Nostalgi är svårt. I synnerhet när det kommer till spel. Det är onekligen ett vackert kärleksbrev riktat till de redan frälsta. Få unga spelare jublar högt över att få möjligheten att lira samma spel som farsan körde när han var grabb men många av de äldre spelarna har samtidigt gått vidare i livet och lämnat det förgångna bakom sig. Sedan vet ju de flesta vid det här laget att styrkan i de rosaskimrande nostalgibrillorna kan vara rejält hög. Man minns tillbaka till tider nere på arkadhallen, varma sommardagar med färgglada pixlar, mustiga syntslingor och myntinkast och så här i stekheta Stranger Things-tider så är tajmingen förstås perfekt för en avdammad arkadsamling men för egen del får det nog räcka med nostalgi nu ändå. Det var inte bättre förr.
Det skall sägas att det inte är första gången Capcom släpper en sådan här samling. Så sent som förra året kom den första delen, Capcom Arcade Stadium och då precis som nu var det definitivt ingenting fel på utgivarens ambitiösa samling mer och mindre kända arkadspel. 32 stycken är de till antalet även denna gång och det finns mycket att välja på, det är en välfylld gottepåse som bjuder på allt från flygaress i 1943 KAI till karatekung i Street Fighter och det är helt klart här fokus ligger, på action och fighting. Spelen flyter på helt utan problem och jag byter lätt spel från de olika färgglada arkadlådorna, som dessutom har ett riktigt myntinkast där jag under veckan som gått vräkt ner virtuella slantar. Själva kabinetten går också att justera efter eget tycke och smak. Vill jag hellre spela Mega Man i ett orange utförande än det originalblå och med ett scanline-filter på så går det alldeles utmärkt och jag kan även ändra svårighetsgrad, hastighet och spelläge. Dessa inställningar varierar förstås från titel till titel men i de allra flesta fall så går det mer eller mindre att skräddarsy sin spelupplevelse. Vissa spel finns enbart på japanska men det är inget större problem då det inte är tal om några dialogdrivna äventyr här utan snarare vem som snabbast kan knäcka en knäskål eller skjuta ner flest fiender innan tiden går ut. I det stora hela är det en imponerande samling habila arkadspel som inte gör någon besviken.
Om jag däremot tar av mig glasögonen för ett ögonblick och tänker på att det är 2022 nu och att jag i år har klarat ut spel som Elden Ring och Horizon Forbidden West. Spel som har bjudit på interaktiva äventyr med grafik och atmosfär som stundtals fått mig att tappa andan. Man skall förstås inte jämföra äpplen och päron men det är samtidigt svårt när det i slutändan skall avgöras var pengarna skall läggas. Vill jag ha flera hundra timmar i en outforskad öppen spelvärld eller vill jag försöka återuppleva min barndom i ett par minuter? Är jag verkligen redo att dyka ner i ännu en glorifierad emulator eller vill jag följa med utvecklingen? Den som någon gång har bländats av en melankolisk längtan efter tider som flytt vet precis hur verkligheten inte alltid speglar minnet. Filmer man minns med något drömskt i blicken men som vid en omtitt visar sig ha åldrats otroligt dåligt. Vrålhäftiga prylar man ägde men som i dag skulle åka direkt i containern. Jag tittar på dig vindjacka med inbyggda högtalare. Samma sak är det här. Genomgående är det simpla spel med klumpig gameplay som jag tröttnar på ganska snabbt. Jag slänger i ett mynt, får omgående stryk eller går under i ett kulregn innan jag lämnat första banan. Den gamla goda tiden då allt var "rougelike", med tre liv är inte saknad, samtidigt är den precis det. Saknad. Här spelar det nämligen ingen roll om jag dör hela tiden då jag har oändligt med liv. Det är bara att stoppa i ännu ett digitalt mynt och köra vidare. Något som för mig är ett tveeggat svärd. Då var utmaningen allt. Det var därför jag och alla mina vänner spenderade varenda intjänad krona på brutalt svåra arkadspel. Här kan jag inte bara stoppa i oändligt med mynt utan jag kan också dra ner hastigheten och till och med använda mig av en så kallad "rewind feature." Misslyckas jag kan jag alltså bara backa bandet och börja om där jag bokstavligen gick på en mina. Jag måste förstås inte men bara vetskapen om att möjligheten finns där dödar lite av äkthetskänslan för mig. Jag vet att jag inte behöver ragequitta, stänga in mig på mitt rum och redan i unga år fundera på meningen med livet.
Jag kommer inte att recensera alla 32 spel som finns tillgängliga men jag provat samtliga och kan konstatera att det är de mer okända titlarna som ger mig mest. Det är kanske inte helt oväntat då jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat Street Fighter och Mega Man genom livet. Då är det betydligt roligare att återupptäcka, och ibland till och med hitta helt nya fantasyinspirerade beat-em-ups som Black Tiger, Magic Sword och Knights of the Round Table för att nämna ett par i denna härliga genre. LED Storm är också ett välkommet tillskott. Sällan har 80-talet känts närmare än här, i en Knightrider-doftande arkadracer. Men allt är inte guld och gröna skogar. Några riktigt risiga titlar lyckas Capcom klämma in också. Som Block Block, en rakt igenom usel kopia av det briljanta Breakout eller det obligatoriska sportspelet, som ju alltid måste finnas i den här typen av samlingar. Denna gången kommer det i form av Capcom Sports Club. En sorglig historia som i sin tur består av tre grenar, fotboll, basket och tennis. Alla mer eller mindre ospelbara på grund av katastrofalt stel styrning, något som definitivt inte hör hemma i sporter l där precision ofta är nyckeln till framgång.
Det finns inget onlinestöd, vilket är helt rimligt med tanke vilken typ av spel det rör sig om men samtidigt går det inte att sticka under stol med att det hade kunnat ge en helt ny dimension till spelen. Att utmana varandra i gamla klassiker hade nog varit något alldeles extra. Nu kan man viss del göra det ändå, genom gamla hederliga topplistor. Där kan jag se hur många gånger jag har spelat ett visst spel, hur många gånger jag klarat det, och mina poängrekord såväl som mina vänners men det är såklart inte alls samma sak som att IRL klå en kaxig polare i vertikalscrollande skjutaren Last Duel. Många av titlarna har också lokal multiplayer, där det varierar mellan upp till 2 och 4 spelare.
Med 32 olika spel så finns det förstås gott om underhållning här. Frågan är bara hur kul det är egentligen. Capcom Arcade 2nd Stadium lyckas utmärkt med att återskapa känslan av arkadhall men samtidigt är det bara precis vad det är, en känsla. Det går inte att resa tillbaka i tiden och känna sig som tolv igen. Nostalgi har definitivt en plats i kulturen och vi skall aldrig glömma hur vi har hamnat här, där vi är i dag men för egen del räcker minnet av den tiden. Jag behöver inte spela om alla mina gamla favoriter från förr för att minnas. De kommer alltid att finnas med mig ändå. Det är dock en riktigt fin samling spel det här och de levereras i en oerhört snygg retrodoftande paketering så med nostalgiglasögon på, en åtta. Utan så landar jag runt en sexa någonstans. En sjua känns därmed rimlig.
Fullständig lista över tillgängliga spel: