Det är ofta jag möter spel i min vardag som antingen saknar robusta träningslägen eller inte klarar av att lära spelaren fundamenten. Det är ingen direkt kritik utan snarare ett faktum på grund av många faktorer. Vårt interaktiva medium är svårt, varierande och påverkas yterliggare av våra interaktioner vilka kan skapa olika konsekvenser och resultat. Behovet varierar också stort beroende på genre, men min egna upplevelse är att för många spel brister här. Jag klarar mig oftast tack vare förkunskaper i genren. När man spelat exempelvis en mängd XCOM-liknande upplevelser är det lätt att komma in i nästa. När jag startade upp Jagged Alliance 3 var det exakt den upplevelsen jag fick. Inget träningsläge, knapphänta förklaringar och ett obarmhärtig upplägg. Det är precis det jag förväntade mig från titeln, men jag vill ändå lyfta detta bredare. 

Jag tänker framförallt på att vi människor har olika erfarenhet av genrer och spel rent allmänt. Ingen helt ny till strategispel eller spel skulle med lätthet gå in i tidigare nämnda titel. Jag ser detta lite för ofta rent allmänt. Hur lär man någon att spela komplexa spel? Det är en utmaning att inte bara erbjuda spelaren en miljö att lära sig fundament men också att förstå mekanismerna du förväntas uttnytja och interagera med. Jag brukar lyfta Nintendo som ett fördomligt exempel på att designa lättsamma upplevelser med bra introduktioner till nya spelmässiga inslag. Spelen kan upplevas lite repetetiva som följd, men de är mästare på att guida dig genom det spelmässiga.

Oftast i något från Nintendo får du lättsamma intron där du förväntas nyttja sortimentet du behöver i en nivå helt designat runt detta. När sedan något nytt introduceras får du använda detta flertalet gånger i konstant ökande komplexitet på miljöerna. Tillslut låter spelen dig fritt lösa betydligt svårare pussel med denna förmåga för att hitta de mest gömda hemligheterna. Det fungerar ypperliggt i många av deras titlar. Andra sidan av myntet är att deras upplevelser sällan bjuder på många samverkande komplexa system. Jag kan tyvärr ofta se utvecklare kämpa idag med att göra begripliga intuitiva träningslägen för nya spelare. Vissa titlar rekommenderar enbart encylopedier i upplevelsen och hänvisning till Youtube. Det för mig är komplement som borde användas av spelaren för att bemästra saker eller få extra guidning. 

Jag tror att det finns ett pedagogiskt och även ett didaktiskt vakum i spelvärlden. Med det menar jag att det saknas tydliga referensramar för vad en bra introduktion ska vara, bestå av och fungera. Det saknas också forskning och standardiserade (om det ens är möjligt) tillvägagångssätt om hur vi lär oss i spel. Den gamla klassikern "vi lär när vi spelar" är förvisso sann men även den kan stöta på patrull när spelen är inlindade i många lager av system, som samverkar med varandra. Se exempelvis något jag spelar ibland som heter War in the East och War in the West. Det är ett avancerat hopkok av komplexa system som kräver att du kan genren på förhand. Inget säger att med vilja och tid att man inte kan lära sig, men jag tror du förstår vad jag menar. Inget säger heller att spel inte kan vara designad för en rutinerad publik. Däremot riskerar man att stänga ute potentiella nykomlingar vilket ur vissa avseenden är lite synd.

Jag har ett litet pilotprojekt på gång där jag önskar studera träningslägen i spel och dess fundament. Jag hoppas även få tid att skicka lite brev till utvecklare hur de tänker i denna process, för att bättre förstå vilka olika insikter och lärdommar de fått genom åren. Det är inte säkert att någon nappar, men jag önskar också få en bättre bild över den forskning och de allmäna studier, som finns inom detta område. Det skulle också vara roande att se hur approachen från utvecklare är. Hur betydande är det för utvecklare och vad förväntar man sig att spelare redan kan. Som lärare tilltalar mig tanken om att kunna lära ut sitt spel till någon. Det säger ofta något om produkten och tankegången bakom dess bärande regler. Jag kommer att fortsätta att snickra lite på upplägget, men min tanke är att det kan bli en serie bloggar framöver.

Även om det verkar vara en Saga-titel de döpt om, ser det bra ut. Napoleon hade en liknande resa, vilket också blev ett fullprisspel trots att det var tänkt att vara en expansion till Empire. Jag gillade spinoff-titeln baserat på trojanska kriget och det fanns mycket där jag hoppades skulle smyga sig in i huvudserien. Till att börja med älskar jag tanken med mer dynamiska slagfält och naturens inverkan. Sandstormar och annat väder har direkta påverkan på trupperna. Total War har gjort många förändringar på många områden genom åren men striderna har halkat efter. Om detta kan leverera en mer kompakt och fokuserad upplevelse med tydliga innoveringar på slagsmålsfronten blir jag glad. Utvecklarna har i intervjuer punktmarkerat detta för att göra striderna mer intressanta.

Tematiskt handlar det om slutet på bronsåldern och stora invasioner från folk bortom haven. Riken kämpar för sin överlevnad och det pågår stora maktspel i framförallt Egypten. Det finns mycket rum att erbjuda bra spelmekanik utanför striderna och jag tror att även detta är en viktig byggsten för att utvecklas som spelserie. Även om jag älskar enkelheten i kampanjläget i Warhammer-trilogin saknar jag lite mer komplexitet som exempelvis Three Kingdoms erbjöd. Det kan inte matcha det vi ser i Paradox eller Slitherines titlar men det är lagom. Det är där Total War briljerar, att vara lagom och skapa en helhet som roar.

Blir Total War: Pharao nästa stora Total War för mig själv personligen. Jag tror inte det. Snarare kan det bli ett mycket kompetent inslag precis som Troy utan att dominera min speltid i flera år. Jag hoppas innerligt att striderna får den puts vi saknar så att Total War-teamet, som annars står för huvudserien kan hitta på något extraordinärt. Jag skulle inte bli förvånad om vi detta årtionde får se Medieval 3, Shogun 3 och ett Warhammer 40 000 med licensen. Jag själv hoppas såklart på något med krutvapen igen, ett storslaget Empire 2 vore fantastiskt. Jag vet att många inte har ögonen på Pharao som följd av tidsperioden och att det är Saga-teamet som utvecklar det, men jag tror det blir ett av årets bättre strategispel. Innovationer medföljandes denna titel kan smyga sig in i andra titlar i serien.

Jag hade lagt denna Stellaris-dräpare på hyllan efter sin lansering. Det var bra men det var också mycket som kändes ofärdigt eller saknat. Med en en expansion ute i en bundle och sedan en Early Access lansering. Ja du hörde rätt, ett spel som gått från full release till en Early Access. Det hela beror på att det var en Epic Games Store-exklusivitet, på den butiken går lanseringsutgåvan att köpa separat, om man önskar. När spelet lanserades med sin expansion blev det alltså en förändring på grund av mottagandet. 

För att slippa så mycket problematik hade detta varit att föredra från början. På samma sätt som det mycket lovande Sins of a Solar Empire II lanserades. En tydlig roadmap och bra kommunikation genom processen. För det vi har idag är faktiskt bra. Galactic Civilizations IV är idag ett bra spel med mycket av det som gjorde föregångarna grymma och ändå med lite egna nyheter. Jag gillar verkligen sektorsystemet, som låter en utforska, kolonisera och bebygga sin lilla del av rymden. För att sedan hoppa in i andra sektorer och öppna draperierna och beskåda en ännu större galax. Det är ett lysande sätt att engagera mig i imperiebyggandet. 

Jag tycker att valet med att låta spelaren fokusera på ett fåtal världar är ett smart drag. Visst fanns det en charm att mikrostyra 45 planeter själv med allt från skatter, byggnader och annat. I fyran är det mycket smidigare eftersom att datorn tar över kontrollen efter ett visst antal världar under ditt rikes gränser. Datorn går dock i viss mån att påverka ute i kolonierna. Känner du dig inte nöjd kan du välja fokus och annat så att de sköts bra. Dessa världar enda syfte är att stärka kärnvärldarna du styr direkt. Många spelmässiga drag är även direkt hämtade från Stellaris, även om dessa två licenser inte har mycket mer än rymden och strategi gemensamt. Trots sin lite misslyckande lansering till döva öron och dess problem, finns något att fortsätta bygga på för Stardock. 

Det kan inte ännu tävla med Stellaris, men denna omgångsbaserade 4X-titel kan roa på kungliga premisser. Gillar man omgångsbaserat och min-maxande kanske detta är att föredra över något som Stellaris. Jag hittar alltid mig själv sittandes i timmar med rymdskepps-skaparen. I Galactic Civilizations kan du inte styra striderna själv utan datorn gör jobbet. Du får däremot se dina skapelser kriga i korta men snygga simuleringar. När man har låst upp lite komponenter är det som att sitta i en sandlåda fylld av lego. Du kan bygga vad du vill i princip och kommunityns skapelser slutar alldrig att förvåna. Att skräddarsy sin flotta från minsta byggsten till att skapa ett fungerande optimerat rymdimperium är beroendeframkallande. Om du sovit på Galactic Civilizations IV, som jag gjort, kan det vara värt att ta en titt igen.

Jag har följt utvecklingen av spelet och även testat Early Access portionen. Jag kan utan tvekan säga att det ser ut att bli ett av årets bästa spel. Det finns en passion bakom projektet och en ambition som jag tror kommer resultera i ett fint äventyr. Det är sällan jag ser utvecklare lägga så mycket tid på detaljer. Ett exempel på detta är hur olika klasser interagerar med äventyret ur ett berättarmässigt perspektiv. Vissa kan prata med djur andra har svurit pakter med onda gudar och kan prata med dessa. Andra kan bryta sin svurna ed och bli dödsriddare. Det är fashinerande att se Larian Studios resa från en liten studio till något folk känner igen.

De visade tydligt med Divinity: Original Sins II att de kunde sin genre. Jag tror att Baldur's Gate 3 om det blir lyckat, verkligen kommer att förvandla studion till en av de stora namnen i industrin inom rollspel. Jag kommer förmodligen att spela som en Druid eller en Paladin med underklassen Oathbreaker när det väl lanseras. Jag är även lite sugen på att testa Fighter med underklassen Eldritch Knight och en Wizard med focus på Necromancy. Men det verkar skapat för flera genomspelningar så förhoppningsvis hinner jag testa flera klasser. Vilken klass ska du spela?

Det finns många somriga-spel att njuta av under ledigheten. Jag har återbesökt Oblivion från 2006. På den tiden fick det mig att tappa hakan med sin magnifika grafik. Jag mötte det först i Gamereactors papperstidning. Någon på den dåvarande redaktionen bestämde sig för att spara på skedar genom hela äventyret och bilderna golvade mig. Än idag tror jag det är en av sidans mest lästa recensioner. På den tiden gick jag i högstadiet och kunde inte ens föreställa mig att något så fotorealistiskt var möjligt. När jag tittar på det idag undrar jag om inte jag hade behövt besöka optikern för starkare glasögon. Samtidigt finns det en charm med teknisk utveckling och mitt ramverk för vad snygg teknisk grafik var då har såklart förändrats över tid. 

Det som är bra med The Elder Scrolls IV: Oblivion och alla andra delar i serien är att det är mer än sitt utseende. En sprudlande levande värld med karaktärer som kommunicerar med varandra, har sina egna scheman att följa och liv att leva. Det finns inget annat öppet rollspel än det här där det blir så tokigt och komiskt som en direkt konsekvens av systemet för AI:n. Samtidigt finns det än idag saker jag aldrig sett mer än en gång. Det är galna jakter mellan vakter och invånare över-till-havs. Någon mördar en vakt och en mordutredning tar vid, samtidigt som den skyldige sitter ner och brinner till döds på sin stol. Det är vansinnigt och underbart. Uppdragen har såklart sin charm med. Jag kan tycka att Morrowind var snäppet vassare i vissa avseenden här men det finns flera höjdpunkter värdiga att nämnas. En av mina favoriter är ett uppdrag i en oljemålning.

 Det mest unika med spel i allmänhet är hur vissa saker fastnar. Synen av Imperial City är en sådan sak. Ett torn med ringmurar på en ö i centrum av världen. Än idag slås jag av hur perfekt designen på världen är. Där i kloakerna började mina äventyr ännu en gång. Jag valde såklart att börja med att välja och designa min karaktär. Jag har alltid gillat att varva stål och magi. Inte bäst på något egentligen, men bra på mycket. Denna gång prioriterade jag bågskytte och magi för både helande och närkamp. Så fort jag vandrat ur den där inledande grottan skänker sig en frihet som saknar motstycke. Det är väldigt få spel som lyckas med att skapa känslan av något så stort och fritt. Det kvittar om det är Fallout eller The Elder Scrolls. Känslan av att se världen för första gången och veta att man kan gå vart man vill är något av det bästa jag vet. 

Trots sin ålder har jag ändå rätt roligt med detta 2023. Med tanke på att det släpptes 2006 och det har hänt rätt mycket i spelvärlden sen dess kan jag inte klaga. Det var definitivt före sin tid på många sätt. Mängden modifikationer gör att man kan skräddarsy det här till något mer modernt eller annorlunda. Många kritiserade level-systemet där fienden gick upp samtidigt som dig. Detta skapade en värld där allt var på samma nivå oavsett vart du var i världen. Enkel modifikation gör att du kan slippa det. Här finns den andra stora styrkan i dessa äldre titlar med stöd för att modifieras. Jag kan lätt och snabbt få in mer kvalitativa vapen, rustningar, uppdrag, karaktärer och mycket mer. Jag kan också ladda ner förbättringar av texturer, grafik, städer och få massvis med annat roligt på köpet.  

Så varför bege mig ut på en ny resa i något jag redan klarat. Jag var helt enkelt sugen på något uppslukande och tidsfördrivande under min semester. Något som jag kunde, men ändå kunde bli överasskad av. Att sitta en stund och ta in vyerna i denna bedårande fantasy-upplevelse någon timme då-och då var helt perfekt för mig. Jag har inte gjort mycket sett till uppdrag utan mest vandrat, observerat och gjort saker i min egen takt. Världen må vara hotad, men just nu vill jag bara plocka svamp och brygga trolldomsdrycker. Jag hittade ett hus och bestämde mig för att hoppa upp på det och skjuta vargarna i området, med min pilbåge. Mest för att de terroriserade invånarna och jag behövde mat.

Friheten att göra vad jag vill när jag vill utan krav är lugnande. Samtidigt kan jag inte komma från att det är ett bra spel än idag. Jag blir underhållen av världen och dess invånare. Det finns alltid något att snubbla över. Saker jag inte sett tidigare och annat roande jag glömt bort, hjälper också till. Det var trots allt över 12 år sedan jag spelade senast. Samma sparfil fick lägga grunden för denna genomspelning. Det är svårt att tänka sig att det året 2011 i januari fanns inte Covid-19, inbördeskriget i Syrien hade inte startat ännu och indiescenen i spelvärlden hade inte vuxit fullt ut, det var som att hitta något från en svunnen tid. Oblivion är något från en svunnen tid, som fortfarande har magi kvar i sig. Det måste ha magi kvar annars skulle jag inte roas av fruktansvärda ansiktsinzoomningar, grötiga texturer, beteende-system för datorstyrda karaktärer som ballar ur och allmänt förundras över dess charmiga sidouppdrag.

Många har förmodligen spelat sig trötta på detta, andra gillar det inte och några är fortfarande frälsta. Jag kan säga detta om Oblivion, det är trivsamt att återbesöka ett spel, som när det släpptes lämnade ett stort avtryck på mig. Även om konkurrenterna sedan länge passerat detta i nästan alla kategorier är jag rätt nöjd. Att sitta en stund bredvid en karaktär vars fysik flippar ur och karaktären flyger iväg som Superman under en stilla solnedgång, är en upplevelse i sig. Den lugna klingande pianomusiken får mig att tänka lite på en tid som var. En sommar som denna i en tid av osäkerhet, osämja och konflikter är det lugnande. Jag kommer förmodligen aldrig klara av Oblivion från start till mål igen. Det gör ingenting för min egen del, jag har funnit ett lugn i att inte behöva göra allt i alla spel. Det känns också bra att ha denna underhållning inför Starfield, som förmodligen kommer att bli det jag spelar till det sjätte The Elder Scrolls anländer. Vad spelar du i sommar?