Brink

Det börjar med ett val. Save or escape? Rädda The Ark eller fly från den? Till slut bestämmer jag mig för att lägga benen på ryggen, kanske mest för att jag vill spela som de ruffiga medlemmarna av motståndsrörelsen. De med skenbart hemmagjorda vapen och inte-så-uniforma uniformer. Storyn rullar igång, jag får se ett filmklipp med Brother Chen, som puffar på sin cigarr innan han ger ett brandtal till sina anhängare. Vi måste fly, säger han.

Jag kavlar upp ärmarna, greppar handkontrollen och kränger på mig hörlurarna - dags att låta avtryckarfingret gå varmt i Splash Damages actionspel. Förväntningarna har för min del varit höga och efter en release som till en början skulle ske för ett år sedan har en viss otålighet smygit sig på. Innan den första kulan viner fastnar jag dock i en ganska trevlig syssla - karaktärseditorn. Detta är en ambitiös del av förstapersonsskjutaren, där jag får skapa min krigare in i minsta detalj (om jag inte vill göra en kvinnofigur, vilket av nån outgrundlig anledning är omöjligt).

Jag väljer en med ungt utseende och acne-ärr - även om det är svårt att motstå "Glasgow Smile"-looken, något som med sina uppsprättade läppar bäst liknas med Jokern från Batman. Här får jag även välja en av tre kroppstyper (tänk tripp-trapp-trull-uplägget i NES-klassikern Ice Hockey), men då jag har exakt noll erfarenhetspoäng är det bara medium som finns tillgängligt. Efter några timmars spel kan jag även välja de övriga två - bra på att bära tunga vapen respektive skutta runt som gräshoppor.

Det är lätt att fastna i karaktärseditorer men nu är vi ju faktiskt här för att kriga. Skådeplatsen är alltså The Ark, en Waterworld-liknande värld där brist på resurser har lett till inbördes konflikter och allmän oro. Storyn verkar till en början riktigt ambitiös och de två fraktionerna är trovärdiga. Väl inne i spelet är det dock mest pang-pang och teamwork som gäller.

"Brink can be complex", varnas jag för i den första laddningsskärmen. Gradvis inlärning och ett uppdrag i taget är vad som gäller för att förstå upplägget, tydligen. Trots varningen upplever jag det mesta som smidigt ihopsnickrat; här länkas single- och multiplayer ihop sömlöst, och färden mot att levla din karaktär är rolig och lätt att förstå sig på. Det man möjligen kan bli överväldigad av under sina första uppdrag är folkvimlet, hur bataljerna består av flera sidouppdrag och egenskaperna hos Brinks olika klasser.

Du kan spela som soldier, medic, engineer och operative; ganska stereotypa karaktärstyper som torde vara bekanta för de som rört Battlefield eller för den delen World of Warcraft någon gång i sitt liv. Soldaten har alltid gott om ammunition, fältskären kan hela sig själv och andra, ingenjören kan "buffa" sina kamraters vapen och den smygiga Operative kan klä ut sig till fienden och göra lömska överrumplingar. Alla behöver varandra och det lag som sammanställer sina klasser bäst lär ta hem matcherna.

Väl ute på slagfälten ska du ta itu med huvud- och sidouppdrag som förändras under matchens gång. I en nivå baserad på en nedgången hamn, kantad av övergivna skepp och rostiga containers, ska den ena falangen till exempel först spränga en barrikad och sedan ta kontrollen över en lyftkran. Därefter ska en missilplats övervakas, i syfte att förhindra motståndarna att avfyra några ytterst effektiva superraketer. Det sätter ordentliga krav på samarbetet; soldaterna måste röja området för ingenjörerna som ska aktivera kranen, samtidigt som alla medics ser till att hålla alla vid liv.

I skrivande stund märker jag att Operative-klassen inte fick plats i föregående stycke. Det finns en anledning. Visst, olika banor kräver olika laguppsättningar, men klassen ifråga känns rätt anonym och har varit den minst populära under mina onlinestunder. När jag testade Brink på ett Bethesda-event för en tid sedan valde ytterst få av den 30 man starka journalistkåren Operative - något som eventuellt kan vara en fingervisning över hur Brink online kommer att se ut efter release. "None of you are playing Operative!", sa en av Bethesdas representanter efter en överblick av spelsalen. Nej, kanske för att vi alla vill göra något nyttigt!

Hursomhelst, Brink är som bäst när allt stämmer i laget, när alla använder sina specialiteter och får vara en kugge i maskineriet. Att som Medic springa omkring och slänga ut healing-sprutor till stupade lagkamrater är lika tillfredställande som att avfyra galenskapsrundor från en minigun med en tjock, skäggig Soldier. Med tanke på Splash Damages online-CV är det inte konstigt att multiplayer med mänskligt motstånd är Brinks främsta sida.

Med det sagt har engagemanget från både mig och mina medspelare varit svalare i Brinks multiplayer än i andra LAN-rundor, i andra spel. De där ögonblicken när folk tjoar eller svär åt framgångar respektive komiska fails var ganska få, och jag tror dessutom att en bra måttstock för spel som dessa är hur sugen man är på att fortsätta kriga när man dött. För mig har det varit 50-50 om jag rusat tillbaka till händelsernas centrum med glädje eller en liten suck.

Det krigiska kaoset skildras heller inte så effektivt i singleplayer (även om spellägena hör ihop). Att springa omkring som enda mänskliga soldat själv är helt enkelt inte roligt, och den största boven är rörigheten. Dina A.I.-medspelare springer runt som yra höns och när de väl dör ligger de som armförsedda kebaber på marken, vilket gör dem svåra att utskilja från allt annat kött på banan. All nerv försvinner när motståndare är robotar, och uppdragen blir dessutom väldigt lätta att klara (åtminstone på den rekommenderade svårighetsgraden). Brink är helt enkelt gjort för att spelas med kamrater, och helst då femton stycken.

Här finns några andra singleplayerutmaningar dock, om du vill låta erfarenhetspoängen rassla in. I ett läge som kallas Challenges finns olika ensamutmaningar, som till exempel "Parkour This", en ytterst Mirror's Edge-liknande sekvens där du ska skutta mellan och klättra på lådor, för att nå olika checkpoints under en begränsad tid. I "Tower Defence" ska du försvara en command post mot vågor av fiender. Bonuspoäng för headshots, så sikta väl. Alla dessa Challenges ger dig extra erfarenhetspoäng, Brinks hårdvaluta, och du når ännu fler vapen och utsmyckningar för din eventuellt acneärrade karaktär.

Jag hade höga förhoppningar på Brink. Jag gillade tanken på en hybrid mellan Battlefield, Borderlands och Mirror's Edge. The Ark verkade vara en häftig skådeplats och den smått punkiga designen verkade unik. Och visst: flera av förväntningarna infriades och Brink levererar definitivt på flera punkter. Men den viktigaste av dem alla - kämparviljan under den där kritiska punkten precis innan man spawnar - är större hos många av genrekonkurrenterna.