Caesar IV

Efter att ha legat i ide ett par år skulle man kunna tro att nästa del i Caesar-serien skulle bjuda på massor av nyheter och sprudla av ny energi. Så är dock inte fallet konstaterar jag snabbt, och enda riktigt nämnvärda skillnaden gentemot Caesar III från 1998 är att spelet nu klätts om i 3d-kostym. Fortfarande gäller det att bli framgångsrik genom att bygga upp mindre romerska provinser innan man så småningom får chansen att tafsa på de större städerna och handskas med betydligt mer komplexa problem än att bara erbjuda sina invånare rent dricksvatten.

De riktigt minnesvärda banorna kommer inte förrän i slutskedet av spelet då man får så löjligt mycket att hålla reda på att två händer och ett huvud knappt längre räcker till. Nytt för Caesar IV är att spelarna nu kan välja mellan en diplomatisk väg eller en krigisk sådan. Men snart märker man att det egentligen inte är ett ärligt val eftersom spelets strider är så pinsamt dåliga att utvecklarna gjort bättre i att slopa denna del helt och hållet. Som tur är kan man också komma igenom majoriteten av spelet utan att ens behöva komma i närheten av svettiga legionärer med fotsvamp om man som jag inte vill att näsan ska trilla av.

Första gången jag startade upp Caesar IV trodde jag nästan att jag klickat fel. Jag trodde att jag på något underligt sätt halkat in i en framtida utgåva av Microsofts Office-paket där någon aktiverat "Antiken" som bakgrundstema. Först blev jag överlycklig över att datorn funnit ett maskhål in i framtiden och när jag testade att... (okej, vi bryter där! - Petter).

Ja, vad jag var på väg att säga var helt enkelt att Caesar IV ser urbota tråkigt ut. Alla menyer man behöver navigera sig igenom blir snabbt långtråkiga och sega och spelets gränssnitt är helklumpigt. Det krävs väldigt många musklick för att utföra de allra simplaste saker och sedan tar det också upp lite väl stor plats. Men visst, det är okej. Ingen fara, det är insidan som räknas, inte sant? Snart lägger sig det första tveksamma intrycket och man fångas in i själva kärnan av Caesar IV; stadsbyggandet.

För att bygga upp en framgångsrik och välmående stad behövs en lång rad komponenter som alla är beroende av varandra. Först krävs att det finns arbetare i staden som kan utvinna råmaterial och ser till att de mest grundläggande funktionerna för staden tillgodoses. Därefter flyttar medelklassfolket in och tar hand om och förädlar arbetarnas råmaterial och klamrar sig fast vid de lite mer avancerade yrkena. Högst upp på samhällsstegen finner vi överklassen som inte gör något alls mer än att fylla på stadskassan med nya, klirrande guldmynt och dricka sig redlösa på vin.

Man kan säga att Caesar IV är som ett 100-våningshus där de första 50 våningarna bebos av fattiga arbetare som sliter för brödfödan. Därefter kommer ett 40-tal våningar av medelklass och högst upp 10 våningar med välbärgat folk som ser ned på alla andra. Det är såhär Caesar IV är uppbyggt och blir det problem någonstans i detta våningshus stannar hela produktionen upp och i värsta fall rasar hela rasket samman. Det här är ett mycket komplext spel där man noga måste tänka igenom sina beslut och där alla affärer, byggnader och hus är beroende av varandra för att fungera optimalt. Detta medför också att det blir en hel del pillande och knepande med småsaker, eftersom minsta småsten lätt sätter grus i maskineriet och påverkar hela staden negativt.

Caesar IV har ett imponerande djup (med hög inlärningskurva), acceptabel grafik och helt enkelt en massa att göra för den som fastnar för det. Så varför blir då inte betyget mer än godkänt (erkänn att du redan smygkikat!) om de viktigaste byggstenarna för ett stadsbyggarspel trots allt finns där? Svaret är lika enkelt som det är tråkigt. Gammalt. Föråldrat. Identitetslöst. Dammigt. Alla dessa ord beskriver Caesar IV (och de flesta andra stadsbyggarspel också, för den delen) alltför väl.

Den här lilla nichegenren har stagnerat totalt och bara det faktum att jag under ett fåtal månader testat tre identiska stadsbyggarspel med Rom som tema gör att jag håller på att kvävas av alla dammråttor som fastnar i halsen. Skulle någon få för sig att rita upp ett släktträd bland de senaste 10 årens spel i denna genre skulle det räcka med att skriva "INCEST!" med stora bokstäver över hela kartan. Herregud, bara vi kunde få testa att bygga upp en annan civilisation under en annan tidsepok skulle förmodligen göra susen. Lägg därtill ett helt omarbetat spelsystem och nya typer av byggnader och finurliga speldesignslösningar och strategifansen skulle få vad World of Warcraft är för alla trähattar.

Det är synd, för i grund och botten är Caesar IV ett välgjort och genomarbetat spel som säkert kommer tilltala de flesta strategifans. Samtidigt erbjuder det inget som helst nytänkande och är ungefär lika fräscht som andedräkten hos en nyss överkörd grävling. Vi har sett det förr, och det krävs något mer än ett spel av standardkvalité för att motivera att punga ut med över 400 riksdaler på ett spel som bara återvinner välbeprövade lösningar utan att erbjuda några nyheter. Jag blir så uttråkad av det här spelet att jag hellre limmar igen ögonen med en skabbig limpistol från Hobbex än återvänder till det där förbannade romarriket igen.