För några år sedan byggde vi (nja, en snickarfirma byggde) vårt hus som jag själv hade ritat. Denna text handlar dock inte om det (även om jag funderar på att skriva om det vid något tillfälle).

Att bygga hus tar tid och under den tiden lärde jag och min fru känna snickarna rätt bra. En av de yngre snickarna pratade ofta om sitt hobbyprojekt som han och hans polare arbetade med. De spelade nämligen in en "film".

"Jo, det är typ en actionkomedi... ja, med glimten i ögat," förklarade han entusiastiskt och med ett stort intensivt leende.

Själv tänkte jag att de kanske gjorde någon kort, frän YouTube-film...

Nåja.

Jag hade infört "sponsorpengen" på mitt företag, där varje anställd (mig inkluderad) fick sponsra valfritt "projekt" med 10 tkr som de brann för (det gäller ju att få de anställda att gilla företaget de jobbar för). Så jag frågade snickaren om jag kunde sponsra deras film - vilket jag naturligtvis fick.

Nu har det gått något år sedan vi flyttade in och häromdagen kikade jag in på feber.se som jag gör då och då. Gissa om jag "satte kaffet i halsen".

Deras film "Guy Manley - A Real Movie" ska tydligen upp på biograferna den 13 september! Fränt!

Jag är så himlans glad för att snickarens projekt nått så långt. Snickaren har för övrigt slutat som snickare och svingar sitt svärd numera, faktiskt, inom filmvärlden.

Såååå, jag gillar sådana här livshistorier!

Må ni alla få en finfin tisdag!

Själv ska jag käka kebab på lunchen med en polare (som jag gör varje tisdag) - det ser jag fram mot!

För övrigt blev det ett gäng matcher i Battlefield 2042 igår. Sista matchen vann vi med mig i topp. Det var underbart!

Magistern, allas vår källa till (spindel)kunskap, skrev om sin katt. Ett inlägg jag gillade, då även jag är kattägare. Så självklart måste jag berätta om en av våra katter - Charlie, även kallad "Kattskrället"...

Varje morgon har jag och han en rutin som både irriterar och ger mig (och honom) glädje.

För Charlie, han blockerar duktigt nyheterna jag försöker läsa på DN - då han absolut precis då vill ha massage och uppmärksamhet. 

Charlie: ”Hänsyn? Jag är ju en katt!”

Som ung älskade jag bilar och "rallykörde" ofta med glädje min första bil, en rostig VOLVO 144 -71, som jag fått (ärva) av farsan eftersom han skulle köpa en "ny" bil. Farsan köpte sina bilar av en skrotfirma och de kostade då alltid runt 500 kr.

Sedan liten pöjk har min drömbil alltid varit en röd Ferrari. Hade mängder av affisher i mitt pojkrum och några då på just Ferrari-bilar. Efter min nuvarande fru gett mig en "upplevelse" i form av just få köra en Ferrari 458 Italia blev suget efter en inte mindre...

...men pengar styr och då fruns drömbil var en billigare plastbil, en Corvette C5:a, fick det istället bli en sådan - en svart en. Under 5 år fick vi mängder av härliga turer med V8:a ljudet i vår öron.

Allt har dock ett slut, så när vi skulle bygga hus var det bl.a. Corvetten vi fick säga adjö till.

Intressant var att pojkdrömmen också hade nått sitt slut. Jag nådde aldrig till den röda bilen - då den svarta på något sätt mättat min dröm.

Har haft förmånen att alltid ha tillgång till en förmånsbil. Nya fina bilar där jag glatt strött mig med orden "Så härligt med nya bilar - de bara funkar och luktar så gott"...

Det har dock skett en förändring på senare år. Mina förmånsbilar, som numer alltid är tyska bilar, har haft en jobbig egenskap att de då och då står på verkstad. Nya bilar är inte längre som nya bilarna var förr. Helt klart är det alla nya finesser och funktioner som stökar till det. "Vi får delar från Tyskland nästa vecka. Så du kan behålla lånebilen en vecka till.", kan det låta från verkstaden.

Nåja.

2004 köpte vi en ny Volvo V70 som andra bil. Den har vi fortfarande kvar och den har genom åren fungerat ypperligt. Under de 20 åren vi ägt den har den ytterst sällan varit på verkstad. "Den bara funkar, även om den inte längre luktar så gott..." (hehe)

I september är det slut med förmånsbilar för min del. Höjer lönen lite istället och ska nu köpa en egenägd bil. V70n kommer vi behålla.

Kommer absolut inte köpa en fabriksny bil. Dels kostar de för mycket och dels är det nu för tiden sjukt lång leveranstid på dessa.

Så nu brottas jag med mina tankar; Vad vill jag ha? Vad behöver jag?

Är det en rolig bil eller bara ett fortskaffningsmedel? Jag vet ju att jag kommer tröttna på en rolig bil, efter typ två veckor. Så det borde alltså bli en ekonomiskt rätt bil som tar mig från A till B? Motsatsen till rolig, noterar jag, är trist...

Så, har jag blivit en gammal trist gubbe? Ja, förmodligen... haha!

Hur resonerar du kring bilar?

Har nu sett några avsnitt ur "Ett enklare liv" som finns på SVT-play. Där, jag citerar SVT-play, "Äventyraren Ben Fogle möter människor som valt att vända vårt moderna samhälle ryggen för att bosätta sig på några av jordens mest avlägsna platser."

I något av avsnitten säger Ben typ, "...tänk hur de flesta av oss fokuserar och planerar för framtiden, investerar och har oss - mot hur dessa människor jag möter, mer valt att bara leva i nuet och leva ett enklare liv...". Attans vad jag kände mig träffad.

Jag fascineras enormt av dessa människor. Vilket otroligt annorlunda liv de har och vad mycket de får uppleva. Många i en natur som är makalöst vacker...

Men - för trots att serien heter "Ett enklare liv" är det många gånger inte enklare. Många av dem kämpar verkligen med att "leva". Bara en sådan sak som att få mat på bordet är för en del inte det lättaste. "Den här tvättbjörnen är lite rutten. Bara att koka länge så blir det en mättande soppa...", som en sa som bodde i ett träsk i USA.

Satt och funderade lite över mitt eget liv. Reflektera är alltid sunt, anser jag. Självklart planerar/investerar jag för framtiden. Fyller ju 60 år nästa år, så pensionen närmar sig.

Minns min jorden-runt-resa jag gjorde 1987. Levde då verkligen enkelt och i "nuet" med min ryggsäck. I stort var den enda planen jag hade var vilka länder jag skulle till. Gillade verkligen levnadssättet som en "backpacker" innebar. Men så var jag också bara 22 år och (då) barnlös.

Nu när jag har vuxna barn finns ju faktiskt en ny möjlighet.

Är leva "ett enklare liv" något för mig?

Kanske inte så extremt som de som är med i denna TV-serie, men varför inte fly landet och bosätta sig på vischan i något varmt land? Leva billigt och bara njuta. Slippa den kalla mörka vintern och istället semestra i Sverige då det är som bäst - nämligen under den svenska sommaren.

Nej, kan jag konstatera. Jag tror jag är (i stort) nöjd med att bo i min trygga bubbla i Sverige, där jag har alla barnen, släkten och vänner. Frun och jag tar oss dessutom alltid utomlands minst en gång per år och får då lite av "ett enklare liv" den vägen. Så det får nog räcka... (du noterade väl "nog" där? hehe)

Någon annan som sett "Ett enklare liv" (om inte - se den) och/eller också börjat fundera över livet ditt?

Är så otroligt pepp på Fallout så. Ikväll kommer jag bänka mig med en stor påse chilikryddade blandnötter och smaska i mig rubbet. Höja volymen rejält så baslådan får vibrera ordentligt i sin leverans av feta ljudeffekter. Baslådan och övriga högtalare ska sedan under hela kvällen även få framföra de klassiska låtarna som jag så hårt förknippar med spel-serien. Vi som spelat vet vilka de är...

Jag längtar även enormt efter allt visuellt som kommer målas upp på min 120 tum stora filmduk. Att se den framtida "vackra" post-apokalyptiska atombombade världen, men även få se att Walton Goggins gör sin ghoul rättvisa - för det kommer han göra är jag övertygad om.

För den här serien kommer, enligt trailern jag sett och recensioner jag läst, sitta som en smäck för mig!

Fler som längtar, eller har ni kanske redan kikat?