Civilization VII

Sid Meier är lite av en husgud hemma hos mig. Det beror primärt på att jag under min hela min uppväxt varit förtrollad av Firaxis storslagna Civilization-serie. Därför är det med glädje jag tog mig an den sjunde och senaste iterationen. En tumregel jag lärt mig inför varje nytt Civilization är att de blir helt magiska upplevelser med alla sina respektive expansioner på plats och när det gäller det här sjunde spelet, kommer det absolut att krävas en hel del expansioner för att bygga ut det och förbättra till en nivå som är rimlig och respektabel för en sån fantasisk spelserie som Civ är. För trots att det här spelet förvisso bjuder på nyheter för serien och förbättrade inslag gentemot sina föregångare, står det klart att sjuan hade mått bra av mer puts och optimering samt ett lite annat fokus. Civilization VII är en besvikelse, rätt och slätt.

Precis som i föregångarna väljer du en ledare och en civilisation. Valet av ledare är frikopplat din civilisation och detta är en stor nyhet för serien. Borta är glansdagarna när du kunde välja att spela som Tyskland från stenåldern till modern tid. I det nya systemet finns det mer historiskt korrekta nationer att välja mellan under varje epok. Även om det blir historiskt felaktigt att leda Kina som Napoleon passar valet av civilisationer varje tidsperiod bättre än tidigare. Att kunna spela som tre olika civilisationer under tre epoker medför nya byggnader, arkitektur, musik, soldater och bonusar. Det bidrar till att hålla varje match lite fräschare och erbjuda spelaren fler verktyg under speltidens gång. Det tar tid att vänja sig vid, men jag tycker att konceptet fungerar bättre än det gjorde i rivalen Humankind, som också provade detta koncept.

Det intressanta med att ledarna är att de precis som i rollspel når nya nivåer genom spelande. Du låser då upp nya förmågor att starta varje ny match med. Vissa bonusar är extremt kraftfulla och kan påverka spelets gång. I nuläget krävs det ett hundratal timmar att nå maxnivån med ett fåtal ledare. Det innebär att du behöver spendera mycket tid om du vill låsa upp alla bonusar. Company of Heroes 2 valde ett liknande koncept för att sälja ledare med bonusar som mikrotransaktioner. Jag hoppas att detta inte är vägen Civilization VII kommer att anamma. Jag ser få andra orsaker till att implementera detta system hos ledare, annat än för att skapa ett system för mikrotransaktioner. Samtidigt kanske vissa spelare uppskattar att ha något utanför sina kampanjer att låsa upp.

Tyvärr är jag redigt besviken på möjligheten att skräddarsy mina spelsessioner. Det finns en handfull världar att välja mellan, och storleken är begränsad till medelstora och små. Jag älskar gigantiska nivåer och att ha mängder med datormotståndare aktiva på samma gång. Det är tyvärr inte möjligt ännu. Det finns heller inga realistiska kartor utan de ser ganska märkliga ut. Däremot är grafiken ett ordentligt kliv upp för serien och världen ser fantastisk ut. Även om de olika världarna inte tillhör seriens bäst designade, är de vackra att titta på. Tack vare fin grafik, snygga animationer och grym ljuddesign är det seriens mest imponerande titel visuellt och audiovisuellt. Precis som i föregångarna är även musiken en triumf. Svepande melodier, folkmusik och episka orkestrar bidrar till att skapa en toppenfin upplevelse på ljudsidan.

Även om grafiken och ljudet är bra fungerar inte allt på den spelmässiga fronten. En av de mest tydliga problemen uppenbarar sig efter att du sett de märkligt opolerade och billiga laddningsbilderna. Är det något som bidrar till många problem med sjuan så är det användargränssnittet. Trots att det visuellt ser bra ut saknar det information och är rörigt att hitta rätt information i. Det är svårt att få fram den viktigaste informationen utan att lusläsa och memorera vad du gjorde i en annan tidsperiod. Det tar också tid att hitta vilka byggnader som finns i varje distrikt.

En så enkel sak som att tydligt visa vilka dina fiender är förmedlas inte på något tydligt sätt. En potentiell lösning kan vara en nyans av rött för fiender vid ikonerna. Detta har aldrig varit ett problem i serien tidigare. Jag förstår därför inte hur man gör ett sämre jobb med uppföljaren på denna punkt. För byggnader i städerna hade enkla färginslag kunnat lyfta ut speciella byggnader utan att skada grunddesignen. På grund av titelns genre och behovet av denna information är detta ett problem jag inte kan bortse från. Då har jag inte ens nämnt problemen med ett svårläst teknologiträd, avsaknaden av att kunna köa teknologier, dra och släppa metoder för att enklare prioritera byggnader i bygglistan. Det är märkliga problem jag ser med sjuan tidigare titlar inte besvärats av.

Jag vill dock betona att jag gillar städerna och systemet för dessa i denna uppföljare. Precis som i tidigare titlar har du en gräns av städer du kan bygga. Vid sidan av din första stad börjar alla andra som byar och du kan med hjälp av pengar uppgradera dessa till stora städer. Det leder till att allt du gör blir en investering. Din huvudstad blir inte en fotnot under spelets gång utan förblir en av dina viktigaste tillgångar. Borta är arbetarna och allt du behöver sköta görs genom staden. Den blir ditt nav och att bygga distrikt, utöka gränserna eller att skapa förbättringar görs med ett enkelt knapptryck. Det är därför synd att användargränssnittet är extra risigt i stadsvyn och du får leta efter viktig information.

Strömlinjeformandet av städerna har fört med sig många förbättringar. Förlusten av arbetarna är en sådan. Att städerna nu direkt sköter deras arbetsuppgifter är till det bättre för både flytet och tempot. Jag kan sakna arbetarna som ändå varit en stapel sedan trean. Detta var en bra uppgradering från tvåan där bosättarna skötte detta arbete. I sjuan är alla förbättringar av hexagoner delegerad till städerna. När din stad växer kan du välja en hexagon att förbättra vilket också utökar ditt territorium. Av sentimentala skäl saknar jag arbetarna, men utifrån tempo och spelbarhet är detta en smart och enkel förbättring. Jag tror inte att det kommer att gå att återvända till de gamla systemet.

Det jag gillar mest med denna uppföljare är epokerna. När en ny tidsperiod stundar utsätts du för en kris. Ditt mål är att överleva och komma ut ur krisen starkare. Den nya civilisationen som överlever bygger sedan ovanpå resterna av den gamla. Valet är ditt vilken som ska efterträda din gamla och du får även föra över några bonusar från den föregående epoken. Det är snyggt, intressant och välgjort. Det stora minuset i nuläget är variationen på kriserna och hur lågbudget mellansekvenserna är i förhållande till det visuella i spelet. Det ska kännas storslaget och episkt att gå in i en ny era. Tyvärr gör även Firaxis samma sak som resten av konkurrenterna i genren och förlitar sig på trista 2D-bilder. Det är en märklig kontrast att mellansekvenserna känns så lågbudget när resten av spelet sätter en sådan högbudgetprägel på grafik och ljud.

En annan nyhet är hur diplomatin och resurserna sköts i denna uppföljare. Borta är kraven på att sälja enstaka resurser eller teknologier till datormotspelarna. Nu använder du en ny valuta som du får över tid. Den kan spenderas på att skapa politiska avtal med andra civilisationer. Om du vill att forskningen ska gå snabbare kan du begära att ni slår era kloka huvuden ihop för att teknologier ska låsas upp snabbare. Detta innebär att politiken numera handlar om hur mycket poäng du har. Med mer av valutan kan du signera fler avtal och få mer diplomati att ske. Även om jag varken tycker att det är sämre eller bättre i nuläget så slipper du vansinniga handelsförslag från datormotståndarna.

Striderna är förmodligen den biten av strategispelet som sett störst ansiktslyft till det bättre. Det är tack vare fokuset på generaler. Du kan nu med ett enkelt knapptryck stoppa in en drös av enheter i generalen och forma arméer. De kan sedan vandra runt på kartan och när strid annalkas kan du slunga ut dina trupper på hexagoner intill din general. Det möjliggör lite jonglerande av trupper på ett sätt som påminner om de mobila styrkorna i fyran och trean. Utan att erbjuda samma problem som enskilda rutor fyllda med hundratals soldater gjorde. Det hindrar samma blockader av rörelse vi kunde se i femman och sexan. Jag gillar också hur din armé kan uppgraderas via din general och bli en mäktig styrka. Jag älskar också hur båtar kan segla in i floder och anfalla städer längre in på land än någonsin tidigare. Krigsaspekten i sjuan är en höjdpunkt och sätter en bra standard för serien.

Även datormotståndarna har betydligt lättare att hantera de nya systemen. Det märks då jag tycker att den gör smartare drag än tidigare. De slåss något bättre än i sexan trots brister i sin hantering av generaler. Det finns fortfarande problem och datorn är inte immun mot att fatta tveksamma strategiska och taktiska beslut. Däremot vill jag påstå att det är en förbättring. Precis som i föregångarna har du flera svårighetsgrader och de erbjuder olika utmaningar. Spelar du på Deity som är den högsta kan du räkna med att datorn producerar mer än dig av exakt allt. Det beror på att de får skyhöga bonusarna på denna svårighetsgrad. Jag upplevde att de mellansvåra datormotståndarna gav mig en lagom utmaning. Om Firaxis kan putsa på AI-modellen samtidigt som de introducerar nya spelmässiga inslag kan det resultera i seriens bästa AI under lång tid framöver.

Allt är dock inte en fröjd och en uppgradering. Jag upptäckte ganska snabbt att spelet har svårt att bibehålla sin prestanda under den industriella revolutionen. När du anländer till slutet av din kampanj kan spelet börja sakta ner och lagga. Ibland är det så illa att allt börjar röra sig saktare och animationerna hackar. I mina tester blev det tydligt att det påverkas kraftigt av hur många AI eller spelare som är på kartan samtidigt i den moderna eran. Förhoppningsvis är det något optimering kan fixa över tid. Samtidigt gör det mig lite orolig över att större kartor med fler motståndare, kan komma att dröja länge innan det implementeras i basspelet.

Problematiken med Civilization VII är inte att allt är dåligt. Det finns flera bra spelmässiga system för att förnya serien. Samtidigt har jag svårt att vara helt nöjd trots välgjord grafik och musik. Det beror på mängden slarvigt implementerad konst, mindre användbart användargränssnitt och brist på vissa former av innehåll. Inte ens den annars fantastiska encyklopedin som tidigare hållit hög standard är längre komplett. Det saknas förklaringar för olika spelmässiga inslag och den känns framstressad. Tekniska problem bidrar till att sänka intrycken ytterligare på grund av hur dålig prestandan kan bli i den sista av de tre tidsperioderna. Kanske hade denna titel behövt några månader till av utveckling innan den varit helt redo för sin lansering. När en så pass rutinerad och erfaren utvecklare gör dessa felsteg är det mest märkligt.

Jag är både glad och besviken på samma gång över Civilization VII. Historiskt är det expansionerna som slipat basspelen till diamanter genom att fördjupa spelmässiga system och lägga till nytt innehåll. Jag har dessvärre aldrig spelat ett basspel i denna serie, som behöver detta mer än Civilization VII. En fjärdedel av innehållet känns slarvigt implementerat, den andra fjärdedelen är trasig och fungerar inte, den tredje fjärdedelen är lysande och den fjärde fjärdedelen av paketet visar på enorm potential. Även om den mest genomarbetade kärnan är bra och flera av det nya inslagen är underhållande, finns det för många problem för att jag ska kunna rekommendera titeln i sitt nuvarande skick. Det är smärtsamt att komma till den insikten då detta är en av mina favoritserier inom strategigenren. I nuläget är det bättre att vänta på uppdateringar och expansioner.