Brädspel: Cthulhu: Death May Die - Fear the Unknown

H.P. Lovecrafts värld fascinerar. Det är ett fantastiskt universum fullt av ondskefulla kulter, blodiga ritualer och hungriga uråldriga monster. Estetiken är verkligen min kopp té och jag dras ständigt mot verk som refererar till Arkham, Eldrich eller Cthulhu och jag njuter av att uppleva galenskapen och mörkret. Därför har jag alltid lockats av att testa Death May Die och med det sagt är jag glad om jag kan introducera det för någon av er - någon som inte är lika bevandrad i den här hobbyn och inte har koll på brädspel överlag. För... jag ska inleda den här recensionen med att slänga fram en liten spoiler; Cthulhu: Death May Die - Fear the Unknown är ett fantastiskt spel.

Fear the Unknown är en fristående expansion. Det innebär att man inte behöver ha tidigare installationer i serien utan man kan hoppa rakt in i äventyret genom att köpa den här lådan. I den får vi uppleva säsong tre som innehåller sex olika episoder att spela igenom. Vill man kan man säkert spela igenom allt på en kväll men eftersom lådan innehåller två olika bossar, åtta olika karaktärer och en väldans massa förutsättningar att förändra upplevelsen så finns det otroligt mycket att hämta här och även om spelet kostar en del är det absolut prisvärt.

Innan jag går närmre in på vilka justeringar man kan göra och vad som är unikt med Fear the Unknown så ska jag, lite kort, beskriva vad det går ut på och hur spelet drivs framåt. Upp till fem spelare väljer varsin "investigator" och gemensamt har de målet att avbryta New Cultists ritualer där de försöker framana en "elder one". Men twisten här är att vi fortfarande vill att urguden ska komma fram - men gör vi det inte innan ritualen slutförts kommer den vara alldeles för stark för att dräpa - för det är vad vi vill. Vi ska mörda uråldriga gudar.

Man har tio olika karaktärer att välja mellan - alltfrån en flippad blodtörstig kirurg och en mustaschprydd muskelman i spandex till ett stumt mordiskt barn eller en gangsterkvinna med en tommygun. De är specialister på olika saker och man känner skillnaden mellan dem när man spelar. Varje spelare får dessutom dra ett vansinneskort som bidrar med en sinnessjukdom som både kan ge för- och nackdelar.

Sen går en runda till ungefär såhär; man ska göra tre saker av följande - springa, slåss, byta föremål med andra spelare, återhämta sig eller göra något unikt för episoden. Slåss man får man rulla tärningar, vilket oftast är tre stycken men kan vara olika beroende på vilken karaktär man spelar som. Har en fiende tre liv behöver jag rulla fram tre lyckade tärningar för att lyckas få ner honom direkt men tärningarna har inte bara lyckade sidor eller misslyckade sidor utan även tentakelsymboler som gör att du måste flytta fram din markör på "insanity"-skalan. Vill man inte det kan man offra lite av sin stressmätare för att få rulla om en tärning - men det roliga med Death May Die är att det inte är dåligt att bli galen för det är genom vansinne man låser upp nya förmågor och dessutom får rulla fler och bättre tärningar. Men där kan man hamna lite i den där klassiska "den-som-gapar-efter-för-mycket"-sitsen och till slut dö av vansinne istället. Det är en balansgång och man måste vara försiktig.

Mitt i varje runda drar man ett Mythos-kort som mer eller mindre alltid innebär trubbel. Antingen dyker fler monster eller kultmedlemmar upp på kartan eller så skadas någon av karaktärerna av att de är för stressade. De kan ställa till det ordentligt, Mythos-korten, och när man dessutom dragit fram tre stycken kort som har "summoning"-symboler på dem så flyttas den där uråldriga guden fram på sin bana och tar ett steg närmre mot att frammanas genom kultisternas ritual. Efter det, beroende på om man är i ett rum med en fiende eller inte så får man dra ett upptäcktskort och oftast roffa åt sig något bra genom att offra lite stress eller ta lite skada. Är man i en omgivning tillsammans med en eller flera fiender så är det deras tur att dela ut stryk istället.

Kartan bygger man själv genom att lägga plattor i olika former med olika omgivningar och rum på sig. Vart allt ska vara - fiender, karaktärer, uppdrag och portaler med mera - ser man på baksidan av episodkortet som på framsidan förklarar de unika reglerna som gäller just för detta uppdrag. För att inte spoila för mycket så berättar jag bara lite kort att den första delen i episod tre går ut på att övertyga fyra jurymedlemmar om att en specifik person är oskyldig. För att göra det ska man samla bevis och rulla tärningar. Inget avancerat men man stöter på patrull gå på gång när till exempel Mythos-korten skickar iväg jurymedlemmar till baren gång på gång för att de är törstiga eller för att alldeles för många monster valt att hoppa ut ur just den gula portalen. Det svänger fram och tillbaka i ett redigt tempo och kräver samspel och planering spelarna emellan.

Denna fristående expansion bjuder på några nya inslag genom reliker som ger karaktärer nya förmågor och dessutom "Unknown Monsters"-delen som blandar in fler monster i spelet och gör att du kan höja svårighetsnivån. Är man en van och rutinerad spelare är det säkerligen något man kommer att uppskatta, men för mig som är rookie i sammanhanget är det något jag avstår från ett tag framöver. Feat the Unknown kan även spelas med övriga expansioner som släppts innan. Det bjuder helt enkelt på ohyggliga mängder variation och upplevelser - som jag förvisso redan sagt men väljer att nämna igen för att det är en riktigt stark positiv punkt här.

I Fear the Unknown får vi antingen möta Tsathoggua som ser ut som en bevingad jättelik monstergroda eller Azathoth som är någon slags kosmisk slemmig bläckfisk. CMON, som är utgivare, gör extremt detaljerade och snygga miniatyrer. Så är ju även fallet med Fear the Unknown som bjuder på ett tjugotal läckra miniatyrer. Övriga delar av komponenterna är genomgående av god kvalitet - förutom boxinsatsen där man får lägga saker lite huller om buller för att de inte tilldelats specifika platser. Men jag kan leva med det för Cthulhu: Death May Die - Fear the Unknown är ett galet och smått sinnessjukt bra spel.

I The Last of Us-recensionen klagade jag på att mycket hänger på tur och att tärningarna landar åt det håll man vill - men det gör jag inte här. I Death May Die funkar det utan att bryta inlevelsen. Kaoset är passande här och funkar rent tematiskt. Vi snackar ju om ett spel vara mekanik bygger på "insanity" och då känns det rent av naturligt att märkliga situationer kan uppstå.

Så sammanfattningsvis kan jag inte klaga på något annat än att boxinsatsen är bristfällig. Och det är ju en bisak, en liten petitess. Cthulhu: Death May Die - Fear the Unknown är en fullpoängare och bjuder på fartfylld demonslaktar-action från sekund ett. Det är inte ett spel för dig som vill ha narrativt djup och lugna passager, för är det vad du söker så får du kolla in Mansions of Madness istället. Här är det röjigt, blodigt, roligt och helt galet. Underbart är det!

Betyg: 10/10

Spelinformation:
Rekommenderad ålder: 14+
Genomsnittlig speltid: 90 minuter
Antal spelare: 1-5
Pris: 1100-1300 kronor