Cocaine Bear

Cocaine Bear är den sanna historien om Pablo Escobear - en amerikansk svartbjörn som blir kokainmissbrukare när denne hittar kolapaket utspridda i skogen och som lemlästar allt i sin väg för att få dra en lina. Eller nej, själva massakerbiten är såklart inte helt sann. Den riktiga björnen överdoserade och kan ses som en uppstoppad påminnelse om raketbränslets förödande effekter i Kentucky. Tacksamt nog håller sig filmen långt bort från verkligheten och låter Escobear gå bärsärkagång på ett gäng oskyldiga skogsbesökare.

Elizabeth Banks har inte riktigt hittat sin identitet som regissör efter hemska Pitch Perfect 2 och den hopplösa nyversionen Charlie's Angels med Kirsten Stewart i täten, men med B-filmspektaklet Cocaine Bear verkar filmskaparen faktiskt vara något på spåren. Med ett titel som Cocaine Bear får du precis det du förväntar dig - blodig dumhumor - och rider lite på samma hype som meme-fabriken Snakes on a Plane producerade under 2006, men skillnaden här är att Cocaine Bear faktiskt levererar på sin knäppa premiss än den tama Samuel Jackson-filmen. Till skillnad från exempelvis Sharknado-rullarna finns här också splattereffekter som backar upp det korkade konceptet med lite mer påkostat kött på benen.

Det hela är ganska korkat, men det är såklart att förvänta sig i en lekfull slasher, där karaktärer mest finns till för att slitas sönder och samman av skogsbjässen. Här finns tillräckligt mycket splatter och "gore" för att roa den tilltänkta publiken och Banks lyckas balansera en stor ensemble med en ostig dramatisk ton som mest bidrar till filmens komiska effekt. Storyn är inte till för att tas på allvar och för det mesta fungerar den simpla berättelsen om poliser, droglangare och aningslösa turister som drabbar samman med kokainmonstret.

Likt ett kokainrus (enligt redaktion-Mackans erfarenheter) finns det högenergiska scener som vrider upp galenskapen till max, som när vår håriga titelfigur går loss på ett ambulansteam i filmens klart bästa höjdpunkt. Cocaine Bear räds inte att avverka karaktärer lika fort som de introduceras, men precis som ett kokzrus (enligt Mackan, åtminstone) är man inte alltid i högvarv och när filmen väl saktar ner tempot synliggörs filmens många brister såsom kass dialog och platta karaktärer.

Keri Russel är vanligtvis bra, men hör nog till filmens minst intressanta karaktärer och sorgligt nog blev Ray Liottas sista färdiginspelade prestation en dämpad sådan, som här dyker upp mot filmens sista tredjedel för att ge filmen något slags allvar som mest drar ner filmens vilda ton. Jag kan också tycka att filmen fegar ur lite för mycket mot slutet istället för att fortsätta stampa i gaspedalen. Klippningen blir även rörig mot sista akten, där det märks att filmen kanske hade klarat sig med mindre figurer eller åtminstone bjuda på en sista blodig twist. Mer praktiska effekter hade också kunnat väga ut några av de mer uppenbara digitala specialeffekterna.

I slutändan hade jag dock ganska kul med det laddsnortande rovdjuret. Det är rappt, underhållande och härligt slafsigt, även om filmen kunde ha bjudit mer på den varan. Sam Raimi-vibbarna är starka och 80-talsmusiken är välintegrerad, där Banks flera gånger lyckas injicera en dos köttslitande galenskap i tittarens armar och Banks kan därmed stoltsera med att ha hittat en nisch som hon mycket gärna får fortsätta utveckla.