Call of Duty: World at War

Call of Duty-serien är en märklig historia där de som en gång skapade serien, Infinity Ward, delar på serien med Treyarch och släpper en ny del vartannat år. Efter att med Call of Duty 4: Modern Warfare ha lämnat andra världskriget bakom sig, återvänder nu Treyarch för att ta upp kampen med japanerna i Stilla havet och en gång för alla låta röda armén slå tillbaka nassarna från Sovjet och spränga det enorma hakkorset på Reichstag mitt i Berlins hjärta.

För alla som spelat Call of Duty tidigare är det inte mycket nytt att tänka på när man fattar handkontrollen och kastas mitt in i amerikanernas Stilla havs-konflikt. Man startar som tillfångatagen hos japanerna. Ett öde värre än döden då japanerna var fasansfullt brutala och pysslade med tortyr i en omfattning som saknade motstycke. Något som visas i en hårdsmält sekvens, just innan man såklart lyckas fly och kan ta upp kampen mot plågoandarna.

Call of Duty-serien hör till mina absoluta favoriter och jag har ett brinnande intresse för allt som rör andra världskriget. Men ungefär här byttes min längtan efter Call of Duty: World at War från feberivrig glädjeyra till svår besvikelse. För kampen mot japanerna på små atoller i Stilla havet doftar verkligen fränt av fiasko lång våg. Det är ogenomtänkt, bökigt, buggigt och frustrerande. Värmer upp min recensionsmotorsåg i tanken och börjar klura ut fräsiga formuleringar om hur eländigt allt är.

Plötsligt skiftas fokus till Sovjet och Stalingrad 1943 då Tredje riket är som absolut störst. Man ligger utslagen i en fontän efter en enorm massaker där tyskarna går omkring och avrättar alla som fortfarande rör på sig, spottar och beter sig oerhört föraktfullt. Men man kommer få sin hämnd och du och en till undkommer med blotta förskräckelsen i vad som ska bli början till slutet för Hitlers mannar. Här börjar det riktiga Call of Duty för min del och med ens blir jag på gott humör och skjuter skallen av intet ont anande nassar på fikarast, springer undan fiendens eldkastare och tar iskalla dopp i Volga.

Den ryska kampanjen får man denna gång följa hela vägen till Berlin där en allt mer nedbruten Hitler i sin välbevakade bunker på slutet beordrade omkring arméer som inte längre fanns och talade om det hemliga vapnet som skulle vända krigslyckan. Vägen dit är dock sanslöst hård och att skjuta sig fram i Berlin hör till det häftigaste jag upplevt i spelväg.

Överallt finns spår av massakrer, obehagliga dokumentära bilder avlöser varandra och snudd på fanatiskt tyskt manskap utkämpar en strid till siste man trots att slaget sedan länge är över. Berlin är närmare fem gånger så stort som Stockholm och att se 80% av dess byggnader bombade till oidentifierbara brinnande ruiner är så mäktigt att det saknar motstycke.

Vips är jag tillbaka i Stilla havet igen. För att springa i lite fler jordhålor, bli skjuten av fiender man inte ser, traggla sig fram genom urtrista banor och grillandes japaner med en eldkastare som är minst lika farlig för mig som för dem. Det är här det slår mig att Call of Duty: World at War är ett av de absolut ojämnaste spel jag spelat och består av lika delar briljans och skräp. Med få undantag är stridigheterna mot Japan precis lika undermåliga som vårens budgettitel History Channel: Battle for the Pacific, medan ryssarnas kampanj som sagt regerar.

Betyget medelmåttigt skulle ha hängt i luften om det inte vore för Treyarchs trumfkort: Co-op. Hela Call of Duty: World at War går nämligen att spela igenom med upp till tre polare, vilket är ett enormt plus i kanten och kan göra även den tråkigaste bana underhållande med eldunderstöd, växelvis framryckning eller bara totalt vansinne där ingenting fungerar utan att någon egentligen bryr sig. Vilket är nästan ännu roligare än att försöka låtsas vara taktiskt organiserad när man innerst inne bara vill skjuta.

Det går att spela även på delad skärm tillsammans med en polare, men halv bild och bantad grafik är som vanlig bara en halv upplevelse och det är online det kommer till sin rätt och visar varför det är en funktion som kommer vara ett krav i alla framtida delar av serien. Allra bäst är att tävla med varandra om poäng i exempelvis det nya zombie-läget Nacht der Untoten som påminner lite om Horde i Gears of War 2. Det gäller att roffa åt sig flest offer och döda dem snyggast utan att själv få bita i det sura polygongräset.

Resten av multiplayer-stödet är också helt okej där mycket lånats från Call of Duty 4 såsom möjligheten att köpa nya egenskaper i takt med att man vinner matcher (så kallade perks). Flera populära sådana från Call of Duty 4 är tillbaka, men lite modifierade för att passa bättre in i denna tidsålder. De flesta spellägaena är också tillbaka med lite extra bonusar. Brasklapp dock för att banorna inte känns lika genomtänkta som i Call of Duty 4: Modern Warfare där vart enda objekt på banorna var utplacerat med minutiös tankearbete bakom. Dessutom känns eldkastaren lite väl kraftfull, åtminstone till en början vilket lär skapa en del irritation.

Eldkastaren, eller kanske snarare eld överhuvudtaget, är en av de stora nyheterna i Call of Duty: World at War. På nästan varenda bana finns eldar att passa sig för och när du spelar som jänkarna får du förvandla japaner till små rykande kolgubbar med hjälp av ordentliga mängder napalm. Som ryss är rollerna ombytta då tyskarna gör sitt bästa för att tutta på dig istället.

Liksom med alltför många spel märks det att Treyarch är stolta över sina eldsvådor (med viss rätta, de är snygga som tusan) och överanvänder det hela och man undrar om eldkastare verkligen var såhär vanliga under kriget och i sådan omfattning. Det var de såklart inte, vilket stör historikern i mig lite. Givetvis utan att för den sakens skull tycka att det är mindre kul att med ett prickskyttegevär skjuta tanken till en tysks eldkastare bara för att se honom försvinna i en våldsam explosion som förhoppningsvis drar några andra nassar med sig.

För variationens skull finns det som brukligt även några andra inslag som att man får köra både tank sköta flygplanskanon. Förstnämnda banan lär orsaka en del frustration, i synnerhet till Xbox 360 som av oklar anledning upplevs som aningen svårare. Det bombas hejvilt och det känns som det aldrig är uteslutande skicklighet som avgör om man tar sig över de enorma slagfälten med livet i behåll.

Då är flygplansbanan desto roligare där Treyarch inspirerats av motsvarande flygbana i Call of Duty 4 där man från hög höjd gör livet surt för de markburna fienderna. Här är det visserligen stora och mindre stora skutor iställer för folk och bilar man skjuter på, men konceptet är detsamma. Som en liten extrabonus ser man hur skytten kastar sig mellan de olika kulsprutorna och brassar på med kulor av kalibrar som går från grova till svingrova. I grund och botten är det lite minispelsaktigt gimmickartat och egentligen ingen riktig utmaning heller. Men vem bryr sig när det är förbaskat kul och mäktigt.

Trots att Treyarch använt sig av samma grafikteknologi i Call of Duty: World at War som Infinity Ward gjorde i Call of Duty 4, har man inte riktigt lyckats nå samma nivåer. Något som i synnerhet gäller Playstation 3-versionen som grafiskt inte håller riktigt samma klass som i synnerhet PC men även Xbox 360. Precis som spelbarheten är det en ojämn mix där Stilla havs-krigandet och i synnerhet djunglerna ser märkbart sämre ut än de mer beprövade omgivningarna med sprängda ruiner i Sovjet-kampanjen. Det märks så tydligt att klassiska Call of Duty-miljöer är något man fullt ut behärskar.

I synnerhet när man besöker Berlin fullkomligt exploderar Call of Duty: World at War i en orgie i sköna specialeffekter, rasande fasader, eldar, storskalighet och förmedlar kanske mer än någon annan del i serien känslan av att det faktiskt pågår ett världskrig. Dessutom är striderna löjligt hårda i Berlin och man känner verkligen hur tyskarna sliter för att försvara de sista återstående gatorna av det Tredje riket medan Stalinorglarna (Katiusja) sjunger mellan de raserade husväggarna.

Jag är som sagt andra världskrigsfantast av stora mått och slukar både dokumentärer och litteratur i ämnet så snart tillfälle ges. Istället för fantasikrig är jag faktiskt glad att Call of Duty: World at War handlar om den största konflikten i mänsklighetens historia och tack vare slaget om Berlin har man nu skildrat praktiskt taget alla viktiga delar. Treyarch har själva sagt att det här är seriens farväl till slaget och det känns som ett väldigt värdigt sådant.

Visst hade man kunnat förvänta sig betydligt mer av framför allt Stilla havs-kampanjen som mest känns som något man petat in för att kunna bjuda på något helt annorlunda, men sammantaget är Call of Duty: World at War det bästa spelet förlagt till det andra världskriget på över två år. Och även då var det Treyarch som stod vid rodret och spelet hette Call of Duty 3.