En månad har gått nu, snart. Sen hon lämnade oss, somnade in. Vår lilla Gimpo. Varje dag pratar vi om henne, flera gånger varje dag - vi tittar på roliga filmer där allt möjligt tokigt sker. Min favorit är när vår gamla dam bara för ett drygt år sen protesterade mot en stundande klo-klippning genom att fnysa högljutt och sen springa iväg och strategiskt placera sin svarta kropp bakom en svart väska. Vi kikar på många härliga bilder, påminner varandra i familjen om alla roliga ögonblick och alla stunder med världens snällaste, världens mest tålmodiga och lojala, omtänksamma och glada lilla hund. Och då gråter vi lite, alla fyra. En skvätt här, en skvätt där. Vi minns dig så mycket att du nog inte själv skulle tro oss om vi berättade det. Huset är halvtomt utan dig, varje hemkomst så tom utan mötet med dig, och din ständigt glada svans.

Ikväll var Frank extra ledsen, det liksom sköljer över både honom och Vega och då kommer såklart tårarna i mängder och så kommer det ju att vara, en tid. Och så måste det få vara. För det är också en ynnest att få sörja, att kunna det och att låta känslorna svalla. För den sorgen är bara kärlek, det är ju vad det är. Och det finns ju så mycket som är fint med det. Vi saknar dig så otroligt mycket, Gimpo.

Snabb fråga: När ska filmbolagen sluta sabba det bra som en gång var? När ska demoleringen av våra bästa 80/90-tals-följetonger upphöra? Star Wars = Sabbat. Indiana Jones = Sabbat. Terminator = Sabbat. Predator = Sabbat. Jurassic Park = Sabbat. The Matrix = Sabbat. Men in Black = Sabbat. Det finns liksom inga gränser för hur det hålls på, och nyligen uppladdade teasern för Predator: Badlands skvallrar ju redan här om en alldeles verdervärdig film. Jag menar... Är Predator en tweens-grej nu, med allt som hör subgenren till? 😂 Kika in spektaklet här

OBS! Denna text innehåller spoilers om avsnitt två av säsong två, The Last of Us (HBO).

Vad tyckte du? Jag älskade avsnitt två. Jag älskade att delar av episoden var 1:1 sett till hur storyn berättas i spelet, men sen byggde ut på ett vis som för mig enbart skapade djup, bredd och nerv. Jag gillade att Jackson anfölls av en hord, jag gillade Bloater-fighten mot Tommy. Jag gillade att Joel dog av ett spetsigt skaft i halsen snarare än av en golfdrive. Jag gillade verkligen Abby, här. Mycket bättre än i spelet. Mer laddade känslor, mer fruktan, ilska, raseri, mer... Mörker. Jag älskade hur Joel lyfte huvudet från det blodiga golvet cirka tre millimeter när Ellie vädjar till honom att resa sig upp, det var en väldigt liten men otroligt skickligt utförd ändring. Ett suveränt avsnitt, en suverän säsong, en suverän TV-serie.

Jag har tipsat om den ett par gånger tidigare, jag vet, och jag vet att klippet i sig är gammalt vid det här laget. Fyra år, gammalt. Från en tid då Tina fortfarande levde, vilket gör att jag verkligen // verkligen hoppas att hon hann se klippet innan hon dog, för så bra är det. Så bra är musikerkollektivet Walk of the Earths cover på Tinas What's Love Got to Do with It. Regelrätt briljans. En av de bästa covers jag någonsin hört och ett prov på musikalitet utöver det vanliga, såklart. Go!

De täppte ju till, i match ett. Timberwolves, that is. Jag tror att Lakers chockerades en smula av hur vassa vargarna var i slutspelsmatch numero uno, inte minst Edwards som bara malde i poäng. Men inatt var LeBronzo & Co tillbaka, med besked. Svarade upp - Ordentligt. Luka hade 24 poäng (!) efter två perioder och reaves spelade så vacker basket, så mycket street ball i den gubben. Så ljuvligt att se. Lakers ledde med 21 poäng i mitten av tredje och det var såklart därmed aldrig något snack om vilket lag som skulle knata hem med vinsten. Försvarsspelet vsr så mycket bättre för LA:s sida i denna match och offensivt fick de såklart ihop sitt spel mycket bättre än i förra matchen. Lakers vann med nio och det ser helt plötsligt väldigt mycket mer lovande ut inför match tre och fyra. Spela såhär vattentätt försvar nu i resten av slutspelet, också. Please.