Brothers: A Tale of Two Sons

Mycket av snacket om Brothers: A Tale of Two Sons har kretsat kring dess celebre upphovsman. Men i Josef Fares fall är det faktiskt befogat. När filmregissören kallar sig för en sann gamer, någon som velat göra spel sedan barnsben, är det inte den PR-unkna halvsanning vi hört tusentals gånger tidigare av andra branschvandrande nykomlingar. Fares har i princip bosatt sig hos Uppsala-studion Starbreeze den senaste tiden, och snart är det upp till bevis med Brothers som börjar närma sig färdigt skick. Under våren är det tänkt att detta nedladdningsbara äventyr ska nå PC, Playstation 3 och Xbox 360.

I huvudrollerna ser vi två Lejonhjärta-liknande bröder på varsin sida puberteten som på strapatsrik långpromenix söker en magisk vätska, förhoppningsvis potent nog att bota en sjuk fader. Det starka familjefokuset står precis som i Fares filmer i centrum, och storyn blir inte mindre dramatisk på grund av en bortgången mor i familjen. Det ska bli en känslomässig åktur, lovar Fares när vi pratar med honom. Genuina sådana finns det inte direkt något överskott av i mediet, så vi hoppas att löftet hålls.

Vi styr båda bröderna med varsin analogspak. Vänster för storebror och höger för junior. Denna fiffiga och nästintill outforskade spelkontrollösning var bland det första som Fares kläckte när Brothers var på idéstadiet. Kontrollmetoden låter kanske krånglig, men inom kort styr vi flinkt brorsorna åt två olika håll samtidigt utan förvirring. Eftersom Starbreeze har simpliferat spelkontrollen så att vi i princip bara använder spakarna och triggerknapparna, blir vi heller aldrig någonsin överväldigade. Även kameran ser ut att hänga med i svängarna, och stunder då en brorsa äventyrar ur bild tycks skina med sin frånvaro.

På brödernas väg väntar pussel- och plattformselement av olika slag. I vår tjuvtitt har vi sett allt från jordnära uppgifter som att ta sig upp till en bergsplatå och skicka ned en stege, till sagoboksaktiga inslag där vi får hjälp av ett troll för att passera raviner. Att bara sätta sig ned och titta på utsikten ska inte heller underskattas; tvärtom skapar det ännu större band till huvudpersonerna, och bygger upp till vad Fares har lovat ska bli ett riktigt gripande slut.

Redan i slutet av 2010 när Gamereactor fick en första glimt av projektet, pratade Josef Fares mycket om kvalitet kontra kvantitet i spel, och två år senare råder det forfarande inget tvivel om vad spelmakaren föredrar. Brothers ska bli kompakt, och så fort vi hajat en del av spelmekaniken ska något nytt introduceras. Ska man återigen dra en filmparallell är detta kanske skillnaden mellan en påkostad men själlös blockbuster och en mer intressant och munsbitstor kortfilm.

Men även om detta blir en närmare 5 och inte 30 timmar lång upplevelse, kommer det att finnas mycket att uppleva på vägen för bröderna, om inte annat i "meningslösa" sidospår. Den som bara siktar in sig på huvudmålet i Brothers kommer att missa en hel del. Brödernas respektive personligheter - mogen respektive busig - visar upp sig när vi interagerar med gamla tanter eller harpspelande bybor, till exempel.

Grafiskt är det svårt att inte dra paralleller till Fable-seriens varma färger och lummiga fantasyvidder, men Brothers har även en egen, karakteristisk look med en del svenska inslag som nordisk flora och fauna. Det är även lätt att se likheter med förra årets bästa spel Journey, men mer i hur den avskalade skärmen inte har en enda textruta eller menyrad. Mycket av berättandet sker av mimik och kroppsspråk, vilket förhoppningsvis kompenserar avsaknaden av riktigt tal.

Det finns även något lockande med själva stämningen i Brothers. Trots det akuta uppdraget är det riktigt avkopplande att vandra genom spelvärlden. Fåglar kvittrar, forsar porlar och talet är av dämpad karaktär, som påminner om en mer avslappnad version av Sims-figurernas mummel. Visst hade det varit mysigt med några skickliga röstskådisar som accentuerade världen, men tystnaden känns ändå passande och det är inget som stört i andra, framgångsrika nedladdningsbara spel som Limbo eller Braid.

När ett spel som Journey utses till årets bästa är spelvärlden helt klart redo för mer känslomässiga åkturer, och på så sätt ligger Brothers: A Tale of Two Sons helt rätt i tiden. Om det emotionellt blir Zozo eller Kopps av alltihopa återstår att se, men vi är optimistiska vad gäller den här berättelsen. Fares har haft helt rätt i sin kritik mot spelmediets brister tidigare, både vad gäller tempo och storyberättande, och nu hoppas vi på en rejäl uppvisning av var skåpet ska stå.