Infinite (Paramount +)

Infinite inleds med svepande helikopterbilder över Philadelphia med huvudrollsinnehavaren Mark Wahlbergs röst som på de mest plågsamt övertydliga, fördummande uppenbara och expositionsdränkte vis förklarar vad den här filmen handlar om, och Marks förmåga som berättarröst, är något av det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det låter lite som om regissören Fuqua väckt Wahlberg mitt i natten, slängt på honom en papperslapp med några hafsigt ihopslängda meningar på och bett honom läsa upp skiten, ord-för-ord, utan förberedelser, inlevelse eller övertygelse. Det låter direkt skrattframkallande, här, och sätter tonen för en actionthriller som nästan får Fast & Furious 7 att framstå som rena rama Bergman-rullen.

Mark Wahlberg spelar Evan McCauley som i introt porträtteras som misslyckad då han bommar en arbetsintervju och tvingas shoppa medicin för sin påstådda schizofreni av slumkvarterens lortigaste skurkar. Evan har problem. Det visar sig dock rätt snabbt att han inte lider av personlighetsklyvning och att han inte dras med flashbacks och märkliga minnesbilder som saknar förklaring, eftersom han i grunden är en 3000 år gammal samuraj, som återfötts i omgångar i mängder av olika kroppar, för att i slutändan arbeta aktivt med att försvara mänskligheten. Bland alla de som kan genomgå dessa reinkarnationer, är hälften av gänget skurkar som vill utrota mänskligheten medan resten såklart är hjältemodiga och har som livsmål att motarbeta de slagkraftiga nihilisterna. Låter det bekant? Japp, det är i stort sett exakt samma grundstory som i The Matrix och på det stora hela är detta en salig stuvning av tre-fyra ikoniska actionthrillers, utan originalitet, känsla för mytologi, karaktärsbyggande, motiv eller nerv.

Fuqua har rippat Matrix, Bourne, Inception och John Wick i princip rakt av när det gäller allt från det estetiska till klippningsarbetet, karaktärer, premiss, struktur och effekter och när han i stort sett kopierar klättra-på-ett-militärflyg-scenen ur Mission Impossible känns det lite som ett skämt, till slut. Som en parodi. En Saturday Night Live-sketch som driver hejdlöst med dagens hetaste actionföljetonger. Men den är blodigt seriös, Infinite. Vilket gör den till en av de sämsta actionfilmer jag någonsin sett. För när den alltid lika briljanta Chiwetel Ejiofor (Chidren of Men, The Martian, 12 Years a Slave) är så kass som han är här, då vet man att vare sig manus eller regi fungerar, alls. Han ser så trött ut, så leds och spelar sin överdrivet korkade karaktär så platt och enfaldigt att man nästan storknar. Mark är ännu sämre, och går helt och hållet på autopilot här. Faktum är att jag anser att Wahlberg inte varit bra sedan The Fighter, vilket i sig är tragiskt med tanke på att han faktiskt besitter ett relativt brett register.

Infinite är ful, korkad, tramsig, töntig, larvig och logiken är så skrattretande att det inte går att se hela filmen i ett svep. Jag var tvungen att stänga av två gånger och ta de resterande minuterna i partitioner för att överhuvudtaget överleva. Visst, det finns en biljakt i starten av filmen där Dylan O'Brien tokrattar en Testarossa som är stilfullt filmad och skickligt klippt, men allt annat här är uselt, fullständigt värdelöst. Jag begriper helt och hållet varför Paramount valde att inte rulla ut denna gegga på bio, utan släppte den direkt via streaming.