Los Angeles står i lågor. Asfalten har färgats röd, och himlens vita moln har besudlats av den svarta rök som kommer från de höga skyskraporna. Explosioner bländar mig först, innan de piper i mina öron. När motorvägen kollapsar känner jag vibrationerna genom min kropp, och jag hör hur tusentals ton metall krossas under cementplattorna. Jag befinner mig i stridens hetta, mitt i stridsfältet.
Visst har jag varit här många gånger tidigare. Jag har bott i dessa skyttegravar under många års tid. Men den här gången är saker och ting lite annorlunda. Nu befolkas slagfältet av soldater med förmågan att bli osynliga, och med sonarutrustade vapen som kan se genom väggar. Det bebos av hundratals fjärrstyrda drönare som blockerar solens strålar, och som skjuter mot hjälplösa civila på marken. Här härjar robotbjörnar som spottar missiler mot kolossala pansarvagnar. Detta stridsfält är byggt på digital krigföring, men trots det är förödelsen större än någonsin. Året är 2025. Välkommen till framtiden. Välkommen till Call of Duty: Black Ops 2.
Jag vet att jag tillhör en minoritet, men jag har alltid gillat kampanjerna i de senare årens Call of Duty-spel. De har alltid varit explosiva berg-och-dalbanor, med bombastiska actionsekvenser och skäggiga machomän som skjuter onda människor i ansiktet med stora vapen. I Call of Duty: Black Ops lyckades utvecklarna Treyarch dessutom göra det lite mer spännande med en (för ovanlighetens skull) grym story, och på många sätt blev resultatet bättre än Infinity Wards Modern Warfare-spel.
Av just den anledningen såg jag väldigt mycket fram emot årets uppföljare, och precis som i det första spelet kretsar storyn kring Alex Mason och hans följeslagare. Men det handlar inte längre om konspirationsteorier och existerande konflikter. Istället tar sig Mason och gänget an en fiktiv (men ack så karismatisk) antagonist vid namn Raul Menendez, som smider ondskefulla planer under kalla krigets senare år. Dessa planer visar sig sedan hota världsfreden år 2025, där en helt ny grupp hjältar introduceras, ledda av Masons son David.
Fadern och sonens äventyr berättas parallellt och vävs till slut ihop på ett väldigt minnesvärt sätt, men även om storyn i Call of Duty: Black Ops 2 ofta är gripande så lider den av bristfälligt berättande. Alla uppdrag som utspelar sig under 80-talet är i själva verket flashbacks som fanfavoriten Frank Woods (ni vet, han som gjorde ett magplask på en granathög i föregående spel) berättar för David. När det sedan blir dags för de så kallade "chockerande avslöjandena" har många troligen redan listat ut allting i förväg. Många lösa trådar lämnas även hängandes, och som om inte det vore nog finns det också några väldigt stora logiska luckor och märkliga slutsatser som spelet inte ens försöker åtgärda.
Mycket av förhandssnacket har kretsat kring stormakternas militära försvar som vänds mot dem, och även om det såklart låter spännande har man redan nått äventyrets slut innan man når fram till den punkten i spelet. Den fem timmar långa vägen dit består istället av några av de tråkigaste uppdragen i seriens historia, och det är vare sig man springer runt i ännu en latinamerikansk stad under kalla kriget eller i framtidens nattklubbar. Att hoppa runt på dansgolvet och skjuta terrorister i ultrarapid (till tonerna av onödigt pampig discomusik) känns underligt. Ibland känns Black Ops 2 nästan som en omedveten parodi på hela serien.
Det är också riktigt beklagligt att kampanjen inte lyckas nå upp till den potential som framtidsupplägget erbjuder. Det finns en sekvens då man glider genom luften med ett par mekaniska vingar och attackerar en militärbas från skyn, och en annan där man får styra en mördarmaskin på fyra ben. Men oavsett man vad gör så är det väldigt scriptat och på spelets egna villkor. Det finns aldrig något utrymme för kreativitet från spelarens sida, och vad är egentligen meningen med att huvudkaraktären har en supercool änterhake om man endast kan använda den på ett enda ställe i spelet? Här finns med andra ord massor och åter massor av outnyttjad potential...
Med det sagt så visste vi väl redan att Call of Duty föredrar att hålla oss i handen när det är dags för blytunga action. Det är egentligen inget fel med det enligt mig, då serien ofta sköter sina scriptade händelser på ett bra sätt. Tyvärr är dessa inte lika finslipade i Black Ops 2, vilket kan leda till att spelaren dör om och om igen bara för att man inte utfört scenariot på sättet som spelet begärt.
Samtidigt känner jag att motsatsen, alltså uppdrag där spelaren får springa runt på öppna fält och välja själv hur striderna ska utkämpas, hade varit ännu värre. Det finns nämligen ett kapitel med lite mer frihet i storyn, där man rider runt på en häst genom öknen och skjuter på pansarvagnar och helikoptrar. Det råkar dock vara kampanjens svagaste del, och det kanske är ett tecken på att den klassiska Call of Duty-formeln inte riktigt fungerar när man inte är i ett slutet område med osynliga väggar och skjuter mot allt som rör sig.
Det finns dock en ett par punkter som skiljer kampanjen i Black Ops 2 från tidigare spel i serien, bland annat de Mass Effect-liknande valen som måste göras. Alla viktiga karaktärers slutgiltiga öden går att påverka, och några av valen för med sig oförutsedda konsekvenser. Jag har aldrig pausat ett Call of Duty-spel förut för att analysera situationen jag befinner mig i, men här tvingades jag göra det både en och två gånger. Det finns till och med val som man första gången genom spelet kommer att göra omedvetet.
Trots att jag inte var särskilt imponerad av kampanjen rent spelmässigt så hoppade jag in för omgång nummer två bara minuterna efter eftertexterna rullat förbi. Det är så många olika faktorer som spelar in i slutet att skillnaderna kan bli radikala, men samtidigt så är det ingenting som påverkar det spelmässiga på något vis. Man kommer fortfarande springa igenom samma korridorer och skjuta mot samma anonyma soldater oavsett vilken väg genom storyn man tar.
Ytterligare djup har dock tillkommit tack vare de nya Strike Force-uppdragen. Under spelet gång låser man upp kortare utmaningar som utspelas sig parallellt med David Masons egna bravader, och storyn i det riktiga äventyret utvecklas beroende på hur man presterar i dessa. Det är en ambitiös tanke med intressant spelmekanik som är hämtad från strategispel. Man kan hoppa mellan de olika soldaterna i gruppen med enkla knapptryckningar, vilket kommer väl till hand när man måste vara på fler än ett ställe samtidigt.
Problemet med Strike Force är att det ofta känns som att det är designat för fler än en spelare, trots att det inte finns något co-op-stöd. I ett uppdrag ska man skydda tre kontrollpunkter, men spelar man på någon av de högre svårhetsgraderna är det snudd på omöjligt lyckas då fienderna är överallt, och man kan inte sänka svårhetsgraden under uppdragets gång trots att det går på de riktiga kampanjbanorna. Normalt sett hade inte det spelat någon roll, men i Strike Force har man bara ett visst antal försök på sig innan kampanjen är misslyckad, och storyn påverkas negativt.
Som tur var så är det inte i kampanjen som vi finner Call of Dutys sanna livslängd. Multiplayerkomponenten i Call of Duty: Black Ops 2 är precis lika beroendeframkallande, innehållsrik och underbart intensiv som vi kommit att förvänta oss. Den lyckas även ta vara på framtidsuppläggets potential på ett bättre sätt än kampanjen, och det inte varit så här kul att skräddarsy sin karaktär sedan det allra första Modern Warfare-spelet.
En av anledningarna till detta är att perk- och vapensystemet renoverats rejält. Nu har alla klasser en budget på totalt tio poäng, och varje vapen, attachment, perk, granat och så vidare som man väljer är värda en poäng vardera. Detta innebär att man kan bygga upp sin klass precis så som man vill ha den, och om man inte vill ha en tredje perk så kan man istället lägga den poängen på en ljuddämpare till maskingeväret eller något annat. Så länge man har totalt 10 poäng. Detta innebär också att man kan aktivera fler än tre perks, om man klarar sig utan en extra granat och tillbehör till vapnen.
Det kan nästan bli överväldigande med så här många nya vapen, föremål och belöningar. Man känner sig om ett barn i en godisbutik, men med det sagt så finns det en risk för att de mer högavancerade prylarna inte går hem hos alla veteraner. Det återstår att de hur väl communityn välkomnar nyheterna, men enligt mig är sandlådan som utgör Call of Dutys multiplayer mer spännande än den varit på många, många år.
En annan viktig ändring är att det inte längre finns några killstreak. Dessa är istället utbytta mot scorestreaks, så nu behöver man inte vara snabbast på avtryckaren för att få tillgång till jakthundar och helikoptrar med kulsprutor, man kan lika gärna fånga motståndarlagets flagga eller bekräfta kills i Kill Confirmed.
Gillar du eport kommer du förövrigt älska Black Ops 2. Med hjälp av Call of Duty Elite är det superlätt att hålla koll på sin statistik och sina klaner, och här finns även stöd för livesändningar över Youtube. Man kan till och med spela in kommentatorspår till matcherna, och alla dessa funktioner fungerar jättebra.
Kanske är det dessa ambitiösa multiplayernyheter som fått mycket annat i spelet att kännas halvfärdigt, men oavsett var någonstans på jordklotet man krigar så ser det iallafall snyggt ut. Åtminstone på långt avstånd. Den fantastiska detaljrikedomen får de annars platta miljöerna att kännas mer levande än många andra spelvärldar, men på nära håll bemöts man av grötiga texturer som är det stoft mardrömmar vävs av. Som tur var så är bildskärmsuppdateringen som vanligt skyhög och stabil.
Den sista tredjedelen av Call of Duty: Black Ops 2 stavas Zombies. Precis som i Treyarchs tidigare militärskjutare kan man ta upp kampen mot den odöda armén tillsammans med tre vänner, och den här gången är spelläget mer ambitiöst än någonsin tidigare. I Tranzit Mode vandrar man genom en ödelagd stad och försöker överleva så länge som möjligt genom att samla föremål, bygga saker vid arbetsbänkar och hitta nya dödsredskap.
Världen i Tranzit sägs vara 150 gånger större än det utrymme som erbjöds i Call of Duty: World at War, men när en stor majoritet av kartan består av en tät dimma som döljer en öken lika innehållslös som zombiernas hjärnor, och en ren styggelse till grafik som inte borde vara tillåten på dagens konsoler, låter det kanske inte lika imponerande längre. Allt som allt känns Zombies som en underutvecklad röra som inte hör hemma med resten av spelets komponenter, men gillade man det i Call of Duty: Black Ops så kan man säkert finna en hel hjärnlöst nöje i det ändå.
Spelvärlden i Zombies är också underligare än tidigare, med miljöer som känns vara hämtade från Fallout 3, och karaktärer direkt tagna från Left 4 Dead. Den enda skillnaden är att de nu har spelvärldens absolut sämsta dialoger genom tiderna. Som tur var så är ljudmixen mycket bättre i resten av spelet, med kraftfulla explosioner, ekande skottsalvor och manliga män som skriker sig hesa över radio. Det underlättar inlevelsen rejält.
När jag recenserade Call of Duty: Modern Warfare 3 för ett år sedan skrev jag att jag inte skulle ha något emot om serien fortsatte i samma spår ännu ett år. Sedan dess har jag faktiskt ändrat mig. Jag vet inte var det beror på, men Call of Duty: Black Ops 2 imponerar helt enkelt inte lika mycket på mig som de tidigare spelen gjorde. Det var inget jag var beredd på. Jag trodde jag skulle njuta av den bombastiska berg-och-dalbanan lika mycket som jag alltid gjort. Men icke.
Det märks att Treyarch verkligen försökt dock, både med kampanjen och Zombies. Det har bara inte räckt hela vägen. Mycket i Black Ops 2 dryper av potential, men kanske är det så att man blivit för trygga i seriens signaturartade spelkänsla för att faktiskt kunna göra någonting intressant med igen i dess nuvarande form.
Därför är jag redo för en nystart av hela Call of Duty-serien. Det lär såklart inte ske än på några år, då Call of Duty förvandlats till actiongenrens FIFA. Det är som ett sportspel man köper en gång per år och spelar i 12 månader. Spel där nyheterna i den nya iterationen är minimala, men spel som man alltid kan lita på. Så stirra dig inte blind på mitt betyg om du fortfarande gillar Call of Duty, för då kommer du gilla även Black Ops 2. Men efter sex år i dessa skyttegravar skulle åtminstone jag vilja se både Infinity Ward och Treyarch återvända till ritbordet.