André skrev ett inlägg om hans (icke)passion för musikaler i filmvärlden. Vilket fick mig att tänka på musikaler i teatervärlden.

För precis som André har jag många gånger svårt med filmmusikaler. Skämskudden kommer fram och följs ofta av att jag stänger av filmen helt. Har några undantag där JAG faktiskt gillar filmerna. Grease, Mamma Mia och The Greatest Showman ploppar upp i minnet nu. Ja, och alla Disneyfilmer som jag såg med barnen då de var små.

Nåja.

När frun och jag var unga sprang hon ofta på musikaler här i landet med sin mor och syster. Jag fattade ingenting. Teater med sånger? Lät ju hur fjantigt som helst. Jag vägrade följa med. Var hemma med barnen istället.

Så en dag hade jag och frun bokat en resa till London. Frun tittade då mig djupt i ögonen och sa med sin samhetslena röst något som skulle förändra min åsikt om musikaler helt:

"Älskling. Om vi ska till London så ska vi se minst en musikal! Så är det bara."

Ja, vi såg Mamma Mia och jag var minst sagt "blown away". Att vara i en av Londons finaste teatrar, med (super)professionella musikalartister, som framförde akt efter akt med sådant engagemang och perfekt sång/dans gjorde mig lyrisk. Att sedan publiken var minst lika engagerad gjorde att den tuffa killen (alltså jag) faktiskt fällde en liten glädjetår. När sedan det var slut kom nästa överraskning. Det var inte slut! Nej, plötsligt kom alla artister in och drog av ett popperi av ABBAs fantastiska låtar i en makalös show.

"Nå, vad tyckte du?", sa min fru med ett leende efter att applåderna ekat ut.

"Fan, det här var bland det häftigaste jag varit med om. Faktiskt... Vill se flera!"

Och så har det blivit. London har vi besökt flera gånger och vi har sett minst en musikal då vi varit där. Ett otroligt minne var när vi såg We Will Rock you. I en akt kommer en gitarrist upp genom golvet spelande en av Queens så karakteristiska gitarrsolon. Gitarristen står vänd med ryggen mot oss i publiken och hans stora hår och hållning tämligen skrek ut Brian May. Det var då det magiska hände. Han vände sig om och det VAR Brian May som spelade. Jublet som då uppstod måste sprängt ett antal trumhinnor, glas och för evigt skapat ett minne hos oss som var där i form av livslånga rysningar då vi tänker tillbaka på den händelsen. Hugha...

Vi läste senare om att Brian tyckte det var lite kul att ibland dyka upp i vissa föreställningar. Och en av dessa var jag och frun på... Ja, ibland har man tur.

New York är också en frän musikalstad att besöka. Vi (jag & frun) gilla (läs älskar) den staden också (av många anledningar). Ett tips som många ger, är att köpa biljetter på plats. Alltså även i London. Finns ofta biljetter att köpa till kraftigt rabatterat pris vilket vi kan intyga stämmer.

Så dagens tips är - "lyssna på frun". Ja, alltså din livskamrat. Man kan lära sig massor av dem.

Jag är en stor fantast av SF-genren och en film jag är riktigt nyfiken på är The Creator efter jag sett trailern.

Gillar beskrivningen "post-apocalyptic thriller involving a future impacted by a war between humans and AI.". Visst, den varianten har man sett många gånger förut... men kan bli bra ändå - för trailern såg riktigt smaskig ut.

Nu är det bara att vänta in den och skulle det visa sig att den är mindre bra kommer ju Dune:Part two och räddar mitt SF-hjärta (är jag övertygad om). 

Såg klart den första säsongen för ett tag sedan och måste bara säga att tv-serien SILO var grym! Ja, vår svenska Rebecca Ferguson var också grym. Igen. Hon har en förmåga att alltid vara med i bra produktioner som jag gillar. Dune som ett exempel. Här har hon dock huvudrollen.

Hittade serien av en slump då jag letade efter något nytt att läsa på i min Kindle. SILO lät intressant så jag googlade lite och upptäckte då att det fanns en ny TV-serie som baserades på boken. Skippade boken och såg TV-serien istället. Nu är säkert boken (också) bra men är glad att jag kollade på TV-serien istället. För riktigt bra var den. Alltså riktigt riktigt bra!

Tipsade lite om SILO i ett tidigare inlägg men mer som en liten kommentar. Så här får SILO ett helt eget inlägg - för det är den värd.

Så - har du inte sett den än, så se till att göra det för det här är ren och skär kvalité. Bara att se Tim Robbins som en gammal gubbe är en njutning i sig... haha!

Jag har sedan köpet av Commodore VIC-20 (för många många år sedan) drömt om att bli spelutvecklare. Såg att Patrik Söderlunds (DICE-kille som bl.a. jobbade med Battlefield) sommarprat nu finns tillgänglig och honom ska jag absolut lyssna på.

Men nu tänkte jag berätta om min resa inom detta område - spelutveckling.

Som liten grabb älskade jag min VIC-20. Den hade ju BASIC inbyggt och snabbt insåg jag att det var både kul och väldigt intressant att PROGRAMMERA. Gjorde några Shoot 'Em Ups men upptäckte att just BASIC var ett låååångsamt språk. Så jag gjorde andra spel som inte krävde snabbhet istället. Ytterst mediokra spel men för mig var det stort att själv kunna göra spel.

Pluggade till el-reparatör (vette tusan varför) men då fick vi bl.a. "leka" med svenska datorn ABC80. Slängde ihop några spel även på den som sedan hela skolan spelade. Det var en frän känsla det att se andra okända människor spela mina spel.

VIC-20 efterföljdes av Commodore 64 och jag insåg att skulle man göra snabba Shoot 'Em Ups var det bara att lära sig Assembler. Svårt, men attans vad snabbt rymdskeppen och alla aliens flög över skärmen med sådan kod. Fick en Assembler-cartridge av dåvarande Grana Software som trodde att jag skulle göra fin fina spel. Men men - spelen var bara snabba - så jag lyckades inte producera något av kvalité... hehe

AMIGA 500 och AMIGA 2000 hamnade sedan i mina händer. Skaffade AMOS och hade under tiden även blivit pappa. Sonen var runt 3 år och jag fick för mig att skapa några pedagogiska spel till honom. Första var "Räkna djur" där han kunde räkna djur (såklart) som ploppade upp på skärmen. Blev rätt många barnspel och jag startade "Amiga Klubben För Barn". Hade medlemmar över hela Sverige där medlemmarna fick tillgång till alla spelen. Tog alldeles för lite betalt - men kul hade jag. Minns jag även hade AMOS-kurser för medlemmarna. Det här var före Internet så kursena höll jag IRL.

Nåja.

Tröttnade på spelutvecklingen och sålde allt (återigen för alldeles lite) till dåvarande Elevdata i Malmö. Hade även skrivit (en skitdålig) bok på svenska, om AMOS-programmering, som de även fick med i köpet. Hade även småfuskat lite med att göra spel till PC. Dessa ingick också.

Åren gick och helt plötslig dök den coola mobilen iPhone upp som jag skaffade. Köpte många spel och så en dag fick jag sug igen. Kunde jag kanske göra ett spel till iPhone? Skaffade en Mac och Cocos2d som var just framtaget för att göra spel på iPhone.

För att göra en lång historia kort blev resultatet Woolcraft, som senare även fungerade på en iPad. Var en otroligt rolig period under tiden den låg på app-store och fick faktiskt riktigt fina recensioner i flera länder.

9 år senare fick min dotter för sig att hon ville bli "spelutvecklare". Inom vilket område? frågade jag. Speldesigner. En som gör grafiken, svarade hon. Okej, sa jag och föreslog att vi skulle göra Woolcraft i 3D. Vilket vi gjorde. Hon stod för all grafik via Blender och jag kodade ihop det hela i Unity. Tyvärr tröttnade hon och därför också jag. Spelet är hyfsat spelbart men kräver en rejäl finputsning - så det kommer (förmodligen) aldrig lanseras.

Ja, det var mitt liv som spelutvecklare. Blev aldrig något jag kunde leva på men all spelprogrammering gjorde att jag kunde starta eget i en helt annan branch och där är jag nu.

Så jag önskar att jag ofta kunde skriva blogginlägg om VR. Skriva heta nyheter som jag ser fram mot. Nya headset som kommer förändra allt. Allt. Spelsläpp med feta trippel-A stämplar som ger fantastiska spelupplevelser som gör oinvigda öppnar sina plånböcker för att skaffa sitt första VR-headset...

Läste nyss en Meta Quest blog där de skriver så fint:

There are two types of people: Those who think VR will change the world—and those who haven’t tried it yet.

Haha!

Jag har fått de flesta jag känner att prova VR. Allt från vänner till äldre släktingar. Jo visst säger de att det var "häftigt" efter de provat någon minut. Ser alltid till att de inte provar längre... för då kommer garanterat illamåendet för många.

Men. Inte f-n säger någon att VR kommer förändra världen inte.

Men jag tror... eller kanske hoppas mer än tror att VR kommer bli något... mer, än vad det är idag. För när VR-headset blir lika lätta som ett par solglasögon med en megafrän upplösning och en grym bild där färger exploderar i... ehhh... färger. Ja, och med ett pris som är skäligt börjar vi närma oss. Om sedan bilden uppdateras blixtsnabbt så att man är supernära den verkliga världen kanske hjärnan kan luras att tro att det ÄR världen man ser och kanske, kanske (och ytterligare kanske) kommer illamåendet att försvinna helt. Kanske som sagt...

Nåja.

What's up VR?

"Inte äre mycket inte så skingra er och återgå till era spelkonsoler eller vad ni har. För här har det inte hänt något av vikt. Alls... än (tyvärr)"