Cloverpit

När var det senast du stod framför en enarmad bandit, stoppade in en sedel och kände den där magnetiska dragningskraften när lamporna blinkade och hjulen snurrade? Kanske aldrig, kanske på en blöt Finlandsfärja, kanske på ett suspekt hotell i Sydeuropa där maskinen luktade cigg och billig plast. Oavsett vilket så vet alla instinktivt varför den kallas för enarmad bandit. Den är byggd för att råna dig - skoningslöst. Och det är precis här Cloverpit börjar: i det skitiga lilla rummet där du är fast med en bandit, en röd telefon, en trasig toalett och en insättningsautomat som verkar hånskratta varje gång du fyller på den med mer pengar. Under fötterna en gallerlucka som leder rakt ner i mörkret, en avgrund som gapar och väntar på att få dig när du misslyckas. Det är ett så enkelt upplägg att man nästan skrattar åt det, men på samma gång genialiskt. För du vet redan från första snurret vad som står på spel: allt.

Premissen är lika okomplicerad som den är sadistisk. Du har en skuld till speldjävulen och den växer för varje runda du spelar. Tre omgångar på dig att betala tillbaka, misslyckas du så öppnas luckan och du faller. Lyckas du? Grattis. Då är det bara att bita ihop, för skulden växer till nästa nivå och djävulen på andra sidan telefonlinjen skruvar upp insatserna. Och på tal om telefonen - den röda luren ringer efter en lyckad runda och ger dig tre val: kanske dubbla värdet på citroner, öka oddsen för sjulingar eller göra något annat obskyrt som förändrar hela maskinens DNA. Allt detta blandas med en liten kiosk där du kan köpa amuletter: en grön chili som buffar turen, en helig bibel som räddar dig från tre sexor (666 - givetvis mer eller mindre döden i Cloverpit) eller andra märkliga små prylar som långsamt men säkert bygger din egen personliga slotmaskins-meta. Det är på samma gång briljant och hopplöst beroendeframkallande, ett system där varje run blir unik men alltid lutar sig på samma, självklara grund: drar du i spaken, så kan det smälla.

Det går inte att spela Cloverpit utan att dra paralleller till Balatro, poker-rougeliten som i princip väckte hela subgenren till liv. Utan LocalThunk hade Cloverpit förmodligen aldrig existerat, det kan vi vara ärliga med. Men det här är ingen blek kopia, det är ett syskon som valt en helt annan bana. Där Balatro bygger på pokerhandens matematiska elegans, bygger Cloverpit på den brutala slumpens hjärta. Multiplikationer, kombinationer, ökade värden och slumpmässiga effekter ligger till grund i båda spelen - men där Balatro lockar fram känslan av att bygga ett finkalibrerat kortdäck, känns Cloverpit som att stå på kasinogolvet med en hink mynt och en dåres hopp om att jackpottlamporna ska börja blinka med frenesi. Det är skitigt, intensivt och på något märkligt sätt renare i sin ondska.

Det är dessutom ett FPS. Ja, det låter konstigt, men det är sant. Du går omkring i den där klaustrofobiska cellen, som luktar mögel och desperation, och får hela tiden göra små val. Det är inget stort spelrum, men tillräckligt för att ge dig känslan av att du är fast, instängd och bevakad. Den trasiga toaletten står där och blänger på dig som ett tyst vittne, redo att svälja dina sorger, bokstavligt talat. Varje gång du gör något - köper en amulett, svarar i telefonen, spelar på maskinen - byggs din egen lilla tragedi långsamt upp. Och för varje omgång inser du att det inte är frågan om du kommer att dö, utan när.

Och dö gör du. Ofta. Men varje död innebär också framsteg, för det är en roguelite, och varje misslyckande låser upp nya föremål, nya kombinationer, nya sätt att manipulera maskinen. Den där första jackpotten känns som en personlig seger, nästan som att lura systemet, även fast du innerst inne vet att systemet alltid vinner. Kanske är det den största bedriften med Cloverpit: att det lyckas få dig att vilja fortsätta, även när du vet att det är dömt på förhand. Att det lyckas ge dig små, små vinster som känns monumentala i ögonblicket, trots att de bara leder till ännu större skulder. Det är nästan poetiskt i sin cynism.

Grafiken är en tydlig flirt med retroestetiken. Grova pixlar, smutsiga färger, en design som balanserar på gränsen mellan charmigt ful och medvetet snygg. Det finns en klaustrofobisk, nästan tryckande stämning i rummet som förstärks av ljudbilden: maskinens gnissel, myntens klirr, telefonens plötsliga signal. Det är enkelt, men det fungerar, och atmosfären bär hela spelet mer än någon story någonsin hade kunnat. För det finns en story, om varför du är där, vem som stängt in dig, vad som väntar utanför. Men det är mer kuliss än något annat, en vag ursäkt för att bygga den där svettiga känslan av instängdhet. Den stora berättelsen är egentligen bara den samma som på vilket casino som helst: du, mot slumpen.

Allt är dock inte perfekt. Texterna som beskriver amuletter och effekter är inledningsvis helt obegripliga. Staplade siffror, procentsatser och termer som känns som någon form av internt kodspråk. Förståeligt, visst - spelet bygger ju på matematik - men det hade inte skadat med en lite mjukare inlärningskurva. Här tappar spelet en del, för det blir mer frustrerande än mystiskt när man inte förstår vad en ny grej faktiskt gör. Jag har inget emot att känna mig korkad i spel, men jag vill åtminstone få en chans att låtsas fatta.

Och så var det det där med skräckelementen. Spelet påstås (från vissa håll) vara ett skräckspel, men det är nog att ta i. Visst, det är mörkt, obehagligt, klaustrofobiskt och helt klart skitigt, men Cloverpit är mer satir än skräck. Mer kommentar på spelberoende, kapitalism och hela den här eviga maskinen vi kallar modern underhållning än något annat. Och det fungerar. Satiren är rå, men den är också rolig, nästan träffande på ett smärtsamt sätt. Man skrattar åt det absurda i att sitta och mata pengar i en maskin, fast man vet att det är precis så här världen ser ut ibland.

Jag gillar Cloverpit, verkligen. Det är inte ett perfekt spel, det är inte ens ett särskilt rättvist spel, men det är ett djupt underhållande sådant. Det tar enkelheten i en slotmaskin och gör den till en dödsdans, en ständig kamp mot slumpen och dina egna impulser. Det är inte lika polerat eller beroendeframkallande som Balatro, men det träffar ändå något fundamentalt i spelhjärnan: känslan av att nästa snurr kan vara det som förändrar allt. Och även om det aldrig gör det, även om man vet att maskinen är riggad från början, så sitter man där och drar igen. Och igen. Och igen.

Cloverpit är ett spel man inte borde spela, men ändå inte kan sluta med. Och det, mina vänner, är väl ändå den mest träffsäkra recension man kan ge ett spel som handlar om att aldrig riktigt kunna sluta.