Avengers: Infinity War

Filmen:
Jag behöver inte ens ta i särskilt mycket när jag påstår att jag aldrig tidigare, i mitt liv, väntat och längtat efter en film så pass mycket som jag längtade efter Infinity War. Visst, Sagan om de två tornen samt Star Wars: The Force Awakens väntade jag i och för sig orimligt mycket efter men med tanke på att jag samlat serier ett halvt liv och hoppades redan 2008, efter att ha sett Iron Man, på ett mustigt mästarmöte mellan Avengers och Thanos - tar Infinity War helt klart hem guldet här. Och att då kliva ut ur biografen utan att känna en viss besvikelse (med tanke på de skyhöga förväntningarna) kändes på förhand omöjligt. Men det var precis vad som hände när jag tidigare i somras bänkade mig för att på premiären avnjuta Marvel Studios massiva mastodontprojekt. Jag klev ut nöjd. Belåten. Imponerad. Och efter att ha sett om den, den här gången i hemmets lugna vrå, kan jag bara konstatera att detta är en milstolpe inom actionspektakel och en filmhändelse som kommer att hänga med mig till den dagen då jag trillar av pinn.

I tio års tid har Marvel Studios med den kreativa storhövdingen Kevin Feige i spetsen byggt upp inför det crescendo som stavas Infinity War. stenarna har delats ut i Stan Lees spandexdränkta serietidningsuniversum, mer eller mindre hotfulla skurkar har kommit och gått och relationer Avengers-kämparna i mellan har byggts upp (och delvis även raderats) - allt i väntan på att den ljuslila vindruvan Thanos skulle nå Jorden i ett försök att lägga labbarna på stenarna han saknat. När Infinity War börjar har Thanos lejda hejdukar (The Black Order) precis nått New Yorks gator för att skaka fram tidsstenen som hänger runt halsen på en viss Doctor Strange. En brutal strid senare befinner sig halva Avengers-styrkan uppe på ett Thanos-fraktskepp på väg till planeten Titan och medan Stark, Spidey, Strange och Hulk försöker stoppa Thanos på så vis, kämpar Thor samt Guardians of the Galaxy på annat håll, delvis för att rädda Wakanda under en inkommande attack.

Bröderna Russo bevisade med Captain America: Winter Soldier samt Civil War att de både är duktiga på motiv, driv och nyanser men även på lättöverskådlig, bombastisk och rapp action men även fantastiskt väl avvägt tempo. I Infinity War briljerar de med just dessa egenskaper och klättrar ledigt upp till toppen på min personliga favoritlista över kapabla actionregissörer. Den här filmen är storslagen och expansiv utan att bli sådär opersonligt distanserad och överfylld som exempelvis Hobbit-rullarna eller Transformers 2-5. Istället ser Russos hela tiden till att det är karaktären eller karaktärerna som driver actionpartierna för att på så sätt hela tiden knyta band mellan publiken och hjältarna och därmed skapa en grundbalans i den actionhysteri som utspelar sig på duken/TV:n. Detta är såklart svårt och kräver sin regissör men Anthony och Joe Russo dansar sig igenom actionscenerna med en enkelhet som gör att man som tittare förundras över deras enorma fingertoppskänsla.

Storyn är stark här, trots att det i grunden är en rätt banal historia som delges. Det finns tillräckligt mycket sårbarhet och imperfektioner i våra mest omtyckta Marvel-hjältar för att det ska kännas kroniskt spännande och framförallt Robert Downey Jr är strålande här. Infinity War är lång, utmattande känslosam för en initierad nörd som undertecknad och tillräckligt varierad och väl sammansatt sett till tempo att man utan tvekan rycks med och liksom hypnotiseras av det som sker. Jag anser det vara en av de tre bästa serietidningsrullarna som någonsin gjorts och en trumf för Marvel Studios som under tio års tid gjort det som ingen någonsin hade trott att de skulle kunna lyckas med - de har inte bara återupplivat en död subgenre utan tagit över hela Hollywood. Och det måste naturligtvis applåderas.

För mig står sig detta som en sällsynt mäktig filmupplevelse och det har framförallt med allt grundarbete och all skicklig uppbyggnad som Marvel pysslat med sedan Favreau och Downey drog igång hela denna monumentala jättekarusell i och med den allra första Iron Man-rullen. Allt som släppts därefter har varit en försmak, en apertif eller kanske snarare någon form av förspel inför just den här filmen, och förutom den där dvärgjätten som spelas av Game of Thrones-pellen Peter Dinklage, har jag i stort inte särskilt mycket att anmärka på här, alls. Striden på Titan, mellan Spidey/Strange/Stark/Guardians och Thanos, står sig som något av det coolaste jag sett i filmväg och Josh Brolins tolkning av Marvel-världens styggaste ruskprick går till historien som en av de mest läskigt ondskefulla men ändå mångfacetterade och intressanta skurkar på vita duken, någonsin.

Bilden:
Det finns så mycket djup, precision, skärpa, svärta, perfekta rattade färger och löjligt snygga bilder i denna film att det vore direkt kriminellt att inte kora den till en av formatets absolut starkaste releaser, någonsin. Det finns en variation i färgpaletten i denna film som väldigt få andra rullar (oavsett genre) kan konkurrera med och i kombination med alla andra förtjänster och det faktum att bilden saknar allt vad brus och bleed heter, gör det detta till en referensfilm som verkligen visar hur långt detta underbara filmformat tagit sig de senaste fem åren.

Ljudet:
Jag hade först tänkt gnälla lite här, klaga på Disney som återigen inte valt att inkludera Dolby Atmos-spåret från 4K-utgåvan i Blurre-versionen men efter att ha spelat båda hemma i hemmabion är jag ärligt talat inte beredd att göra något sådant. För medan Atmos i en fullstor biosalong med 100+ takhögtalare naturligtvis kan vara superfränt, är det i hemmamiljö mest renodlat trams. Det DTS-HD Master Audio 7.1-spår som denna utgåva levereras med är genomgående strålande med massa djup, botten, toppar, balans och strålande dynamik.

Extramaterialet:
Minidokumentärerna Beyond the Battle: Titan och Beyond the Battle: Wakanda är intressanta inblickar i skapandet av ett enormt filmprojekt men de är båda lite väl stressade, lite för korta. Jag hade absolut velat ha mer. Då är det snarare kommentarspåret där bröderna Russo plus manusförfattarna Christopher Markus & Stephen McFeely pratar igenom varenda liten sekund av filmen - som jag ser som det bästa när det kommer till extramaterial på denna disc. Ingående, uttömmande och ofta väldigt intressant.