Serien:
Prisjägare, mutanter, spänningssökare, rabiata robotar, tentakelvarelser, cyborgs och rymdresenärer... filosofiska frågor om människans arv, besök från andra världar, mystiska gåtor utan svar, dystra framtidsvyer och mänskliga överlevnadshistorier... om allt detta låter som något för dig är det alltså dags att sätta på sig säkerhetsbältet igen, för den andra omgången av kortfilmsfesten Love, Death & Robots tar oss återigen ut på en fenomenalt variationsrik resa genom tid, rum och vår mänskliga själ. Här finns det historier som skulle kunna vecklas ut till långfilmer för att de besitter så mycket passion, personlighet och hjärta bakom både animation och berättarform.

Favoriterna, då? Jag föll såklart för Pop Squad, som utspelar sig i en Blade Runner-doftande värld där odödlighet sätts mot mänsklighetens fortplantning, och jag förälskade mig i den hänsynslösa världen i Snow in the Desert, där prisjägare, mutanter och kärlek möts i en ljuvligt våldsam Mad Max-planet. Jag uppskattade också den söta stop motion-animerade (tror jag) julsagan All Through The House, som jag gärna inkluderar till julhelgens julmåsten i framtiden. Volymens bästa historia är dock Tim Millers vemodiga och tankeväckande The Drowned Giant, som ger oss en studie i människans storhet och obetydliga existens när en naken jätte spolas upp på land.

Detta är en annons:

Tyvärr tar magin slut alltför snabbt. Detta är egentligen inte kortfilmernas fel i sig, det är bara det att jag, likt ett bortskämt barn på julafton, räknar besviket ner antalet klappar under granen. "Åtta avsnitt?! Det var ju 18 episoder sist", lät det i mitt huvud, likt Dudley i första Harry Potter-boken. Jag vill ju ha mer! Mer ångest, mer makalös vuxenanimation från alla världens håll, mer av allt! Samtidigt förstår jag dock att den här sortens animation tar sin goda tid och ibland kan det ändå vara skönt med en mindre dos; kvalitet bör alltid gå före kvantitet, sägs det ju, och det stämmer väl in på denna välgjorda klunga kortfilmer.

Det är nämligen ljuvligt att ta sig igenom dessa drömska, komiska, vidriga och melankoliska bilder. Nej, det kanske inte rör sig om någon ny "The Witness" eller "Zima Blue" i denna samling, där jag exempelvis hade väntar mig mer från Ice och Tall Grass, men här finns det ändå något som tilltalar alla på något plan. Det är mörkt, deprimerande, våldsamt och förkrossande, men också vackert, roligt, hoppfullt och mänskligt. När det enda verkligt negativa jag kan säga om Volym 2 är att den där kompromisslösa råheten från första volymen känns något dämpat och att några stock-ljudeffekter blir lite väl uppenbara i ett antal kortfilmer så är det nog ändå uppenbart att Vol. 2 är sevärd. Därmed är väntan på Vol. 3 officiellt igång och det känns redan som en evighet...