Bravely Default: Flying Fairy

Parallellen som konstant dras mellan nya japanska rollspel och den gamla skolans Final Fantasy är vid det här laget lika vedertagen som liknelsen mellan udda kötträtter och kyckling. Det har liksom blivit en fras som inte betyder någonting alls längre. En fras som borde fridlysas. När jag så ger mig på att förklara varför du bör reservera en femhunka för Bravely Default är det därför med självförakt jag konstaterar att jag måste ställa mig i ledet och sjunga med, för det går varken att spela eller prata om Square Enix nya mastodontrollspel utan att tankarna dras till just Final Fantasy.

När jag först sätter mig för att ladda ned Bravely Default: Flying Fairy (världshistoriens absolut sämsta titel?) måste jag ta bort två hela spel från minneskortet för att göra plats, trots att jag har gott om minne kvar. Gigantisk storlek till trots visar det sig dock att det här är ett återvändande till rötterna för rollspelsgenren. Lite som om Final Fantasy VI kom idag istället för till Super Nintendo på 90-talet.

Alla komponenter finns här; det turbaserade stridssystemet, den intensiva musiken, den ostiga storyn, den unga pojken som förlorat allt, kvinnocharmören som lider av minnesförlust, den hetlevrade kvinnan som stör sig på kvinnocharmören och förstås lagmedlemmen som besitter magiska krafter som kommer att avgöra hela världens öde. Till min stora glädje har man också valt att placera äventyret i arketypisk (Final) fantasy-miljö, med allt vad det innebär. Riddare, magiker, munkar, tjuvar, köpmän och präster är några av de många klasser som finns tillgängliga att distribuera i mitt fyrmannalag vars huvudsakliga uppgift är att rädda världen.

Här har man tagit inspiration från Mega Man i det att jag tar över en fiendes färdigheter efter att jag besegrat honom. Till att börja med har jag bara tillgång till den neutrala klassen freelancer, men med tiden låser jag alltså upp fler och fler kombinationer till mitt lilla lag. Vem jag väljer att dela ut färdigheterna till är sedan helt upp till mig.

Så långt är det mesta bekant, men Bravely Default: Flying Fairy implementerar en nyhet som är så fiffig att jag kommer att sakna den djupt till alla andra titlar i genren. Jag kan nämligen ta ut rundor i förskott eller spara de till senare, och jag kan göra detta för varje enskild karaktär. Det låter kanske komplicerat, men i klarspråk innebär det att jag kan plocka ut fyra rundor på en gång om jag vet att jag mest troligt kommer att besegra fienden direkt på det här sättet. Misslyckas jag med det så får jag skylla mig själv när jag sedan står försvarslös medan fienden spelar fyra hela rundor mot mig - vilket ofta innebär en resolut och oförlåtande död.

Om jag istället väljer att spara mina rundor kommer mina glada kämpar att armera sig och ta mindre skada vid angrepp. Därefter kan jag släppa lös alla mina sparade rundor (upp till fyra stycken) och därmed dela ut upp till 16 omgångar stryk på en och samma gång.

Systemet fungerar utmärkt och sätter en säregen prägel på Bravely Default som gör att det känns fräscht, trots att det i övrigt är rätt bakåtsträvande. Framförallt innebär det att jag slipper ägna särskilt mycket tid åt de skräpstrider som dyker upp mellan varven. Möter jag en ensam stackars tiger kan jag helt enkelt klämma ut 16 rundor i förskott, döda den på 15 sekunder och sedan fortsätta med lite mer erfarenhetspoäng i potten.

Dialogen är välskriven och de flesta röstskådespelare framför den med bravur. Andra, såsom den stammande trollkarlen, är så usla att man skäms ända in märgen. Allt är skrivet på ett sätt som för tankarna till Super Nintendo och dialog i textrutor. Humor och trams blandas med allvar och mörker, och varje liten aspekt dras till sin spets på ett sätt som bara japanska rollspel och västerländska musikaler kommer undan med.

Storyn är en storslagen sådan, som sig bör i japanska rollspelssammanhang. Lite för storslagen för sitt eget bästa, om jag ska vara helt ärlig. Jag bryr mig nämligen inte ett skvatt när den inledande CGI-snutten visar hur huvudkaraktären Tiz hela hemby samt lillebror käkas upp av ett gigantiskt slukhål. Jag bryr mig heller inte när den oskyldiga halvgudinnan Agnes anklagas för att stå bakom dådet. Ett par timmar senare, när jag hunnit lära känna karaktärerna, berörs jag dock av det lilla i berättelsen. Som när Agnes återbesöker sin hemby för första gången på många år eller när Ringabel, den självutnämnde kvinnocharmören med minnesförlust, sakta men säkert nystar upp sitt förflutna.

På tal om slukhål och förstörda byar så öppnar detta för ett litet minispel inuti Bravely Default som funkar ganska exakt som Clash of Clans. Tiz gör det till sin personliga uppgift att restaurera byn till sin ursprungliga form. Detta sker genom att man helt enkelt klickar på ett förfallet hus på en karta och assignerar uppdraget att återbygga det till en av sina arbetare. Till en början har jag bara en arbetare men genom 3DS street pass-funktion kan jag stöta på andra spelare som automatiskt blir till slavar i min bärbara enhet. Byggnaderna går sedan att använda för att skapa användbara föremål såsom vapen och drycker.

Street pass-träffar går också att använda i strider. Alla Bravely Default: Flying Fairy-spelare kan nämligen sätta ihop sin egen attack som sedan flyttar över i andras enheter för att användas en gång per dygn. Systemet är kul, annorlunda och har definitivt potential, men i lilla Karlstad räknar jag dessvärre inte med att träffa på en uppsjö glada Bravely Default-spelare. Tur då att man kan koppla upp sig online för att träffa vänner, vilket fungerar på exakt samma sätt.

Redan här blir Bravely Default lite för komplicerat för sitt eget bästa, och värre ska det bli. Man har nämligen lagt till en funktion kallad SP som gör att man kan pausa striderna när som helst och slå ihjäl de stackars frusna fienderna som inte kan göra någonting åt saken. SP får du genom att antingen hålla enheten i sleep mode i åtta timmar eller genom att punga upp riktiga pengar. Jag har inte kunnat testa systemet på recensionsexemplaret av spelet och vet därför inte hur mycket SP faktiskt kostar, men det gör åtminstone mig väldigt lite. Det rör sig trots allt om ett fuskigt struntsystem där du kan betala för att ta dig vidare, och spelupplevelsen blir betydligt mer belönande om du helt skippar detta.

Om det inte vore för sistnämnda komponenter skulle Bravely Default: Flying Fairy aspirera på en nia, men det landar till sist på en svag åtta. Jag älskar striderna, designen, musiken, karaktärerna, karaktärsutvecklingen, Mega Man-systemet, tempot, miljöerna och mängden innehåll, men hatar SP-systemet. Jag anser också att man borde ha skippat street pass-tjafset som mest gör mig irriterad på att jag missar mängder av bra föremål bara för att jag inte bor i en metropol.

I slutändan rekommenderar jag alla med någon grad av kärlek till den japanska rollspelsgenren att införskaffa Bravely Default: Flying Fairy och njuta av det för vad det faktiskt är. Bortse från mikrotransaktionerna, strunta i SP-fusket, testa street pass-funktionerna om lusten faller på, men framförallt; njut i fulla drag av det mustigaste rollspelet till 3DS sedan Fire Emblem: Awakening.