King Arthur: Knight's Tale har inte fått den uppmärksamheten det borde enligt mig. Det är en vidareutveckling av universumet etablerat i King Arthur: The Role Playing Wargame. Dessa titlar innehöll en blandning av Total War och Heroes of Might and Magic. I Knight's Tale är basbyggandet tillbaka och striderna är numera omgångsbaserade. Blandningen är toppen med små scenarion i ett ruinerat kungadöme. Där du intar rollen som den tidigare protagonistens rival. Du är inte sagans hjälte denna gång utan en ondskefull skurk till den nu försvunne kungen. Det är lite som att få spela Sauron i ett Sagan om Ringen-äventyr.

De hederliga riddarna är inte längre kvar och I rollen som en återuppväckt Sir Mordred ska du försöka rädda din ärkefiende. Du får i uppdrag att rekrytera riddare och lösa problemen världen hamnat i. Du kan välja att bli en lika ondskefull tyrann och ett monster som Kung Arthur eller försöka återskapa en mer fredlig värld. Moralsystemet, alla kända karaktärer och den unika världsdesignen skapar en riktigt mysig spelvärld. Det är en mörk fantasy-tolkning av dessa klassiska berättelser och jag gillar det som erbjuds. 

En expansion har nyligen blivit utannonserad samtidigt som basspelets nya uppdatering vid namnet 2.0. Tilläggspaketet kallas för Legion IX och handlar om en försvunnen romersk legion. Den nionde legionen verkar vara odöda och du kommer att få ta kontroll över deras styrkor för att invadera en värld vid namnet Avalon. Trailern ger mig lite Lost Legio IX: The Karus Saga-vibbar. Det är en bokserie av Marc Alan Edelheit som är läsvärd. Legionernas trupper ser också väldigt unika ut i sin design. Neocoregames har tagit många friheter för att de ska passa in med resten av universumet. Så förvänta dig inte en historisk poträttering av dessa trupper. Trots det icke historiskt korrekta kan jag ändå inte låta bli att ryckas med av konceptet gällande romerska zombie/skelett-arméer på de brittiska öarna. 

Det har blåst upp en rejäl storm runt en kickstarter. Titeln kallas för Burning Lands och kan jämföras med Squad fast i Vietnam. I detta fall är det både utvecklarna bakom projektet och Youtube-kanaler som ringt varningsklockor. Utvecklare som strejkar, chef som inte tillåter utvecklarna att medverka på stream om sitt eget projekt och inte har betalat löner på tre år. Han sparkade enligt utvecklarna själva en anställd som tvingades ta hand om en cancersjuk familjemedlem under enstaka dagar. Chancebrahh som styr företaget Zero Hour: Interactive har försökt pressa Youtube-kanaler på pengar för att de i gengäld ska få chansen att promota hans spel. I kraven finns även hur de ska göra videos på väldigt specifika sätt och promota konst/texturer utan gameplay minst en gång i veckan. Han har då inte använt kanalernas agenturer utan försökt få gratisreklam genom att pressa youtubers privat både på pengar och reklamvideos. Pengarna han frågat efter skulle gå till egna privata bankkonton och inte till företagets officiella konton enligt drabbade. 

Det finns tyvärr en historik av problematiskt betende hos ledarskapet på företaget. Det är synd för projektet lät riktigt lovande på förhand. Vi börjar bli lite bortskämda med intressanta miltiärsimuleringar för flera spelare. Många utvecklas av små utvecklare men lyckas ändå se bra ut rent spelmässigt. Lite synd att vi inte får fler med fokus på en spelare (jag drömmer om att utvecklare börjar pusha grupp-AI längre). Det är alltid tråkigt när folk behandlas så illa att lovande projekt aldrig blir av. Det verkar vara fallet med Burning Lands.

Trots att hela utvecklar-teamet just nu strejkar gick Chancebrahh live med kickstartern. Han skrev även ett officiellt svar till folk som undrade över strejken. Detta verkar vara skrivet i affekt, du kan läsa detta via en av länkarna ovan. De hade runt 100 000 dollar i donationer inledningsvis men folk har börjat kräva återbetalningar på grund av all information som dykt upp. Ett tag var det bara hälften av donationerna kvar. I skrivande stund är kickstartersidan inte tillgänglig (utan det står enbart att titeln är under tvist om immateriella rättigheter). Utvecklarna som nu strejkar på grund av arbetsförhållanden startade en egen "ask me anything"-stream jämsides den chefen hade om deras spel. Tanken att som utvecklare vara bannad från en stream om sitt eget spel är udda. Var du intresserad av Burning Lands?

Att flytta runt horder av soldater i realtid, sköta rutter för en rymdstation eller bygga fällor i ett Dungeon Keeper inspirerat upplägg är bara några exempel på hur genren experimenterar. Det traditionella är att du har en fast komponent och det är stadsbyggandet som sällan skiljer sig åt mellan titlar. Du bygger upp städer, genererar resurser och pengar för att fortsätta expandera stadens gränser. Det spelar ingen roll om det görs på jordskorpan eller under den. Det har skett lite av ett skifte. Vi ser numera hur utvecklare världen runt jobbat mycket med att hitta nya sätt att skapa intressant spelmekanik. Oftast finns en annan komponent som samverkar med den första och narrativet. Ett exempel på detta är Dungeons-serien som å ena sidan är hälften Dungeon keeper och å andra sidan är ett realtidsstrategispel. Du bygger din underjordsdomän och samtidigt flyttar du trupper och krigar i realtid på överjorden. 

Jag gillar hybridiseringar av genrer. Det finns mycket att hämta och inspireras av ute på marknaden. Japanska utvecklare har jobbat så historiskt med flera kända varumärken vi fått ta del av i väst. Ta exempelvis Nier:Automata som kastar dig mellan flera genrestilar under äventyrets gång. Jag tror att stadsbyggarna mår bra av att experimentera med extra inslag. Ett spel som Cities: Skylines behöver förmodligen inte dyka ner i någon annan genre. Däremot har det varit gynnsamt för upplevelsen i andra sammanhang som i Dungeons eller Ixion. Anno-serien har länge levt på att vara en stadsbyggare och en handelssimulering i realtid. Det löser flera av problemen genren dras med. Att sitta och bara vänta är sällan givande att då kunna interagera med något annat bidrar till att hålla mig mer engagerad och intresserad i min stads fortsatta utveckling. 

Av det jag ser från indiescenen och högbudgetspelen i genren verkar detta numera vara norm snarare än undantag. Även om ingen av komponenterna alltid lyckas vara djupast eller bäst, skapar helheten intressanta och engagerande upplägg. Jag vill även lyfta hatten för kreativiteten över platserna vi bygger städerna på. För att ge några exempel låter oss Dice Legacy bygga en medeltidsstad på en ringvärld, Ixion vill att du skapar en värld ombord en resande rymdstation, Laysara: Summit Kingdom har dig bygga en stad uppe i bergen och The Wandering Village ber dig bygga en trivsam by på ryggen av vandrande megafauna. Det finns en twist och det tillåter spel i genren att vara lite mer unik och intressant på sikt. Jag är verkligen förtjust i denna utveckling, där du inte längre kan förutse upplägget och strukturen på samma sätt som förr. 

Vilken är din nuvrande favorit av stadsbyggarna på marknaden? 

Jag ställer mig inte på sidan av att Starfield är ett dåligt spel. Tvärtom är det ett lysande försök att fånga strukturen för Fallout och The Elderscrolls i formen av en rymdepos. Det har brister som för många laddningsskärmar och en något underutvecklad rymdflygarportion. Jonas gav Starfield 9 av 10 och jag är inne på ett liknande spår. Mitt betyg idag kanske landar på 8 av 10. Jag älskar utforskandet, den Nasa inspirerade rymddesignen och utforskarportionen. Jag tycker att fraktionsquesterna är vassare än i The Elder Scrolls och samtidigt är huvudquesten något mer engagerande i mitt tycke än de brukar vara. Jag saknar i princip bara en månbild och lite färre laddningsskärmar för att jag verkligen ska känna att detta är något av Bethesda Game Studios främsta verk.     

Jag älskar studions rollspel, de är små världar man kan leva sig in i. Att hoppa som de första austrounauterna på en månvärld i låggravitation och se prisjägare anlända för att jaga en är fantastiskt. Lekfullheten i att kunna smyga till landningsplatsen, vänta på att de gått iväg och kapa deras rymdskepp visar på hur fritt systemen är för din fantasi och lekfullhet. Sen kan jag ändå vidhålla att detta skulle mått bättre av att ha lanserats före Baldurs Gate 3. Vilket är en helt annan form av rollspel. Jag gav den titeln 10 av 10 i betyg och det var välförtjänt. Det som framförallt präglar Baldurs Gate 3 är att det inte existerar alltför många laddningsskärmar och den fantastiska komplexitet som samverkar i alla spelsystem. 

Jag spelar båda spelen fortfarande och njuter i stora drag. Dessa två rollspel verkar också ha sålt bra. Starfield kommer må bra av nytt innehåll på sikt, moddar och förhoppningsvis uppdateringar. Baldurs Gate 3 har verkligen fått bra puts tack vare ett antal stora uppdateringar redan. Där Baldurs Gate 3 känns väldigt komplett är Starfield precis som studions tidigare projekt en målning som bör expanderas. Jag vill exempelvis slippa alla laddningskärmar. Jag vill docka manuellt med en station eller skepp, gå ner och borda på egen hand med en kompanjon. Jag vill designera en landningszon manuellt och flyga genom atmosfären och landa på egen hand. Därefter vill jag gå på rymdpromenader på skepp och stationer. Jag tror att sådant skulle hjälpa upplevelsen en aning utöver ett överlevnadsläge med en expandering för funktioner som mat och sömn. 

Andra saker jag tror kommer med dlc är ett prisjägarsystem. I spelet finns det uppdrag som ofta innebär att du ska döda någon. Trots att det finns moduler med fängelsesystem och ett fungerande sådant i spelet, används det inte iför uppdrag. Vissa världar är rätt stora att hoppa runt i till fots. Att ha en månbil inte helt olikt hästar i The Elder Scrolls vore inte dumt. Jag tror också hela byggsystemet kommer att utvecklas i expansioner. Trots att jag saknar saker i Starfield är det en gedigen och storslagen upplevelse. Det är beroendeframkallande och väldigt roande. Jag tror att isometriska rollspel kommer få en uppsving tack vare Baldurs Gate 3 och Starfield kommer bli en ännu mer gedigen upplevelse när modifikationer och expansioner kommer på plats. 

Jag tycker att det är bra att Baldurs Gate 3 kan synas trots jättar som Starfield. Även andra stora rollspel försöker hitta sig ut under året. Just nu spelar jag även Cyberpunk 2077 som faktiskt blivit redigt mycket bättre tack vare sin 2.0 uppdatering. Det är tydligt att om spelet lanserats med 2.0 hade vi förmodligen tagit mot det bättre. Det var under all kritik när det väl kom. Jag ska spela expansionen trots vår systerredaktions mindre positiva anmärkningar för att se vad jag tycker. Återkommer med en åsikt om det. För att återvända till bloggens syfte, det är viktigt att variation i genrer finns. Med Baldurs Gate 3 visade Larian Studios att denna form av rollspel än idag går att erbjuda till en modern publik. Det lyckades ta det bästa från sina tidigare titlar och modernisera konceptet för isometriska rollspel så pass att det inte känns förlegat. Starfield visade att Bethesdas koncept ännu fungerar trots att det börjar brista lite i sömmarna.

Är du ondskefull, så pass att du kan sätta eld på en ekorre, lägga jorden under ett mörker, smida en härskarring och bygga en värld i din avbild. Kan du utnyttja kulter och driva isär jordens folk för att förbereda ankomsten av något mäktigare. Det är frågeställningar jag ställs inför i Shadows of Forbidden Gods. Tyvärr han jag inte skriva en recension om titeln när den släpptes förra månaden. Däremot vill jag med denna blogg berätta lite om spelet. Du intar rollen som en mörk gud tänk något i stil med Morgoth från Tolkiens verk eller närmare en varelse som Cthulhu. Problemet är bara det att du inte kan påverka världen ännu. Du har inte kommit in i världen utan behöver undersåtar att påverka och sprida din ondska så att du kan anlända och orsaka apokalypsen. 

Premissen är en omtolkning av den klassiska goda mot onda och nu får vi spela skurken. När jag använder ordet skurk menar jag apokalyptisk dödsgud. Ditt mål är att använda dina begränsade möjligheter att rekrytera kulter, anhängare och försöka försvaga världen för din ankomst. Det finns ett krux och det är att en "chosen one" tänk något i stil med Link eller Doom Guy vet om din existens. Världen har glömt bort dig och tror mest att du är myter men de finns de som vet. Dessa hjältar kommer att göra allt för att få världen att förstå att du finns, att du är ett hot och brygga allianser med nationer och andra hjältar. 

Ditt mål är att lyckas försvaga världen innan den hinner enas mot dig och stoppa din ankomst till planeten. Premissen är galet underhållande även om spelets design kan avskräcka. Detta är i mångt och mycket ett omgångsbaserat 4X av den gamla skolan. Det kräver att du kan stå ut med att titta i menyer och på en karta. Däremot om du vet med dig att du klarar av detta kan jag varmt rekommendera titeln. Det är ett spin på ett klassiskt koncept och jag gillar idén att se det från andra sidan. Vid sidan av några småproblem som att användargränssnittet inte är optimalt och att det kan bugga ur är det ett kompetent och roande. Även om det du gör är rätt osmakligt och vad du vill är hemskt av princip underhåller helheten. Min lilla bloggbetygssättning av titeln är 8/10 och en varm rekommendation.