Pokémon har varit en stor och betydande del av min barndom. Min första bärbara konsol var en Game Boy Advance som jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde sju år tillsammans med Pokémon Blue. Det var den allra första modellen med en avsaknad av bakgrundsbelysning så det var ibland föööör svåååååårt att se vad som hände på skärmen i framför allt direkt solljus i inomhus- och utomhusmiljö. Det var som att gå in i ett mörkt rum där det är nästan total avsaknad av ljus och jag kunde knappt tyda vad för detaljer som finns i rummet. Jag lovar att det är enklare att ta sig igenom Bloodborne, trots alla håravfall som hamnar på marken. Jag vart avundsjuk på min lillebrorsa som hade senare fått GBA SP som hade åtgärdat den nackdelen så jag fick också ett SP vid ett senare tillfälle. Men det är lite av en kuriosa som jag får berätta om nån annan gång när jag behandlar konsoler som samtalsämne. 

Pokémon Blue var ett spel som jag kanske spenderade hundratals timmar med sammanlagt. Min fascination skapades i form av att några av mina skolkamrater hade ett Game Boy Color med Pokémon som de spelade dagligen på skolrasterna för det var det som var det stora tidsfördrivet på rasterna (tillsammans med Gogos, Pog, bandy och fotboll). Jag ville vara en del av den gemenskapen förutom när det gällde de andra sakerna så jag ville så gärna också ha ett GBA med Pokémon.

Och när jag väl fick det i present, så vart jag överrumplad av en genuin spelglädje. Jag hade aldrig spelat ett RPG tidigare (det begreppet var jag totalt ovetandes om vad det innebar ens) men jag blev fast direkt. Ett sånt stort äventyr där jag skulle fånga och uppföda Pokémon, slå alla tränare och gymledare och till slut bli ligamästare, allt detta i en elektronisk enhet som fick plats i mina små händer och som jag kunde ta med överallt! Det är rätt fascinerande hur teknik kan vara. Skulle jag däremot placera ett GBA i mina mycket större händer i dag, så skulle jag säkert få massor med kramp i händer. Jag minns även att jag spelade mycket med en jämnårig granne ute på gården (som jag tyvärr inte minns namnet på) vilket bringade mycket glädje.

Sedan så fortsatte mina Pokémon-äventyr. Gold (HeartGold), Ruby och Diamond. Det var inte bara spelen som jag avnjöt utan även animéserien som jag tillbringade mycket tid med då jag såg lite av de första säsongerna många lördagsmorgnarna samt de tre första filmerna. Jag blev sedan less på Pokémon och lade ner det under många år framöver. Det var inte det att spelen blev dåliga, Gold är det bästa spelet i serien och det släpptes bra uppföljare. Men det blev lite för mycket av samma med Pokémon. Variationen i Pokémon-spel är inte direkt världsklass och det märktes också att fantasin höll på att avta hos skaparna litegrann då flera av monstrena började likna varann, märkliga designval och många av namnen var inget att hurra över. Men jag kan förstå att företagen fortsätter på samma framgångsrecept då spelen säljer som smör, Switch-titlarna är några av de bäst säljande i serien för närvarande trots tveksamma iterationer (har inte provat Legends Arceus och Scarlet men kommer aldrig ge dem pengar för den visuella diarrén gällande sistnämnda...)

Men Pokémon har haft en stor plats i mitt spelliv och det kommer jag aldrig att glömma. Det är nog högst otroligt att Pokémon kommer kunna återvända till sina glansdagar i ren spelkvalité anser jag men det är inget som bekymrar mig. Det är en bonus om de lyckas med det och i så fall kommer jag att spela det men vill jag återvända till Pokémon så gör jag det med de första titlarna (rättare sagt nyversionerna) till minne av de små händerna som nästan bara spelade Pokémon dagligen.

Vad har ni för relation till Pokémon?

Sociala medier som fenomen tillkom redan på 1970-talet bland annat i form av olika elektroniska anslagstavlor som folket tillämpade genom modem. Sedan tillkom Lunarstorm, som ett av världens första webbcommunity, år 1996 och Flashback blev populärt i början av 2000-talet. Men det är under mitten av 2000-talet som sociala medier skulle ta fart på allvar. Facebook startade 2004 och kom till Sverige 2007. YouTube startade 2005 och iPhone lanserades 2007 vilket skulle verkligen sätta ännu mer fart på raketen. Numera finns det också bland annat Snapchat och Tiktok som är populärt hos världsbefolkningen. Detta inlägg skriver jag på Gamereactor, som är kanske Sveriges största spelforum för närvarande.

Sociala medier är som sagt ett spännande fenomen. Den skulle bland annat skapa nya och förbättrade möjligheter för oss att kunna interagera och kommunicera med varandra på ett sätt som aldrig var möjligt förut, framförallt innan sociala medier tog fart på allvar. Nu var vi inte bara begränsade att fysiskt träffa varandra ute på stan eller i en tv-studio exempelvis. Nu skulle vi nå varandra direkt i våra digitala plattformar med några knapptryckar bort. Och med det skapades det en stor potential som skulle bringa oss närmare varandra, förstå varandra och våra perspektiv bättre samt kunna ha sunda diskussioner i ett större forum med flera deltagare.

Och hur går det med att uppfylla den potentialen? Jadu, som rubriken säger, inte så bra, anser jag. Det här är helt och hållet enbart baserat på mina egna upplevelser och jag har ingen aning hur kvalitén på interaktionen mellan människor var innan sociala medier. Men jag får en känsla av att sociala medier har distanserat oss väldigt mycket och att den negativa spiralen bara blir större och större. Det är ständigt alldeles för hårda toner, avsaknad av acceptans av person och åsikter, avsaknad av en förmåga att förhålla sig vuxet och att kunna hålla en sund diskussion samt brist på självinsikt och självrespekt.

Det är självklart upp till varje individ vad man ska tycka och tänka. Och vi pratar väldigt mycket om rättigheter nu för tiden men det som saknas helt idag, i min mening, är ansvarsutkrävande. Varje individ har ansvar för hur man för sig och vad som sägs och hur det sägs. Jag kan ta ett exempel: Någon säger att något är dåligt och folk kan inte acceptera det och blir arga. Fula ord och tillmälen används för att trycka ner individen som yttrade sig av den åsikten. Personen kan inte heller hålla ett öppet sinne och vägrar att se utifrån andras perspektiv. Ingen självrannsakan görs över sitt beteende och tar därför inte ansvar över det vilket till slut leder till att beteendet fortsätter. Detta kan även appliceras på tv-spel. Jag förstår att man kan bli arg på vissa saker, men spel? Kom igen för fasiken. Det är tv-spel vi pratar om...

Exemplet ovanför är tyvärr rätt vanligt förekommande på nätet idag och i en stor mängd, framförallt på communitys som är ekokammare där det tenderar att vara ännu större. Jag ogillar ekokammare lika mycket som jag ogillar ideologier. Varför? Jag förstår inte vikten av att ha ett forum där det enbart ska samlas åsikter av en enskild art utan att det får beblandas med andra typer av åsikter. Ett välkänt exempel på detta är Resetera, som skulle kunna kategoriseras som ett vänsterforum och som även är känt för sin extrema tillämpning av censur och banning av personer. Jag har sett inlägg skapas för att hata på republikaner (man kan nästan tro att det inte får vara några republikanska väljare där), förbud att prata om vissa spel (Hogwarts Legacy) samt att personer har bannats även fast de har diskuterat som vuxna och sunda människor. Motsatsen till Resetera på högerkanten skulle jag säga är Neogaf. Däremot är jag inte lika bekant med den sidan så jag vet inte om samma metoder tillämpas där. Men jag får en uppfattning om att det är mest personer med åsikter hemmahörande inom ett specifikt spektrum.

Ekokammare och ideologier är inte bra alls, anser jag. Jag ser inte riktigt meningen med att ha ett forum där man som person endast väljer att beblanda sig med personer och åsikter där det ska vara likadant. Det bidrar inte till ett bra samtalsklimat. Det sker inget utbyte av idéer och åsikter vilket inte är till nytto för den gemensamma samhällsutveckling som vi ska bedriva tillsammans. Samma sak är det med ideologier. Ideologi, för mig, är som en liten box med idéer som binder en fast i den boxen med en begränsad syn att kunna se utanför den boxen. Det bidrar också negativt till samhällsutveckligen. 

Så hur gör jag? Jag sätter mig inte inom ett ideologiskt fack och jag skriver inte på ekokammare. Jag kategoriserar inte mig som exempelvis sosse, moderat eller sverigedemokrat. Jag gillar att umgås med människor där vi kan ha olika åsikter och kunna ta en sund diskussion om det. Jag har alltid ett öppet sinne angående allt här i samhället. Jag blir nästan aldrig arg bara för att en person säger något som jag starkt ogillar. Jag kan ha bestämda åsikter men jag är alltid beredd att ändra mig om jag har missat någon fakta eller inte tagit ett visst perspektiv i beaktning. Där har vi som människor en stor svaghet när det gäller att ha ett öppet sinne. Det är inte ofta jag ser någon ändra en åsikt alls, vilket är tragiskt. Men jag måste ändå beundra Gamereactor som community. Det är inte perfekt men den är i min mening ett mycket starkare community än många andra när det kommer till dessa faktorer som jag har pratat om här i inlägget. Jag älskar att läsa nyheter och kommentarer, skriva egna bloggar och kommentarer samt ta del av olika åsikter och diskussioner. Vi kommer långt genom retorik och ett öppetsinnat forum och inte censur.

Så sammanfattningsvis, vad kan vi göra för att åtgärda det hårda samtalsklimatet online? Vad kan vi göra för att sociala medier ska uppfylla sin potential? Ett av mina favoritcitat är ''Be the change you want to see in the world''. Det är glasklart: förändringen börjar hos dig som enskild individ! Både du och jag kan göra så som jag har beskrivit mig själv göra ovanför och/eller hitta något annat sätt. Men det behövs att vi tar ansvar för våra egna handlingar och förändringar. Och det jag gör, det funkar för mig och det är så jag kommer fortsätta. För att vi ska komma framåt, så måste vi arbeta enskilt och tillsammans. Det vi gör skapar en standard och ett förhållningssätt och även om vi har långt kvar (vi kanske aldrig kommer nå dit, i ärlighetens namn) så vill jag tro att vi tillsammans kan få sociala medier att uppfylla sin potential.

Håller ni med mig? Håller ni inte med mig? Vad anser ni?

Då har turen kommit till att kora topp-5 i The Legend of Zelda-serien! När det kommer till Nintendo så håller jag Mario och Zelda allra högst. Sistnämnda har följt med mig sedan början av 00-talet och det är en av mina favoritserier som jag högaktar mycket och jag har spelat nästan alla spelen förutom de som är multiplayerintriktade. Zelda-spelen är precis som Mario-spelen mycket svåra att ranka då många av spelen är renodlade mästerverk och att det finns knappt ett spel som jag skulle kategorisera som dåligt. Men jag har till slut kommit fram till de jag anser vara topp-5. Först ut är bubblaren!

Bubblare: The Legend of Zelda: Majora's Mask

Majora's Mask är ett spel som egentligen ger mig blandade känslor. Jag är inget fan av när en begränsad tid implementeras i spelet vilket förhindrar mig från att njuta av spelet fullt ut. Jag vet att olika mekanismer som Song of Time och Inverted Song of Time möjliggör för mig att gå tillbaka i tiden och sakta ner den så att jag har extra tid på mig. Men jag känner ändå ständigt en stress av att snabbt som möjligt ta mig framåt i huvudberättelsen utan att jag får chansen att utforska världen i den takt jag vill. Men å andra sidan så kan jag ändå inte låta bli att älska spelet. Den mörka storyn, karaktärerna, musiken och slutbossen lyfter det här spelet till sådana höjder att vore det inte för tidsaspekten så hade det här spelet varit topp-3 för mig. Så jag nöjer mig med att sätta den som en bubblare, vilket är ett väldigt gott betyg ändå i en så konkurrensutsatt serie som Zelda är.

5. The Legend of Zelda: Twilight Princess

Genom åren så har jag kunnat tyda att Twilight Princess är lite av en vattendelare hos fansen. Vissa älskar spelet medan andra har titeln som bland de sämsta i serien. Jag tillhör det förstnämnda. Det är ett engagerade spel som likt Majora's Mask har en mörk ton över sin berättelse och värld som är en kontrast mot hur serien normaltvis är. Det gavs inte bara möjlighet att spela som Link i sin mänskliga form utan även som en varg. Ett spännande koncept som tyvärr led lite av en tråkig quest i att fånga Poe-spöken men jag gillade annars combat och kontrollen satt som en smäck. Spelet bjuder också på några av de bästa bossfighterna i serien som bland annat Stallord och slutfighten mot Ganondorf som de bästa höjdpunkterna. Midna är också en av de bästa karaktärerna i serien. 

4. The Legend of Zelda: A Link Between Worlds

The Legend of Zelda har mått mycket bra även i 2D-format och A Link Between Worlds är en av de bästa i det formatet. Det är i skrivande stund det senaste originella 2D-äventyret och det är mycket synd att Nintendo inte har återvänt till det formatet sedan dess (förutom remaken till Link's Awakening och Triforce Heroes, som är förvisso ett multiplayerspel). När Nintendo utvecklade uppföljaren till det superba A Link to the Past så bestämde de sig för att göra en fundamental ändring i strukturen. Nu behövde du inte längre tackla alla dungeons i en bestämd ordning utan du kunde tackla dem i en valfri ordning tack vare hyressystemet av alla nödvändiga objekt. Ett genidrag som skapade mer av en frihet till spelaren. Även gimmicken med mural-Link var en kul sådan som fräschade upp gameplayet och gjorde det ännu mer minnesvärt. A Link Between Worlds hade en tuff uppgift på förhand i att försöka efterfölja sin storebror så gott som det går och den lyckades briljant. 

3. The Legend of Zelda: The Wind Waker

Jag upplevde spelet för första gången i dess HD-version som bland annat effektiviserade seglingen och Triforce-jakten var mindre seg att utföra så det var kanske lika bra det att jag inte spelade tidigare versioner. Men Wind Waker är i övrigt ett mästerverk som engagerade från första bildruta. Alla seglingar ute till havs med den fantastiska musiken i bakgrunden är ögonblick som kommer bestå under resten av mitt liv. Jag är nästan förvånad över att grafiken var en sådan kontrovers i början av 00-talet för det är ett sånt vackert spel där designen, världen och färgerna flödar så fint ihop att det skulle kunna vara ett spel som släpptes idag. Kom igen nu Nintendo, släpp Wind Waker och Twilight Princess till Switch eller nästa konsol så jag kan få uppleva äventyren igen.

2. The Legend of Zelda: A Link to the Past

Åh, underbara A Link to the Past. Jag var inte ens påtänkt i denna värld när spelet släpptes till Super Nintendo så jag upplevde spelet för första gången för några år sedan. Det bästa 2D-spelet i serien och jag älskar varenda lilla sekund. De första stegen ut i regnet i Hyrule, The Dark World, första gången Master Sword drogs upp ur marken i serien, Zelda Lullaby, spelkontrollen och mycket annat skapade ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat. 

1. The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Detta är inte bara det bästa spelet i serien utan också det bästa spelet jag någonsin har spelat, utan någon som helst tvekan. Jag spelade spelet lite smått först till Nintendo 64 men som jag av någon anledning inte slutförde. Så jag inhandlade spelet till 3DS och spelade klart det där i stället några år senare och det gjorde mig inte besviken alls. Det är den klart bättre versionen av de två och som jag försöker återvända till varje år. Jag tror inte på perfekta spel men Ocarina of Time är nästintill defintionen av ett perfekt spel. Det finns nästan ingenting jag skulle vela förändra. När jag stegade ut i Hyrule för första gången till tonen av Hyrule Field i bakgrunden så sköljdes jag över av sådana underbara känslor och som är ett av de starkaste spelögonblicken för mig. 

Den bästa musiken i serien, alla dungeons, gameplay, bossarna, bandesignen, det revolutionerade siktessystemet,  ett perfekt tempo, combat och slutfighten med Ganon/Ganondorf. Ocarina of Time är ett äventyr som i mångt och mycket har haft en stor betydelse för sin genre och som har stått emot tidens tand på ett föredömligt vis. Hyrule må ha blivit öppnare och friare i de två senaste spelen men nästa gång jag återvänder till Hyrule så blir det till den version av Hyrule där jag rider ut på Epona i jakten på Ganon i Ocarina of Time. 

Hur ser er ranking ut?

Jag blev inspirerad av de olika ''Bara ett enda''-listorna där det visar på hur tycke och smak kan te sig så olika men i stället för att kora det bästa spelet till en specifik konsol så tänkte jag inrikta mig på olika spelserier som jag beundrar mest av allt i detta underbara medium. De serier jag har valt ut innehåller bland annat spel som jag anser vara tidlösa mästerverk och jag kommer normaltvis att kora dem genom en topp-5 lista (egentligen skulle jag vela ranka alla spelen i serierna men inläggen hade blivit som en bok annars) men i de fall det inte finns minst fem spel i serien så kommer jag att ranka samtliga spel. Den första serien jag har valt ut är Super Mario, bara plattformsspelen och ingen av de andra serierna som förekommer under Mario-namnet.

Bubblare: Super Mario 64

Ett av de första spelen som startade mitt aktiva spelande runt år 2001 när jag var sex år. Jag förälskade mig i spelet direkt, som var otroligt revolutionerande för sin tid, som innehöll vackra 3D-världar och en insupande atmosfär som stärktes av den mästerliga musiken komponerad av ingen mindre än Koji Kondo. Tyvärr så var kameran något som inte var väl implementerat, vilket av förklariga skäl var motiverat för sin tid men det var ibland ett störningsmoment för plattformandet i kritiska moment och detta var fortfarande påtagligt när jag återbesökte spelet som en del av 3D All-Stars. Det blir inte bättre heller av att spelet renderas i 30 FPS då kontrasten vart total mot exempelvis Super Mario Galaxy som med 60 FPS visade att högre bildhastighet alltid är att föredra, särskilt i plattformsspel. Men det finns fortfarande så många fantastiska komponenter med detta underbara spel och som jag alltid kommer hålla kärt i mitt spelhjärta.

5. Super Mario Bros. 3

I en serie som Super Mario så är det en hård konkurrens i att ranka dessa spel då det är en serie som genomgående har hållit en extremt hög nivå där inget av spelen är dåligt. Därför hamnar ett spel som Super Mario Bros. 3 ''bara'' på femte plats. Men det säger också mycket om hur bra spelet fortfarande är. En aspekt som är utmärkande med serien är hur alla spelen är mycket distinkta och olika i sin visuella design och det är ett stort plus. Super Mario Bros. 3 glänser på det planet och det är ett spel som skulle kunna släppas idag för så otroligt väl håller spelet även sett ur ett spelmekaniskt perspektiv med sin tighta spelkontroll. Introduktionen av en spelkarta samt nya powers som exempelvis Super Leaf vilket öppnade för Mario att flyta i luften är några av komponenterna som utgör en standrad inom serien än idag. 

4. Super Mario World

En stor del av motiveringen ovanför kan även appliceras här på Super Mario World och det här spelet är verkligen super. Super Mario World visar tillsammans med Super Mario Bros.3 att grafikpixlar inte behöver vara väsentligt om de levererar en tidlös art design vilket är fallet här. Det är vackert att kolla på och det är otroligt underbart att spela också. Det introducerades fler powers men också Yoshi som skapade en ännu större variation i hur man ville tackla banorna. 2D-plattformande blir faktiskt inte mycket bättre än såhär utan Super Mario World håller fortsatt tronen ca 30 år senare.

3. Super Mario Odyssey

Trots mina stora hyllningar över kungarna av 2D-plattformers så föredrar jag 3D-titlarna en aning mer faktiskt då jag gillar den större frihet och design som skapas i och med den extra dimensionen. Super Mario Odyssey är den färskaste titeln på denna lista men jag är helt övertygad om att det här spelet troligtvis kommer fortsätta hålla sig här om några decennier. Mario har aldrig kontrollerats bättre än han gör här. Jag älskar Cappy och New Donk City är en av mina favoritbanor i ett Mario-spel. Även slutet när man får använda Cappy och ta över Bowser var en fantastisk överraskning. Super Mario Odyssey visade att Super Mario kan fortsätta underhålla på unika sätt trots nästan 40 år på nacken och jag ser fram emot uppföljaren oavsett om det är Odyssey 2 eller något annat.

2. Super Mario Galaxy 2

Det brukar vara onormalt med numrerade uppföljare i Mario-serien där det inte skiljer sig så mycket i det spelmekaniska eller på det visuella planet. Super Mario Galaxy 2 var först tänkt som en expansion men i slutändan resulterade det i en full uppföljare vilket inte kunde glädja mig mer. Super Mario Galaxy 2 var ganska likt sin storebror i mycket av det som utfördes men det var lite nyheter i form av dynamiska omgivningar, nya powers och Yoshi. Annars byggde Super Mario Galaxy 2 vidare mycket på det som var innan och ibland behövs det inte mycket mer än så. Genial bandesign, makalös musik och vacker grafik var några av komponenterna som formade detta underbara äventyr. Super Mario Galaxy 2 är ett mästerverk som hör hemma högt på listan över tidernas bästa spel.

1. Super Mario Galaxy

Super Mario Galaxy-spelen är kungarna när det kommer till 3D-plattformers Jag var först skeptisk till hur väl implemeterad spelkontrollen skulle vara med tanke på att jag är inget fan av rörelsekontroller (därför jag föredrar Switch-versionen i slutändan) samt hur mekaniken kring gravitationen skulle tacklas. Men Nintendo kastade ut mina farhågor likt hur Bowser slungades ut i rymden, som de alltid brukar göra. Bandesignen och hur väl implementerat det är kring gravitationen är mästerligt och jag fann aldrig några problem med att kontrollera Mario. Musiken är lika fantastisk som alltid och spelet är så fullproppat av variation och spelglädje i alla hörn. 

Storyn har aldrig varit synonymt med Mario (även om jag faktiskt gillar det som spelas upp här) men jag har alltid föredragit gameplay framför story och Super Mario Galaxy är det spelet som tydligast visar varför det inte behövs en storslagen story när man har gameplay som överskuggar det allra mesta inom spelmediumet idag. Super Mario Galaxy är det bästa Mario-spelet i serien och är det näst bästa Nintendo-spelet någonsin skapat (bara slaget av Ocarina of Time i min mening). Det är inte fy skam det.

Hur ser er ranking ut?

Jag är ett stort fan av Harry Potter. Jag har läst alla böckerna (börjar bli dags igen efter så många år) och sett alla filmerna hundratals gånger. Jag såg de första tre filmerna på VHS/DVD innan jag började se resterande filmer på bio med min storasyster. Jag var sju år när resan började 2002 och 16 år när den slutade den soliga och fantastiska julidagen 2011 då eftertexterna rullade för sista gången på bio. Det var med en bitter eftersmak då jag aldrig skulle få se fram emot att gå på bio igen och se Harry Potter igen. Jag har inte sett Fantastic Beast-filmerna så får ta tag i det nån gång. Däremot ser jag väldigt fram emot serien som ryktas få premiär 2026. Men jag kan lugnt konstatera att Harry Potter har varit en väsentlig del av min barndom och som har varit mycket betydelsefullt för mig då jag har fått navigera många svåra hinder vid sidan av så det har underlättat otroligt mycket.

Det gäller även licensspelen, en aspekt som inte har varit lika uppskattat i Harry Potter-världen (tills Hogwarts Legacy anlände). Men jag vågar nog säga att jag är en av få som faktiskt gillade några av spelen som släpptes under tidigt 2000-tal. Visst, det är såklart inga mästerverk men jag tycker de tjänade sitt syfte ganska väl. Det som var ganska unikt för spelen är att det utvecklades flera olika versioner till de olika formaten. Jag spelade första spelet till PC vilket jag tyckte då var ganska tråkigt och alldeles för komplicerat.

Jag spelade också första spelet till PS1 (Hagrid says hello) med en gammal polare. Ett väldigt roligt minne jag hade från den tiden är att jag blev så förbannad på min polare för att han slösade bort massa tid och ville av någon anledning stanna till i biblioteket och köpa böcker, vilket inte var en funktion i spelet. Jag sa åt honom att vi skulle fortsätta med äventyret men han vägrade att lyssna så till slut blev jag förbannad och började bråka onödigt fysiskt med honom vilket slutade med att vi inte pratade på en hel sommar...jajamän, när man är 7-8 år så är man totalt dum i huvudet och fullständigt omogen och låter ett spel komma i vägen för en vänskap. VI är fortsatt vänner än idag och såhär i efterhand har vi då och då suttit och gapskrattat åt hur totalt urlöjliga vi var på den tiden haha!

De versioner som däremot står mig allra varmast är dem som släpptes till PS2-generationen. Jag tyckte de var faktiskt acceptabla versioner (Chamber of Secrets var den allra bästa) och som jag hade ett stort nöje med. Det var snyggare grafik (såklart), en stor frihet i att utforska slottet och världen, mer variation i uppdragsuppläggen, modellerna var rätt snygga och kontrollen var mestadels superb. Att få leva ut sin barnfantasi genom att utforska slottet, flyga kvast samt smyga ut på nätterna och undvika prefekterna bringade mycket glädje. Däremot slängdes allt detta i The Great Lake då fjärde spelet tog bort all frihet och gjorde det ultralinjärt på ett ultraskräpigt vis. Men en aspekt som lyste som klarast i första spelen var kompositören Jeremy Soule. Ja, han som bland annat skapade ledmotivet till Skyrim, vilket jag inte visste förran långt senare. Hans musik var verkligen magi (pun intended). Medan jag sitter och skriver här så lyssnar jag just nu på en del av hans verk och jag sköljs över av nostalgi (nostalgi är verkligen en kraftfull känsla) i överflöde så att det nästan bringar fram tårar hos mig. Hans musik hade lika gärna kunnat passa in om John Williams inte hade gjort musiken till filmerna, så bra är den! Man kan nästan tro att de samarbetade ihop för det är så många liknelser i komponeringerna. Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar! Länk

Jag har inte spelat spelen på över 20 år så kan inte säga något om kvaliteten idag, även om jag tror att jag inte skulle uppskatta det lika mycket om det släpptes idag. Men jag väljer att hålla fast vid de kära minnen som jag skapade för 20 år sedan. Det kommer alltid vara en stor del av mig och som hjälpte till i att bygga upp mitt nuvarande spelliv.

Spelade ni också spelen? Vad tyckte ni om dem?