Svenska
Gamereactor
artiklar

Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?

Många svarar säkert omedelbart ja på den frågan, som dock är lite mer komplex än så och dessutom rymmer en hel del dubbelmoral från den som står på sig. Tiderna har förändrats, men är det verkligen till det sämre?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Igår rapporterade vi om det faktum att spelrelaterade grejer är och förblir det barn helst vill ha i julklapp. Men det finns några ändå betydande skillnader mot när jag var liten. Det absolut bästa jag visste var att snegla under julgranen för att försöka lista ut vad som dolde sig i alla de färgglada paketen, och så snart morsan och farsan åkte på jobbet skakades allt flitigt för att försöka lista ut vad det var. Allra roligast att få var TV-spel. Det var otroligt dyrt och ett schysst NES-spel gick på runt 450-500 kronor, vilket motsvarar runt tusenlappen i dagens pengavärde. Indietitlar var något som endast fanns till PC och spreds där via piratkopiering, och internet samt billigare spel existerade ej. Därför var det riktigt lyxigt att få ett TV-spel, och oftast var det något bröderna Mäki fick dela på tillsammans, så det var bara att hoppas att föräldrarna valt något i just min smak.

Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?
TV-spel förblir det barn helst vill ha i julklapp, men själva spelen är de inte så intresserade av, utan föredrar virtuella pengar till mikrotransaktioner.

Spelen var såklart värda mycket pengar och jag bytte ibland med kamrater på skolgården (även om bytlåning var vanligast). När butiker likt TV-spelsbörsen dök upp, var de också hårdvaluta, även om det var början till slutet för känslan av att TV-spel var lyx. För med begagnatbutikerna kunde man plötsligt handla spel för en spotstyver, och Xbox Live Arcade bidrog också till att dra ner priserna. Men... det är ett sidospår här. För sanningen är att medan jag tycker det var en riktigt mysig era där alla spel lirades igenom grundligt innan man gick till nästa, så är det inte en era jag vill ha tillbaka. Idag är jag ju van vid att kunna välja och vraka bland spel med Game Pass, och spel kostar generellt sett klart mindre än tusen spänn, trots att de är oändligt mycket större. Och somliga spel är ju dessutom gratis.

De lägre priserna och slit/släng-mentaliteten kring spel har dock fått en annan konsekvens, nämligen så kallad monetarisering. Kanske inte ens ett ord, utan rätt och slätt en försvenskning av engelskans monetization. Mikrotransaktioner är naturligtvis inget nytt begrepp, utan ett skällsord som får många att rygga bakåt, och något vars inneboende girighet till och med lett till lagstiftning på sina håll. Och det är lätt att förstå varför. Det är oftast ganska små belopp man chippar iväg, som tillsammans sedan blir en hiskelig summa, utan att man egentligen äger något.

Detta är en annons:
Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?
Det råder ingen brist på saker att köpa i Fortnite, men är det verkligen så annorlunda mot att samla hockeybilder?

Oavsett hur mycket Vbucks man lagt på fräsiga kläder i Fortnite, kan man inte ta dem med sig och byta med kids på skolgården och det finns heller ingen TV-spelsbörs som bara väntar på att få ge dig pengar eller inbyte för dem när du tröttnat. Och i väldigt, väldigt många fall försvinner allt man köpt den dagen utgivaren bestämmer sig för att dra ur pluggen, något som idag ledde till en stämningsansökan gentemot Take-Two, eftersom dina pengar mer eller mindre försvinner (även de du ej spenderat) i föregångaren varje gång de släpper ett nytt NBA 2K-spel.

Det här är en praxis jag har väldigt lätt att se att folk har problem med. Och följaktligen var det också många som reagerade på att TV-spel är det barn helst vill ha i julklapp - men inte själva spelen, utan spelabonnemang och virtuella slantar. Barn önskar sig alltså i hög grad saker som inte ger något tillbaka, saker man helt enkelt bara för ha under den tid utgivaren har den goda smaken att hålla servrarna igång. Själva spelen ville barnen däremot inte ha i någon större omfattning.

Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?
Idag blir allt mer digitalt, även barnens samlarsaker, vilket borde ligga rätt i tiden sett till resursslöseri och miljö. Eller?
Detta är en annons:

Jag ska inte neka till att gubbjäveln i mig tycker det är en era som går i graven och att "det var bättre förr", men jag har även en mer resonerande sida som är mer pragmatiskt lagd. För trots allt är det ju så att jag spelade arkadspel för allt vad tygen höll runt 90-talets skifte. Jag och min bror älskade att hänga vid den lokala pizzerian vid vår minimala Ica-butik och slunga ner femkronor för att lira Final Fight. Det var en ständig kamp att hitta pengar och nästan ännu värre var det faktum att man var tvungen att vara 16 år för att få spela.

Vi smög alltså in i den hall som ledde till pizzerian och lirade febrilt, härmandes de större killar som brukade står där ibland och svära och banka i arkadspelet. Jag spelade helst Cody eller Guy, medan brorsan körde Haggar. Sedan stod vi där och kämpade oss framåt, och dängde Metro Citys värsta busar, en efter en. Det fanns dock även andra spel både före och efter, och många av mina finaste spelminnen kommer just från denna era.

Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?
Jag hade sannolikt kunna rädda ett fattigt land från att gå bankrutt med alla femkronor jag spenderat i Final Fight.

Ni anar säkert vart jag vill komma, att spela arkadspel - något som många gamers varmt och passionerat ser som en central del av vår subkultur - är inte så väsensskilt från att spela Fortnite och betala för en Master Chief- eller Wonder Woman-kostym. Man kan möjligen argumentera för att arkadspelen var en premiumupplevelse med teknik som inte fanns att tillgå hemmavid ännu, men den som investerar i ett nytt skin till Call of Duty: Warzone 2, Rocket League eller Sea of Thieves har åtminstone detta kvar. Det hade man inte med ett arkadspel, som dessutom hade rejäla choke-points i svårighetsgraden där man praktiskt taget alltid dog, för att man skulle tvingas betala mer pengar. En praxis som folk skulle hata mer än allt idag.

Till syvende och sist kan jag alltså känna att modellen med att betala för mikrotransaktioner är ganska rimlig ändå. Barnen vill bara ha kul. Dessutom fanns så otroligt mycket annat jag samlade på när jag var liten såsom Garbage Pail Kids-samlarkort, Panini-album, Maniklar, filmisar och så vidare. Visst, de är alla fysiska, men ett gammalt 'Taran och den magiska kitteln'-album med hälften av klistermärkena på plats har ungefär samma andrahandsvärde som en festlig hatt i Fall Guys, men har förmodligen kostat mycket mer att köpa.

Borde mikrotransaktioner förbjudas för barn?
Att barn vill ha ett abonnemang i ett spel de tycker mycket om för att få ut mer speltid, alternativt hundratals spel att välja på med Game Pass, är det verkligen så konstigt och dåligt?

Även om man alltså inte kan sälja mikrotransaktioner senare i livet, så ger de otvivelaktigt minnen man bär med sig. Som mitt Final Fight-spelande, vilket är minnen jag rent av tycker definierar mig som gamer. Så länge det hålls på en bra nivå som inte gör att kidsen riskerar att få gambling-problem eller inte förstå pengars värde, så har jag svårt att vara upprörd. Lille Jonas Mäki hade garanterat velat spela Fall Guys och ha game Pass till NES, bara det att det inte fanns.

Dessutom vill jag ändå som en orelaterad grej kasta in ett argument som jag tycker glöms bort ibland. Även de som gör free to play-spel vill ju gärna ha lön för mödan. Att köpa någon mikrotransaktion i spel man lägger ned tiotals eller kanske hundratals timmar i - tycker jag därför är helt rätt. Utslaget på tid är det trots allt få hobbys som är billigare per minut än just gaming.



Loading next content