Lightyear

Filmen:
År 1995 byter unge Andy bort alla sina cowboyprylar mot rymdskepp när han får en alldeles Buss Lightyear-docka som födelsedagspresent. Vi känner alla till rivaliteten mellan sheriff Woody och den inkräktande astronauten, men det är få som känner till riktiga historien bakom rymdhjälten! Eller ja, så riktig det åtminstone går att bli: Pixars senaste sommarrulle figurerar som Andys favoritfilm under 1995, där Lightyear fungerar både som en solofilm som kan stå på egna ben och som en "inom-dess-universum"-spinoff.

Lite roligt är det att en 1995-film ser mycket snyggare ut än Toy Storys verklighet på 90-talet! Nej, nu ska jag inte vara sån; jag älskade faktiskt premissen så fort Pixar utannonserade det hela, då jag alltid har önskat mig ett renodlat Buzz Lightyear-äventyr sedan Toy Story 2 öppnade med ett Buzz-centrerat TV-spelsintro. Lightyear är precis den filmen jag ville ha, ett rymdäventyr som kan stå på egna ben och som här utspelar sig i en avlägsen framtid där mänskligheten försöker expandera sig i universum. Rymdjägaren Buzz Lightyear blir plötsligt universums viktigaste person när hans folk blir strandsatta på en ogästvänlig planet och han blir deras enda chans att hitta hem igen, vilket inte direkt underlättar hans börda: kan han leva med de misstagen som kan kosta honom (och mänskligheten) allt?

Till att börja med är filmens första akt en lysande start på filmen. De emotionella insatserna är en blandning av Interstellar och de tårdrypande första tio minuterna i Up, där vår hjälte snabbt inser att han måste böja tid och rum för att ge sin koloni en ärlig chans i den tomma, kalla rymden. Chris Evans är riktigt bra i rollen som en färskare människovariant av leksaksveteranen, som här gör betydligt mer än att bara imitera Tim Allens prestation och som ger karaktären ännu mer dimension. Denna Lightyear lever för sitt livslånga uppdrag, men lever själv inget riktigt liv och därför blir minsta lilla misstag som att bära en hel planet på sina axlar. Hans dynamik med filmens "rookies" blir något förutsägbart, men det är inte mindre bra för det och framförallt är hans relation till befälhavaren Hawthorne en av filmens stora höjdpunkter.

Jag gillar också vidden i filmen, som tänker stort från början till slut men tappar aldrig bort sig bland alla sci-fi-twister och vändningarna är så många att det inte finns en enda tråkig sekund. Andra akten blir betydligt mer fartfylld och actionpackad när utomjordingen Zurg, som i Toy Story-filmerna agerade som Buzz ärkefiende, invaderar och Buzz tvingas slå ihop sig med en självutnämnd elitstyrka som saknar allt vad "elit" heter. Humorn landar inte alltid, men det finns en rad kul sidokaraktärer såsom den artificiella robotkatten Sox (som mest finns där för att sälja leksaker) och Taika Waititis klumpeduns som lär roa stora som små. Min personliga favoritkaraktär var dock Lightyears inte alltid hjälpsamma automatpilot och den surmulne Burnside har en sådan närvaro att han kunde ha använts ännu mer i filmen.

Animationen går inte heller av för hackor och även om jag hade föredragit en lite mer stiliserad stil (likt den i Toy Story) än den realism som filmskaparna satsar på är filmens urläckra science fiction-design ett rejält välkommet steg för Pixars äventyrskatalog och jag hoppas få se fler renodlade actionfilmer från denna studio. Actionscenerna är väldigt fokuserade och det är bitvis ganska spännande tack vare sekvenserna precision, vilket påminner om Brad Birds påhittighet i The Incredibles-filmerna. Det är med andra ord en sanslöst snygg film, där Spielberg-magi och 2001: A Space Odyssey har varit tydliga inspirationer för berättandet. Jag kan däremot tycka att filmens sista akt är något svagare än filmens första halva, vilket dessvärre inte vore första gången för Pixar. Filmer som Up och Wall-E har lidit av samma problem, där det blir en vändning för mycket.

Ändå kändes Lightyear lite som en uppfylld barndomsdröm, vilket var känslan jag tog med mig efter filmens slut. Att se Lightyears breda känslopalett i motvind och ändå hålla den heroiska hakan högt gjorde att man kände sig lite som Andy i Toy Story, det vill säga upprymd över att se en barndomshjälte förmänskligas på det här viset. Då gör det plötsligt inte så mycket att den sista akten inte når upp till resten, när mycket så mycket hjärta bakom rymddräkten att det mest är skönt att se Pixar avfyra lite fler hits som denna och Turning Red efter besvikelser som Onward och Luca. Det skulle inte heller skada med fler uppföljare till Lightyear och leva upp till den odödliga repliken: "Mot oändligheten och vidare!"