Sir Galahad no more

Jag känner mig delskyldig, på något litet (kanske obetydligt) sätt. Till det faktum att The Order 1886 (Playstation 4) aldrig blev den succé som det var tänkt, mycket eftersom spelpressen i någon slags generalitet delade ut väldigt svala betyg. The Order 1886 skulle bli en storslagen följetong som Sony skulle plöja ned resurser i. Som The Last of Us, Ratchet, Crash, Horizon eller God of War. Men det tog aldrig fart, luften under vingarna bestod av små, små vindpustar som allra bäst - och Ready at Dawns gotiskt mörka alt-London, kastades i sopkorgen.

Sony sade "nej tack" till en uppföljare samt till allt vad DLC heter. De sade även "nej tack" till två andra idéer på spel som Ready at Dawn pitchade efter The Order 1886 hade floppat varpå studion tvingades gå vidare. Efter att ha hoppat över till VR-världen och utvecklat ett par spel exklusivt för Facebooks Oculus-satsning köptes de upp av Meta som under gårdagen stängde ned dem. För gott. Ready at Dawn är precis som så många andra spelstudios "No more". Trist nog.

Ikväll drog jag igång The Order 1886, igen. Dammade av min gamla PS4 Pro och grävde fram spelet ur vårt "recensionsex-bibliotek". Jag spelade inte mer än kanske 35 minuter men det räckte gott för att ännu en gång slå fast vad trist det känns att utvecklarna aldrig fick chans att göra en tvåa. Och en trea. För om vi ska vara ärlig lider det här spelet av samma bekymmer som exempelvis Killzone (1) samt Uncharted (1). Det är mer yta än substans. Fokuset under utveckling låg bevisligen för mycket på design, grafik, koncept, assets och manér än på att bygga "rolig" spelbarhet.

Och precis som i fallet med Uncharted (ettan var ärligt talat ett klockrent 5/10-spel medan tvåan och trean/fyra var mycket, mycket bättre) tror jag att Ready at Dawn hade kunnat göra ett genuint suveränt spel eftersom estetiken, manéren, konceptet, mytologin och karaktärerna redan var gjorda. Grovjobbet var ju gjort. De hade inför The Order 1887 kunnat fokusera mycket, mycket mer på riktigt bra gameplay. Som en mix mellan Gears of War och Dishonored, dränkt i smart coverbaserad action, stealth och akrobatik. Och mörker. Och personlighet. Och gammal brittisk aristokrat-mytologi sim hade kunnat byggas ut evinnerligt med mr varulvsdyrkande regenter högt upp i Londons maktpositioner. Jag hade verkligen velat se en tvåa, här.