Den har inte anlänt ännu, min nya klocka som jag köpte för två veckor sen. Jag trodde den skulle dyka upp denna veckan men det ser dessvärre ut som nästa. Innan dess har jag dock hunnit köpa några nylonband vilket jag inte bär på mina andra fem klockor, och det är dags nu. Och då blir det ribbat. Mörkgrått och ett svart. Ursnyggt med ett väldigt läckert spänne, också. Jag ser fram emot detta något grönjävulskt och kommer att skicka upp några bilder såklart, när den anlänt. 😍

Lördagsnattens sketchklump från Saturday Night Live var klockren. Gosling är verkligen fantastisk, där och utöver Papyrus 2-sketchen var det Beavis & Butthead som fick mig att skratta som allra mest. När programledaren tittar bakom sig och Butthead sitter i publiken varpå hon bryter ihop? Hahahahaha! Hysteriskt. 😂 Go!

Tissot har precis visat upp den officiella klockan för WNBA och den är läcker. Jag gillar. Armbandet är gjort av samma gummimaterial som Wilsons officiella WNBA-boll och på insidan sitter det ett ETA C07111. Priset? Måtten? 40 millimeter. 7900 kronor.

Jag har under de senaste två veckorna sett om tre av modern tids favoritfilmer för egen del. Samtliga signerat den gamla dödsmetallbatteristen S. Craig Zahler som skrivit, regisserat och producerat alla tre. Bone Tomahawk. Brawl in Cellblock 99. Dragged Across Concrete. En fantastisk trojka hög-originella, ultravåldsamma, märka, hårdkokta thrillers med ett välridigt särskilt uttryck och en väldigt säregen ton. Zahlers thrillers är lite som en mix mellan Tarantinos knorrigaste dialog, Gibsons råaste övervåld och Elroys isande kyliga ton med ett kryddmått Chandor. Våldet i sig blir till en karaktär i Zahlers rullar och jag älskar hur märkligt insnöad dialogen är. Utan att kännas onaturlig eller krystad. Min favorit av dessa tr eär tveklöst debuten, Bone Tomahawk, men jag älskar alla tre.

Jag har ju i omgångars omgångar bloggat om det jag anser vara den finaste samlingen covers som spelats upp, genom musikhistorien. Många bra. Såklart. Sen finns det de där cover-versionerna som lyfter sig ovanför originalet på något sätt och när de då framförs av musiker/fans framför originalskaparna, med den avlidne trummisens son bakom trumsetet - då blir det såklart något alldeles, alldeles extra. När Heart-systrarna tillsammans med Jason Bonham brände av Stairway framför gubbarna Plant, Jones och Page under deras hyllningsceremoni för 12 år sen (Kennedy Center Honors), då ryser jag. Hela kroppen ryser. När kören, alla iklädda Bonzos ikoniska plommonstop, drämmer in i slutrefrängerna - då är det preciiiis så bra som musik överhuvudtaget blir. Synd på det bisarrt slarviga gitarrsolot, men annars alldeles perfekt. 😍 Go!