Brädspel: Slay the Spire

Slay the Spire har man ju ägnat en hel del tid åt. Först framför TVn och nu på senare tid har det gått över till att bli ett spel jag främst spelar på telefonen. Slay the Spire har ett smått sinnessjukt djup där det ändå är väldigt lättillgängligt och passar utmärkt att plocka upp när man behöver slå ihjäl lite tid, typ när man sitter på bussen eller blir krönt på porslintronen. Så det var med en nästan frenetisk längtan jag satte tänderna i brädspelsversionen - Slay the Spire: The Board Game.

Det här är ju ett spel som bokstavligen bönade och bad om att få en brädspelsadaption. Sällan är det så lätt att gå från digital underhållning till analog som i det här fallet. Spelmässigt är det i stort sett precis samma spel som jag alltid har spelat där den stora skillnaden är att det befinner sig i den fysiska sfären den här gången. En annan väsentlig skillnad jämfört med den digitala motsvarigheten är möjligheten att spela tillsammans med andra - upp till fyra personer - men precis som i förlagan går det lika bra att spela ensam.

För er som kanske inte har koll på vad Slay the Spire är för spel så ska jag förklara det lite kort. Först och främst så vill jag bara säga att ni ska skämmas lite, för alla bör såklart ha koll på ett så underbart spel som Slay the Spire. Men nog om skam! Slay the Spire är ett så kallat rogue-like. Ditt mål är att ta dig till den sista bossen och på vägen låser du upp nya förmågor och belöningar såsom reliker, nya attacker och potions av alla dess slag. När du dör får du börja om från början men med den lilla bonusen av att vara lite starkare nästa gång. I Slay the Spire låser man nämligen upp nytt innehåll efter att man har klättrat lite längre upp i spiran och man är därför aningen bättre rustad för att genomföra nästa "run". Dö är något du kommer att göra, antagligen om och om och om igen. Men det är en del av resan och skapar egentligen bara det där ökända suget av att känna; "nä, vi kör igen - den här gången klarar vi det".

På precis samma premisser spelar man brädspelet. Inget serveras ju genom svepande animationer utan du måste ju flytta markörer åt höger och vänster samtidigt som du har koll på dina kort och din hälsa. Men allting utförs enligt all logik som man lärt sig när man spelat TV-spelet. Med andra ord - har man spelat det digitalt har man ett rejält försprång.
För en oinvigd spelare är det ändå inte superkomplicerat. Regelboken är lätt att förstå och du har dessutom alltid en liten guide tillgänglig vid sidan av dig om du skulle fundera över vilket steg som är näst i ledet. Huvudsakligen handlar det om ett "deckbuilding"-spel - en vanlig brädspelsmekanism som går ut på att samla på sig en så stark hand som möjligt. Att hitta synergier mellan kort och bygga en strategi på det sättet är lite av ett måste. Alla kort är inte toppen, men tillsammans med andra kort i leken kan det bli en riktig dräpare till hand.

I Slay the Spire börjar du med ett antal baskort (som varierar beroende på vilken av karaktärerna du valt, mer om dem senare) och bygger sedan vidare denna lek genom att vinna mot fiender. Det finns "card rewards" och "rare card rewards" där den senare är en belöning man får efter att ha vunnit mot en starkare fiende, en boss. Den ena rundan är aldrig samma som föregående då vägen upp genom spiran är randomiserad på det sättet att man placerar markörer upp och ned på angivna platser på brädet och vänder dem sedan och får se hur stigningen kommer att se ut och planera vilken väg man vill ta då. På vägen mot slutbossen stöter man antingen på fiender, frågetecken som symboliserar ett slumpmässigt möte (kan vara bra, men också förödande), handelsmannen där man kan handla brygder och nya kort och en plats för vila - din lägerplats. På lägerplatsen får man välja mellan att antingen vila och få några poäng hälsa tillbaka eller så kan man uppgradera kort.

Uppgradering av kort är ingen nyhet i Slay the Spire, men i brädspelet sker det på ett ovanligt fiffigt sätt. Korten är tvåsidiga där baksidan är den uppgraderade sidan av kortet. För att man inte ska förväxla sidorna och behöva tänka på det följer det med jättemånga sleeves (450 stycken med trevligt artwork på baksidan) där man ska stoppa i alla kort av stridskaraktär. När man får tillfälle att uppgradera ett kort så tar man bara ut kortet ur plastfickan och vänder det åt andra hållet. Oerhört smidigt.

Det finns mycket kort (allt som allt innehåller spelet ungefär 750 stycken kort) som inte ska ner i de dedikerade sleevesen också, som till exempel statuskort, Neows blessing-korten samt reliker och skatter. Men jag förespråkar att du sleevar samtliga kort så att de håller sig fina. Ett problem med spel kan ju vara att kartongen är för liten för att man ska få plats med sleevade kort, men Slay the Spires lådinsats är verkligen suverän på alla sätt och vis. Allt har en specifik plats där det hör hemma och det finns gott om utrymme över för mer kort med skyddande plastficka på.

Komponenterna är överlag - verkligen - av yttersta toppkvalitet och det kanske man kan förvänta sig när spelet kostar så pass mycket som det gör, men man får verkligen valuta för pengarna här. Miniatyrerna är snygga, artwork och design på korten är top notch och bräden och marker är av genomgående hög kvalitet. Det märks att utvecklarna bakom originalet, det digitala spelet, har varit med och utvecklat spelet för det håller sig troget till dess förlaga på alla sätt och vis. Det är sällan man ser en så friktionsfri övergång mellan medier, och det är absolut värt en liten applåd.

Som jag nämnde innan finns det fyra olika karaktärer att välja mellan: The Silent, The Ironclad, The Watcher och The Defect. Det är stor skillnad mellan karaktärerna och deras olika kortlekar - men störst är skillnaden på hur svåra de är att spela som. Första genomspelningarna rekommenderar jag att ni/du spelar som The Silent eller The Ironclad då de är otroligt mycket mindre komplicerade. När alla bitar börjat falla på plats och du känner att du har koll på reglerna så kan du börja experimentera med de andra två. Självklart blir det även lättare där om du har erfarenhet från TV-spelet sedan innan då karaktärerna fungerar i stort sett på precis samma sätt här. Jag har ägnat mest tid åt att spela som The Silent och fokuserat på att bygga ett "deck" där gift är en av de huvudsakliga strategierna för att vinna mot alla monster-uslingar. Det är en av de stora behållningarna med spelet, att utforska karaktärerna och hitta synergieffekter och kombinationer som leder till framgång.

En annan stor fördel Slay the Spire har är att du inte behöver spela färdigt. En omgång kan ta rätt så lång tid och då särskilt om ni är flera som spelar och därför kanske man råkar spela lite för länge och känner att man behöver ta en paus. Enkelt förklarat så slänger man bara ner mynt och annat i en zip-påse (där varje karaktär har varsin påse med en symbol på som visar vem den tillhör) och lägger den leken man spelar med bakom en kortavdelare. Ja, jag nämnde ju att lådan bjuder på förstaklassig organisation och med hjälp av kortavdelare förhöjs detta ytterligare. Det är aldrig svårt att veta vart saker ska vara eller vartifrån kort och komponenter ska tas ifrån. Att kunna spara sin omgång är ännu ett tecken på att de har lärt sig och tagit inspiration från grundspelet och det är smidigt och snyggt genomfört här - i brädspelsadaptionen.

För att vara ärlig måste jag anstränga mig för att hitta negativa aspekter med Slay the Spire: The Board Game - och det är ju självklart ett gott tecken. Men möjligen skulle man kunna se de väldigt varierande nivåerna av svårigheten mellan karaktärerna som ett minus, men man kan också vända på det och se det som en fördel då det skapar möjligheter att fördjupa sig i spelet ännu mer. Det lutar verkligen åt det senare, att det är ett plus. Man kanske också kan tycka att det är straffande att behöva börja om från början när man dör, men i ärlighetens namn, det är ju ett rogue-like och det är poängen. En något negativ aspekt är att det kan dra ut på tiden om man spelar flera, men eftersom det finns möjlighet att packa ihop kalaset och börja igen vid ett senare tillfälle blir det aldrig ett särskilt stort problem.

I Slay the Spire: The Board Game har du egentligen oändliga timmar underhållning och har du bara tänkt att skaffa ett enda brädspel år 2025 så rekommenderar jag att det här är spelet du satsar på. Det är varierande och blir aldrig repetitivt och erbjuder roligt samarbete mellan spelare men är lika underhållande att spela ensam. Det är helt enkelt en helt fantastisk låda med kartongbaserad glädje som du definitivt kommer att låta stå på en av de finaste platserna i din hylla. Mycket bra!

Betyg: 9/10

Spelinformation:
Rekommenderad ålder: 12+
Genomsnittlig speltid: 30-150 minuter
Antal spelare: 1-4
Pris: 1299kr