För den som endast ägt en Nintendo-konsol de senaste åren har Call of Duty varit en ganska tragisk historia. I den mån spelen alls kommit har det varit slaktade versioner som bara vagt påmint om de extremt välfyllda multiplayerfesterna som kommit att känneteckna serien. Med Wii U är det annorlunda. Nu har Nintendo en konsol som med lätthet kan få bra versioner av bland annat just Call of Duty-serien, och faktum är att Treyarch träffat rätt redan på första försöket.
Att misslyckas med att släppa en underhållande version av Call of Duty: Black Ops 2 till Wii U borde vara en halv omöjlighet, för det är trots allt så att Call of Duty-serien inte tagit ett så stort kliv spelmässigt sedan Infinity Ward släppte Call of Duty 4: Modern Warfare. Därmed är det ett projekt som känns helgjutet redan på förhand, och mycket riktigt, Wii U-versionen levererar.
Jag känner det redan vid spelets inledande strid att det minsann inte är något hafsjobb Treyarch gjort när man nu fått äran att på allvar introducera serien för Nintendo-spelarna. Visst märks det att bilduppdateringen inte håller jämna steg med framför allt Xbox 360-versionen, men bildkvaliteten känns i gengäld märkbart bättre än till Playstation 3 och de svarta kanter som Sonys version har för att spara upplösning är här borttagna.
Några förkunskaper för att kunna tillgodogöra sig storyn i Call of Duty: Black Ops 2 behövs inte, även om man får träffa några av nyckelpersonerna från föregångaren. Här utspelar sig äventyret istället mellan kalla kriget och vad man kallar nuet, vilket i spelet är år 2025. Den viktigaste personen är egentligen inte en själv, utan den stora skurken Raul Menendez.
Istället för att måla upp en trist svart/vit historia bjussar Treyarch på betydligt fler nyanser där man under kalla kriget får chansen att känna den verkligen Menendez innan han blivit just illbatting. Det gör att man känner med honom, förstår hans motiv mycket bättre och jag får verkligen kämpa för att tycka genuint illa om honom. Jag kommer till och med på mig med att grubbla på spelets story efter att konsolen stängts av, vilket alltid är ett tecken på att man faktiskt blivit berörd av det som händer i spelet.
Att spela Call of Duty: Black Ops 2 ger ovanligt mycket frihet där man kan spela med sin tablet, den så kallade Pro Controller eller även uppsättningen med Wii-fjärr och nunchuck. Sistnämnda är faktiskt riktigt fiffig och ett klockrent alternativ framför allt i storyn. När man ger sig på multiplayern är den varianten dock lite för sölig i mitt tycke och hederliga analogspakar tas till nåder igen. Men det här betyder att möjligheterna att spela genom spelet med tre radikalt olika kontrollmetoder står till buds och det är lätt att hitta den man trivs bäst med.
Som med alla Wii U-spel som baseras på befintliga titlar till de andra formaten, är den mest intressanta punkten hur Wii U Gamepad används. Alltför ofta har man tvingats nyttja den till allt från att öppna dörrar till att stöka i menyerna - uppgifter som hade gått betydligt snabbare att göra på traditionellt sätt. Treyarch har dock insett det här och erbjuder visserligen möjligheten att se exempelvis radarn på Wii U, men spelaren har det som just en möjlighet.
Det går alltså utmärkt att spela mer konservativt, vilket fungerar betydligt smidigare. Treyarch har dock ett par trick som snabbar på spelandet. Dit hör bland annat möjligheten att snabbt byta klass utan att behöva fippla i några menyer eller välja sina Scorestreaks via genvägar. Allt det här är också valfria möjligheter och inget som tvingas på spelaren, men saker som tillför spelbarheten extra flyt.
Det roliga slutar dock inte där, den överlägset bästa funktionen till Wii U-versionen av Call of Duty: Black Ops 2 är möjligheten att spela på delad skärm utan att faktiskt behöva dela skärmen. Istället kan man spela mot eller med en polare på varsin skärm, där en tittar på sin TV och en på sin Gamepad. Själv spelar jag sällan förstapersonsskjutare på delad skärm längre eftersom tjuvkikandet på polaren helt sabbar allt, men på det här sättet känns det precis lika kul som förr i världen.
Jag och en polare slog exempelvis ihjäl åtskilliga timmar dödandes zombies, och spelande dessutom mot botar i hårda dödsmatcher. Det går även att spela på det här sättet online, vilket jag tror att många kommer att uppskatta.
Just online är annars ett litet frågetecken kring Call of Duty: Black Ops 2. Xbox 360-versionen är nämligen överlägset populärast att det utan jämförelse finns bäst community till den. Playstation 3-versionen har heller inget problem och även till PC är det bra. Till Wii U hittar jag dock oftast bara ett par 1000 personer online samtidigt. Det är inget problem att spela och ha kul på de vanligaste spelsätten, men de lite mer ovanliga - som är lika välbefolkade som allt annat till Xbox 360 - är här halvtomma, eller till och med heltomma.
Det kommer såklart bli bättre i takt med att allt fler skaffar Call of Duty: Black Ops 2, men kan vara värt att känna till, åtminstone om du vet med dig att de mest obskyra spellistorna hör till dina favoriter. I övrigt är Call of Duty: Black Ops 2 till Wii U precis lika makabert välfyllt som till de andra formaten och erbjuder en multiplayerupplevelse som väldigt få andra spel kan matcha.
Det är ingen överdrift att säga att Call of Duty: Black Ops 2 är ett av de viktigaste spelen till Wii U. Om inte ens det här blir populärt som multiformatsspel till formatet så tror jag många utvecklare och utgivare kommer att tveka över om de ska göra just Wii U-versioner av sina spel. Men förhoppningsvis tar det rejäl fart, för det här gav mersmak. För mig har Call of Duty: Black Ops 2 alltid varit en solklar åtta, och frågan är om inte Wii U-versionen är den jag haft roligast med av dem alla.
Vår recension av övriga versioner läser du på denna länk.
Bilderna tagna från PC-versionen.