Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Min största spelbedrift hittills!

Jag är helt mållös. Svettig och darrande ända in i fingertopparna av rent adrenalin på den nivån att jag frånsäger mig alla skyldigheter att lyckas träffa rätt tangenter när jag skriver detta. Blir det fel så blir det, du är varnad. Jag har spelat direkt sinnessjuka mängder Fall Guys: Ultimate Knockout de senaste dagarna, många många timmar per tillfälle och det har gått dåligt, riktigt dåligt. Så dåligt att jag har funderat på att lägga ner hela grejen och börja spela något sofistikerat som Detroit Become Human eller The Witcher 3 istället. Men jag har fortsatt harva vidare i hoppet om att nå toppen. Att bli bäst. Jag har väl ett 70-tal vinster i bagaget sedan spelet släpptes för dryga två år sedan så jag får väl ändå erkänna mig som hyfsat skaplig på de fånigt kulöra minispelelen som Fall Guys erbjuder men mitt långsiktiga mål har ändå någonstans alltid varit mer än så. Mitt sikte har varit inställd på prisernas pris, den beryktade platina-trofén. 

Med tanke på hur barnsligt lekfullt Fall Guys kan se ut att vara på ytan så är det lätt att missta den utmaningen som något simpelt. En bagatell. Det är ett spel om springande bönblobbar, hur tufft kan det vara? Jo det ska jag tala om, för det huvudsakliga hindret är en trofé som kallas “Infallible”, vilket på förhand har känts som en direkt övermänsklig uppgift. För att ta hem den lilla guldpokalen krävs nämligen att man ska vinna 5 hela episoder i rad! FEM! Det handlar alltså om att placera sig på 1:a plats, bland 59 andra små skuffande och knuffande bönblobbar i en serie minispel där slumpen alltför ofta avgör resultatet, 5 gånger i rad!

Men så fann jag mig plötsligt, efter att knappt ha kvalat in till finalrundan på flera turer, med en krona i handen. En vinst. Och där väcktes något i mig. Jag kan inte påstå att jag riktigt förstod vad som hände där och då och det gör jag egentligen inte nu heller men jag nådde en ny nivå av fokus, “the zone”, som jag tidigare hade saknat. Utan att tänka alltför mycket på det så drog jag vant igång en runda till, som man ju gör när man spelar Fall Guys. Det är nämligen ett spel som är helt omöjligt att lägga ifrån sig när man väl är fast. Och så plötsligt hade jag vunnit igen, utan att egentligen reflektera över vad jag gjort de senaste minuterna. “The zone” hade tagit mig hela vägen till två vinster i rad, vilket var direkt förbluffande med tanke på den senaste tidens återkommande nederlag. Men jag tryckte återigen igång nästa match med ett snett leende och tänkte ironiskt för mig själv att “nu behöver jag bara tre till för att nå Infallible”. Men rätt vad det var så hade jag vunnit en tredje gång. Och sen en fjärde. För helvete. Nu var det inte roligt längre. Jag behövde alltså bara en vinst till för att nå en av de bedrifterna som så många topplistor på tuben har bedömt vara nästintill omöjlig att lyckas med. En vinst betyder ju ändå att jag återigen ska besegra fem dussin andra spelares blobbkaraktärer, fast nu med en bultande hjärta som vibrerade snabbt som en överladdad tvättmaskin och minst lika skakiga fingrar därtill. Men på något sätt höll jag mig kvar i “the zone” och kvalade mig sakta vidare från omgång efter omgång medan jag försökte att inte tänka mer på vad som faktiskt stod på spel. Sen kom plötsligt finalen och utan att jag ens förstår hur det gick till så var det lika snabbt över och jag bevittnade återigen min lilla dykare där han stolt stod med kronan i famnen, följt av ett pling i vänstra hörnet. “Infallible”.

Det är sällan jag ger ifrån mig några ljud där jag sitter i soffan men den här gången lösgjorde sig ett primalt vrål från mitt inre som säkert skrämde slag på både grannar och eventuella förbipasserande stackare, exakt klockan 00:44, men jag kunde inte bry mig mindre. Det är där jag befinner mig nu, i upplösningstillstånd. Det finns såklart viktigare saker i livet än Playstationpokaler men just nu spelar inget av det någon roll. Jag har lyckats med vad jag trodde var omöjligt och även fast jag fortfarande saknar en trofé (att vinna en episod som en del av ett trespelar-party) så känns platinatrofén för första gången någonsin inom räckhåll!

Min största spelbedrift hittills!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

HQ