"Man kan aldrig vara riktigt fri om man inte sitter inne ibland."
Man kan lita på Jonas Åkerlund när det skall regisseras något som mer påminner om en musikvideo än en film. Eller TV-serie i det här fallet. När det skall köras på i full spätta, helt utan bromspedaler och rätt in i väggen. När karikatyrerna skall vara lika absurda som underhållande och djupet lika frånvarande som en tonåring med ny mobiltelefon och Clark är sannerligen inget undantag, snarare cementerar miniserien just dessa påståenden. Baserad på sanningarna och lögnerna i landets mest notoriska brottslings självbiografi "Vafan var det som hände?" så stannar Åkerlund och Bill Skarsgård inte upp förrän man kört denna sanslöst stökiga och spretiga actionkomedi ända in i kaklet. Det är sex fartfyllda och visuellt imponerande avsnitt av supa, ligga, råna, sitta på kåken och fly. I den ordningen. Clark Olofsson, mannen som enligt sig själv var en mästare inom sitt gebit, kunde dupera vem som helst och få vem som helst att falla vid hans fötter men som likt förbannat spenderade 47 år av sitt liv på kåken spelas här briljant av Bill Skarsgård. Han har verkligen lyckats fånga varenda tonart, manér och rörelseschema och det är bara att applådera. Det är ingenting annat än imponerande. Den måttliga Trollhättan-dialekten är hela tiden där och till och med den risiga svengelskan är oklanderlig.
Att det rör sig om buskis snarare än ett tajt kriminaldrama, betydligt mycket mer Ronny & Ragge och Jönssonligan än Maffiabröder och Heat vittnar den imponerande rollistan med landets samlade humorelit om. Björn Gustafsson, Babben Larsson, Måns Möller, Sandra Ilar, Christoffer Nordenrot, Claes Malmberg, David Batra, Peter Apelgren, Henrik Hjelt. Listan kan göras lång men det stannar inte där. I övriga biroller ser vi etablerade skådespelare som Adam Lundgren, Vilhelm Blomgren och Alexander Karim för att nämna några. Åkerlund har här lyckas slänga ihop en intressant blandning av olika personligheter som tillsammans fungerar bättre än vad jag vid en första anblick trott, trots att merparten får väldigt lite exponering. För det här är i första hand en enmansshow, det är Bill Skarsgårds tour de force där han ständigt får stå i rampljuset och njuta av varje minut men vissa prestationer sticker ändå ut från den ofta endimensionella massan. Framför allt då Christoffer Nordenrot i rollen som den skogstokiga Normalmstorgsrånaren Janne Olsson och Vilhelm Blomgren som Tommy Lindström, utredaren som hela tiden ligger hack i häl på Olofsson och gör hans liv till ett rent helvete.
Och det här med att Tommy-Ponny hela tiden jagar honom, Clark vill ju bara vara fri. Han vill råna banker och njuta av livet och han vill ju bara bli kär i varenda kvinna han möter på sin livslånga brottsturné och utan minsta eftertanke lovar guld och gröna skogar. Han vill ljuga och bedra men i ett fritt samhälle så är han offret. Inget kan växa i fångenskap. Samtidigt trivs han utomordentligt i fängelse och ser det som sitt andra hem och så länge han får diktera villkoren så är det helt i sin ordning att kinesa på kåken ett par år åt gången. Eftersom den samlade poliskåren får Kling och Klang att framstå som rena mästerdetektiver så vet han ju också att han kan dra när som helst. Det är som sagt helt och hållet på hans villkor. Han tar livet med en klackspark och det är som han själv säger, "lätt som en plättjävel." Ända tills verkligheten hinner ikapp honom vill säga och serien tar en lika abrupt som rimlig sväng i både ton och bildspråk. Från C-dur till D-moll. Det är ögonblicket när skrattet plötsligt fastnar i halsen. När det inte längre går att säga skit på dig och lämna rummet.
Att manus bygger på en notorisk mytomans självbiografi, eller snarare samlade anekdoter gör ju förstås att nyanserna helt uteblir och att förhärligandet av livet som yrkeskriminell saknar alla gränser men historien berättas också under en tidsperiod då Sverige var som på steroider, som Jonas Åkerlund själv har sagt i intervjuer. Det var hippierörelse, kulturimperialism och tjack i en hysterisk röra, vilket också det lika oväntade som flummiga soundtracket betonar. För vem hade förväntat sig ett briljant potpurri med In kommer Gösta, Just idag är jag stark och Viva Y viva España. Samtidigt fanns det en myt om att Clark var en kul och charmig typ, en citatmaskin som inte lämnade någon oberörd. Det är ju inte för intet han kallades Sveriges första popgangster och han behandlades också relativt varsamt av medierna, trots sina många grova brott. Han framstod som den där personen vi alla förmodligen har i vår bekantskapskrets. Den där som alltid gör fel men ständigt får vår förlåtelse. En oförarglig strulpelle som inte har haft det så lätt här i livet. Den där snubben man kan ha hur kul som helst med ända tills det går över gränsen och det inte längre är någon lek.
För det skall man veta om charmtrollet, att han bara var 16 år när han först placerades han på ungdomsvårdskola för flera brott, inklusive misshandel av två polismän, bara för att fortsätta med det då största rånbytet i svensk kriminalhistoria. Han har också smugglat knark, blivit dömd för mordförsök och agerat mellanhand i en konstkupp. Bland mycket annat. Något som är oerhört svårt att tänka sig när man ser Clark på Netflix, med en härligt skruvad Bill Skarsgård i en energisk, bekymmersfri och charmig huvudroll men ibland får man lägga det där mörka allvaret åt sidan och bara njuta av lite gammal hederlig burlesk humor. Det blir förstås för mycket av det goda, som det gärna blir i dessa tider när filmbolagen skall dra ut på allt in absurdum och förutom Skarsgård så är det som sagt väldigt endimensionellt och ibland lite väl pajigt för min smak men för den som tröttnat på svärtan i true crime-genren så sitter Clark som spjutet i länsman.