Mare of Easttown

Easttown är en liten håla i utkanten av Pennsylvania. Grått, blekt, komprimerat, väldigt alldagligt. Alla känner alla, på gott och ont - och när vi först får träffa Mary-Anne Sheehan sörjer hon sin äldste son som precis begått självmord samtidigt som en 18-årig flicka hittas död i en bäck strax norr om staden. Brad Ingelsby har tidigare gjort bland annat Christian Bale/Casey Affleck-dramat Out of the Furnace samt Ben Affleck-filmen The Way Back och här bjuder han på samma mörka, allvarsamma karaktärsstudie genom sju stycken timmeslånga avsnitt om brottet, om sorgen och om hemligheten bakom...

Mare of Easttown känns på många sätt som en alldeles perfekt fusion mellan Gone Baby, Gone och True Detective (S1). Plågsamt mörkt i sin ton men inte utan svart komik som glimrar till lite här och var för att inte dränka tittaren i koncentrerad misär och dystra realisationer. Stora delar av huvudstoryn gör en sak av att låta själva kamratskapen i en liten by agera en karaktär i sig och låter mig som tittare snabbt komma till insikten att även de minsta brott i Easttown påverkar en stor del av den till antalet väldigt begränsade befolkningen.Temat genom serien är förlåtelse, och på det sätt som Ingelsby balanserar på en knivsegg mellan allt för trång diskbänksrealism till sylvassa karaktäriseringar av basala känslouttryck hos en mor som förlorat sitt barn, en syster som tappat greppet om sin drogberoende bror och, och många fler, gör Mare of Easttown till ett hypnotiserande verklig, trovärdig och gripande drama.

Mitt i allt står Kate Winslet som här överviktig och osminkad navigerar svåra relationer, uppbrott, konfrontationer, krav och snåriga dispyter samtidigt som hon försöker hitta tid till sin sorg, samtidigt som försöker förlåta sig själv för det som hände hennes son. Ingelsby målar sällan brett, generaliserar i stort sett aldrig och det finns hysteriskt lite ren exposition här. Istället är dramaturgin alldeles lysande, ofta sägs det för lite snarare än för mycket, jag som tittare underskattas aldrig när det kommer till att pussla ihop vissa delar av brotten som utreds och det blir aldrig förutsägbart. Inte för en sekund. Winslet visar under sju episoder upp ett register och en bredd som är svårhittad, oavsett om du enbart kikar inom TV-världen eller granskar hela den internationella skådespelareliten. Hon gestaltar Mare med ett mörker, en tyngd och en närvaro som gör att hela resten av ensemblen blir markant bättre, i samtliga scener. Och det kommer i det här fallet absolut helt stensäkert ge henne en Emmy. Eller två.

Jag har under de gångna sju veckorna skrivit en del snälla saker i min blogg om Mare of Easttown men när jag nu försöker sammanfatta vad jag tycker om serien i sin helhet vore de orden jag redan använt för veka, milda, för fjuttiga. För det är ett briljant drama det här, i klass med den första säsongen av True Detective. I klass med säsong tre av Boardwalk Empire, säsong två av Mad Men och den andra omgången av The Wire. Jag har varit nästan hypnotiserad av flera av episoderna på ett sätt som jag sällan är numer och en Instagram-kommentar på HBO:s officiella konto får lov att sammanfatta min känslor för Mares och hennes jakt på mördaren;

"This show broke my heart".