Svenska
Blog

Starfield är buggigt - på gott och ont. Men allra mest ont.

Min upplevelse av Starfield har initialt varit mycket angenäm och det har varit precis lika spännande att utforska världen som i Bethesdas tidigare open world-spel. Det dröjde inte länge förrän oskyldiga buggar uppenbarade sig; NPC:s som fastnade i onaturliga rörelsemönster, objekt som fastnade i luften osv. Vid ett tillfälle när jag var på bounty hunt var det mycket tacksamt den betydligt högre ledaren jag hade för avsikt att dräpa plötsligt fastnade i ett hörn oförmögen att skada mig.

 

Så långt så bra.

 

Nu i helgen när jag skulle landa på en planet bestämde sig rymdfarkosten jag fick låna av The Constellation sig för att hamna - i - ett annat skepp. När jag lämnade min farkost hamnade jag plötsligt i en annan och kunde inte ta mig ut. Jag bestämde mig för att åka upp i rymden igen och möttes där av ett gäng pirater. Efter en kort dialog informerade jag de låg-levlade piraterna att de inte hade en chans mot mig och med stort självförtroende styrde jag skeppet mot dom.

 

Plötsligt upptäcker jag att jag inte längre kan navigera skeppet utanför rutan som informerar om vilka vapen jag har tillgodo och hur mycket jag än drog i spakarna hände absolut ingenting. Då beslutade jag mig för att nödlanda i staden Akila.

 

Jag landar på Akila och kliver av min farkost. Då upptäcker jag att den längre inte finns framför mig. Den har gått upp i rök och lyser fullständigt i sin frånvaro. Nu startas en process där jag börjar växla mellan min olika farkoster, gör mindre korrigeringar av dom och åker till olika galaxer. Farkosten från the Constellation är precis lika osynlig och obrukbar.

 

På internet upptäckter jag att jag inte är ensam. Jag rekommenderas olika åtgärder och landar slutligen i slutsatsen att jag behöver ladda en äldre sparfil.

 

6h bakåt i min progression hamnar jag. 

 

Mitt tips: spara ofta.

HQ

Starfield Early Access

Jag har Game Pass Ultimate säkrat för drygt tre år framåt och ser som många andra väldigt mycket fram emot att få spela Starfield i september. Efter att ha lagt mitt arbetsschema utifrån early access-releasen och lagt 300 kr på Premium Edition-tillägger för att kunna spela spelet tidigare slog det mig att det är lite märkligt. Borde inte Game Pass Ultimate erbjuda prenumeranter tidigare lansering per automatik?

 

Som Game Pass-prenunemerant förutsätter jag att Microsoft Studios egna spel ska finnas tillgängliga med sådana förmåner.

HQ

Jag älskar min köksassistent!

This post is tagged as: Matlagning

Förra året fyllde jag 30 och överraskades med en alldeles förträfflig köksassistent. En Kenwood Prospero+ närmare bestämt, vilken utöver degknådare även agerar matberedare, mixer och till och med juicepress. Jag använder den dagligen och har det senaste året blivit oerhört bortskämd i köket. Det fanns en tid när jag klämde livet ur degar med händerna så att svetten lackade, hackade lök tills mitt anlete drypte av tårar och vispade grädde på bekostnad av att hela köket målades vitt. Men nu förtiden är matlagningen såpass effektiv att jag får mycket tid över till annat.

Senare i år tänker jag komplettera med både köttkvarn samt pastavev. Dessa kan enkelt monteras på apparaten och jag fantiserar redan om lasagnen som ska tillagas utifrån det.

Vilken är din favoritpryl i köket?

Årets fem bästa skivor

Det som utmärker musikåret 2022 för egen del är inte superintressanta albumssläpp utan snarare möjligheten att kunna gå på konserter igen med gott samvete. Höjdpunkterna i år var Bob Hund på Nöjesfabriken i somras samt den dyngblöta aftonen i skogen tillsammans med Jakob Hellman. Jag åt två jättelika våfflor den kvällen, drack en flaska vin och blev star struck när Magnus Ekelund passerade mitt bord. Helt okej sommar med andra ord.

Med nyår runt hörnet är det dags att knyta ihop musikåret och jag har därför sammanställt en lista över de fem skivor som jag anser har varit allra bäst i år. 

1. Cass McCombs - Heartmind

Cass McCombs - "Karaoke"

2. The Brian Jonestown Massacre - Fire Doesn't Grow On Trees

wait a minute (2:30s to be exact) - brian jonestown massacre

3. Belle & Sebastian - A Bit of Previous

Belle and Sebastian - "Come on Home"

4. Viagra Boys - Cave World

Baby Criminal

5. Arcade Fire - We

age of anxiety

 

Ett julkort till hopplösheten

För ett och ett halvt år sedan lämnade jag västkusten för att utforska Värmlands idylliska skogar. Som idealist med en obotlig längtan efter nya miljöer övergav jag alla högtflygande planer att avancera inom företaget jag trivdes på och sökte mig till universitetet för att studera medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag föreställde mig universitet-sfären som en inspirerande plats där människor förenades i kunskapens törst och såg det som en ypperlig möjlighet att lära känna likasinnade människor. Fantasier om att träffa coola typer att bilda band med avlöstes med tankar om djupa samtal över billigt vin och goda skratt.

Vid skolstarten hade restriktionerna kring corona ännu inte upplösts och studierna utspelade sig därmed initialt över länk. När jag senare äntligen fick chansen att träffa mina kurskamrater kom verkligen plötsligt ifatt mig - jag hade egentligen inget intresse för programmet jag blivit antagen på utan var bara angelägen om att flytta.

Så jag hoppade av.

Plötsligt fann jag mig själv i en nyinflyttad lägenhet flera timmars bilresa från min hemstad och lika långt bort från trygghetens varma famn. Känslan av misslyckande omfamnade mig hårt i ett grepp och jag kunde inte sluta påminnas om allting jag hade uppoffrat; närheten till familj och vänner, arbete och kollegor. Allting kändes så avlägset och hopplöst så jag intalade mig själv:

"Det är utvecklande för människan att röra på sig, den här situationen kommer göra gott långsiktigt.".

Med ett gott självförtroende och en känsla av bra meriter beslutade jag att stanna kvar i min nya stad och hitta mig ett jobb. Jag utformade ett professionellt CV och investerade otaliga timmar i att formulera personliga brev. Intervjuerna avlöste varandra och nästan varenda var den andra lik; 

Jag besvarade hundratals frågor om huruvida jag är stresstålig eller sympatiserar med barn, reducerades till både färger och fåglar och gjorde så omfattande IQ-test att det ibland kändes som att jag sökte jobb på NASA . Jag avancerade i rekryteringarna och lovades muntligt anställningar, men flera dagar efter utsatt datum hörde rekryterare av sig och lät meddela att jag tyvärr hade fallit på målsnöret.

Jävla skit. Tillvaron kändes ännu mörkare och dystrare, men jag vägrade att ge upp. Med mantrat om att det är utvecklande med flytt ekandes i huvudet bestämde jag mig för att utforska en skrämmande tanke jag länge hade lockats av, men ännu inte vågat testa - att arbeta med människor.

Jag anmälde intresse för arbete inom boendestöd och blev uppringd samma vecka. Efter att ha träffat rekryterare blev jag erbjuden en tjänst som vikarie och sedan första arbetspasset har jag älskat varenda sekund av arbetet. Jag träffar fantastiska människor varje dag och upphör aldrig att förvånas över vilka insikter om livet jag får dagligen. 

I skrivande stund sitter jag på jobbet och njuter av en fridfull jul. Tillvaron är alldeles ljuvlig och ytterst angenäm. Jag har videosamtalet kort med min saknade familj och nära vän, druckit julmust och ätit godis. Med distans till tiden slås jag över hur hopplöst någonting än känns så kan det faktiskt bli bättre.

Med det sagt önskar jag er alla på Gamereactor en trevlig jul. Hoppas spelåret 2023 blir fantastiskt!