanske denna listans svåraste uppgift. Men det del två kändes i mångt och mycket som en framförallt finputsad version av det första. Eftersom det också är en direkt fortsättning på så finns här såklart en berättelse som hänger ihop och skapar ett engagemang. Detta är något som serien sedan totalt frångått med sina olika tidsperioder. Många håller ju dessutom Ezio som hela seriens bästa protagonist.

Det finns även en bra tyngd i all action och en smidighet i att klättra och det vertikala är ofta imponerande designat. För den som önskar sig en mer klassisk upplevelse, med spännande jakter över hustak, smidiga avrättningar och vidhåller att serien är som bäst när den helt lutar sig mot första ordet i titeln, så känns del två som en definitiv höjdpunkt. Del tre var kanske än mer finputsat gällande mycket men för min del kändes det betydligt mer anonymt. Så om jag då ska placera någon av delarna som drog igång hela den här serien på topplistan - så får det bli äventyret i Italien.

(3) Assassin's Creed Black Flag
Jag vet att detta förmodligen dels är mångas klara favorit och dels det många ser lite som en slags definitivt brytpunkt för serien. För redan här försvann rätt mycket av seriens kärna. Det beskrivs ofta som ett "piratspel i första hand och ett Assassin's Creed i andra". Men med tillräckligt mycket inslag för att folk ska uppskatta det och se det som en mer naturlig del i serien än mycket av det som kom efter.

För mig har sådant där inte spelat så stor roll. Vilket topplaceringarna kommer att avslöja helt. Framförallt minns jag Black Flag som väldigt välgjort. Och när jag startade det för att väcka minnet till liv slås jag över att det fortfarande ser väldigt bra ut och har många väldigt genomarbetade inslag. Striderna överlag är definitivt ett av dem men framförallt uppskattar jag saker som att sjöslagen som fått sig en rejäl polering sedan seriens tredje del. Att se de stora skeppens segel torna upp sig i horisonten för att senare stå i flammor efter välriktad kanoneld känns härligt. Hela känslan av att vara på vatten inger en enorm frihet; att segla över det öppna havet till nästa destination och att smyga omkring på de olika öarna skapar en variationsrik upplevelse.

"Denna serien har inte varit bra sedan Black Flag", är en kommentar jag läst mängder av gånger. Jag håller inte med. Men har inte alls svårt att förstå den kärlek som Black Flag får av många. Jag är heller inte alls förvånad att många anser att detta är seriens absoluta höjdpunkt. Även för mig är det en av dem.

(2) Assassin's Creed Origins
Det var dels ögonblicket när jag klättrade uppför en pyramid och blickade ut över det vidsträckta landskapet som jag förstod. Men det var även när jag red på en kamel över sanddynorna. Förstod vad? Undrar ni. Jo, vilken typ av spelare jag är när det kommer till vad jag föredrar av en öppen värld. vad jag personligen verkligen uppskattar. Jag läser ofta att folk vill ha en mindre värld full av aktiviteter överallt. Men jag älskar resorna. Jag älskar avstånden. Jag vill sätta markören och se att det är flera kilometer till mitt mål. Bara känna lugnet och fascinationen av att upptäcka naturen och allting som skymtar förbi.

Detta är ju såklart en högst subjektiv åsikt. Jag inser att den också påverkar mitt omdöme väldigt mycket kring hur underhållande jag tycker dessa spel i serien är. Men så är det ju för oss alla gällande beståndsdelar. Jag har alltid funnit olika saker i den här serien intressanta och underhållande. Sedan första delen som introducerade något som kändes fräscht, som lade en grund som Ubisoft fortsatt på, har jag upplevt och haft roligt och uppskattat olika moment i alla delar. Men jag behövde uppenbarligen bli och få vara fri för att det skulle klaffa helt. Assassin's Creed Origins bjöd på allt det där. Skapade en otroligt engagerande upplevelse i en stor öppen värld och jag visste egentligen inte vad det var jag saknade fören jag fick det med...

(1) Assassin's Creed Odyssey
Det är alltså här det är som allra bäst, enligt mig. Kassandra (som man givetvis spelar med) är en otroligt tuff karaktär. Grekland är bedårande vackert och spelets action fungerar i det närmaste perfekt. Visst, vi är nu en bra bit ifrån hur serien startade men för mig gör detta absolut ingenting, som ni förmodligen nu förstått. Det är en i stort sett komplett Open World-upplevelse med allt jag vill ha. Ett spel som i mångt och mycket, precis som Origins, delar många av fansen i två läger och ja; det finns definitivt saker att kritisera. Ubisoft fyllde fortfarande kartan med alldeles för många ikoner och ganska meningslösa sidouppdrag, bland annat.

Men det mest intressanta är kanske den stora frågan om det egentligen är ett Assassin's Creed-spel, längre? Ska man vara riktigt ärlig så är det väl egentligen inte det. Sedan hur mycket värde man lägger i det och hur mycket det spelar roll får man avgöra själv. Många menar nog att Ubisoft hellre skulle döpt om serien gällande de här senaste spelen. Och visst, jag förstår den poängen helt och hållet. Men när jag utforskar de fantastiska städerna, tar mig över de stora slätterna eller befinner mig till sjöss så tänker jag enbart på hur roligt jag faktiskt har. Det är det enda som faktiskt räknas. För att byta ut vidsträckta sanddyner mot ett enormt hav, ge mig ett skepp och finputsa allt som fanns i serien innan. Ja, det var det som gör Odyssey till seriens absolut bästa del.

Vad har du för favoriter?