Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Våga testa Digimon Survive

Våga testa Digimon Survive

Jag vet många som är direkt allergiska till noveller i interaktiv form. Där du främst klickar dig fram och sällan har särskilt mycket engagerande att göra. Digimon Survive överraskade mig med ett mycket gediget upplägg som varvar lite olika genrer med en snygg konststil av Uiti Ukumo och vacker musik komponerad av Tomoki Miyoshi. Introtemat är otroligt stämningsfullt och överraskade mig, klicka på länken för att lyssna själv. Plus att själva monstren får så otroligt mycket mer liv och tid i detta äventyr. Jag har ofta kännt att man behandlat Digimon lite som Bay hanterade Transformers. De slarvar bort deras personligheter och skippar karaktärsutvecklingen. Här har det rejält med röstskådespel och tid att vara delaktiga i berättelsen. Precis som människorna vilket jag gillar väldigt mycket. Det går inte ens att jämföra med Cyber Sleuth där de mer påminner om Pokémon som är mer annonyma och tysta i spelen.

Det är också betydligt mer våld, vuxna teman och död i detta äventyr än jag är van med från Digimon. Du har bokstavligen en huvudkaraktär som misshandlar sin Digimon, barn med djupa trauman, en annan som spårar ur mentalt och effekterna av det på resten av gruppen. När någon dör är det tydligt hur det påverkar människorna, monstren och deras sätt att processa och bearbeta skiljer sig åt. Det finns även mycket dialog runt detta, hur det hanterar hela situationen och hur karaktärernas välmående skiftar. Fienderna är helt öppna med att de tänker mörda barnen (av en orsak), det är rätt obehagligt men ger ändå en viss karaktär här som inte går att se i andra produkter. Samtidigt finns det en charm med härlig sarkasm, fin humor och även andra känslor som yttrar sig. Att säga att jag är förvånad över detta är en underdrift. Det har sina brister men är väl värt din tid.

HQ
Victoria III är spelet Paradox inte ville göra

Victoria III är spelet Paradox inte ville göra

This post is tagged as: Victoria 3, Paradox

Jag blev full i skratt när jag läste att Paradox ursprugligen inte ville göra en trea. Folk tjatade så pass mycket att de bestämde sig för att ändå utveckla titeln (Hoppas att Valve för anteckningar). Victoria III är förmodligen en av mina mest efterlängtade inom subgenren "Grand Strategy" i nuläget. Tvåan lyckades med konststycket att sätta spelaren i skorna som en ledare över en nation, med fokus på ekonomi och diplomati. Krig och stadsbyggande finns i spelet, men är inte riktigt i fokus på samma sätt, som i andra spel från deras portfolio. 

Tidsmässigt gillar jag verkligen dessa titlar då de tar oss från 1800 till strax efter 1920. Om Hearts of Iron är serien som leder oss upp till och genom andra världskriget är Victoria-spelserien som leder oss upp till och genom det första världskriget. Utan att för den delen vara mer av ett krigsspel i samma anda som förstnämnda. Victoria låter oss navigera industrialiseringen, världspolitiken och samhällen i enormt hastig förvandling. Det är svårt att understryka hur fort det gick att gå från häst och vagn enbart till tåg, bilar och flygplan. Det är denna transformation av hela samhällen och dess konsekvenser (positiva och negativa), som är så otroligt intressant i mina ögon när vi blickar bakåt i historien. 

Jag hoppas att titeln släpps under 2022 som det står på butikssidan, men jag är skeptisk. Min spekulation är en tidig 2023 lansering. I allt detta hoppas jag att Total War överraskar med ett Empire Total War 2. Jag älskade detaljerna i striderna på land men framförallt till sjöss. Där Paradox titlar behandlar det stora på ett extremt detaljerat sätt får vi inte se världen i 3D. Det är där de filmiska men detaljrika Total War skiner. Tyvärr är det rätt stor brist på bra spel under 1800-1930-tal. Även om jag uppskattade Assassins Creed Unity och Syndicate förmodlingen mer än många andra på grund av denna anledning, så är spelen få till antal. Med det sagt längtar jag till Victoria III det är en form av underhållning i spelvärlden som kräver tid, intresse och tålamod, men är vansinnigt belönande.

Rage 2 har fortfarande ett av genrens bästa skjutsystem

Rage 2 har fortfarande ett av genrens bästa skjutsystem

This post is tagged as: Rage 2, Potential

Detta är något av det mest mediokra jag någonsin spelat, och samtidigt har det några av det bästa spelsystemen med en grym feedback-design för sin genre. Öppna världar och förstapersonsskjutare är inget nytt. Rage 2 försökte göra mycket med många utvecklare involverade i projektet. Vissa utvecklade skjutandet och andra bilkörandet. Tyvärr fick det konsekvenser för projektet. Flera av spelets spelmässiga inslag underuttnytjas trots Mad Max-utvecklarnas inblandning. Men det är inte bilkörandet eller berättelsen jag vill lyfta, utan den fantastiska känslan i stridssystemen som går att finna här. 

Att träffa någon i huvudet har aldrig varit lika tillfredställande i ett spel och det finns en oslagbart bra feedback till mig som spelare. Det är därför det gör mig lite besviken hur pass mycket av titeln som inte riktigt lever upp till det fenomenla skjutandet. Jag sprang runt och låste upp så mycket av specialförmågorna jag kunde i förväg via arkerna, för att verkligen fullt ut kunna njuta av stridssystemet. När man är fullt utrustad i spelet kan actionpartierna bitvis tävla med Doom 2016 och Doom Eternal. Fiender flyger, huvuden exploderar som vattenmeloner och kastvapnen synergerar så väl med resten. Det är kaso och explosionerna viner runt varje hörn.

Däremot blir det aldrig riktigt lika snyggt förpackat, välljudande eller konsekvent som Doom. Jag tvivlar starkt på att det någonsin blir ett nytt Rage då båda spelen sålt under förväntan. Samtidigt kan jag inte riktigt glömma hur mycket potential som fanns i båda dessa projekten. Jag ser mig inte spela klart detta igen men Rage 2 (mitt personliga omdöme 6/10 står sig fortfarande) förblir en vacker, vällåtande spelmässigt exeptionell skjutare, som dras ner av i princip allt annat. Synd anser jag, då detta hade kunnat vara offantligt mycket mer och bättre. Vad tycker du om Rage-serien? 

Jag vill ha ett påkostat badmintonspel

Jag vill ha ett påkostat badmintonspel

This post is tagged as: AA, Högbudget, AAA, Badminton

Jag spelade badminton i över 10 års tid i mina yngre dagar med ett litet (men misslyckat) försök till elitsatsning och gillar sporten än mer än andra. Däremot är det en total öken i spelvärlden tråkigt nog. Mätningar och bedömningar från 2018 pekar på att över 220 miljoner spelare världen över spelar. Tennis som är en fantastisk racketsport, men spelas av betydligt färre världen över (87 miljoner enligt undersökningar från 2019) har redigt med alternativ. Även om det finns andra racketsporter med låga mängder spel på marknaden tror jag att badminton skulle kunna etablera sig under rätt förutsättningar. 

Jag förstår att sporten inte är helt enkel att överföra och att intresset potentiellt inte är tillräckligt högt i tv-tittarform. Däremot tror jag stenhårt på att det kan vara en rolig sport i spelväg, gjord rätt. Nöjet med vår digitala värld är att vi kan interagera med allt möjligt och själva prova på dessa saker. Badminton lämpar sig även bra i VR. Jag tror därför att den gör sig bättre i spelform än i tittarform. Anledningen till att jag vill se något påkostat beror på animationer, olika märken för utrustning, grafik, turneringar, platser, spelare och mycket annat som kan kosta för en utvecklare. De få exempel jag sett av spel med sporten har inte varit särskilt bra. Jag är också övertygad om att lite mer variation på sportspelen bara är positivt för genren. Det är en intensiv och teknisk sport, vilket gör att jag ser många möjligheter för komplexitet i det spelmässiga.

Urbek City Builder är lysande

Urbek City Builder är lysande

This post is tagged as: Stadsbyggare

Jag hade inga förväntningar på en stadsbyggare som såg ut som Minecraft. Förmodligen var det detta som gjorde att jag gick in helt utan förväntningar. Trots det blockiga och lite primitiva utseendet är det en kompetent relativt komplex och beroendeframkallande titel. Håller du spelet utzoomat över staden ser det rätt bra ut. Det jag gillar är hur resurser kan förbrukas, ta slut och att du hela tiden måste tänka på resurserna som finns runt dig. Olika scenarion erbjuder också annorlunda utmaningar. Ett bra exempel på detta är öken nivån som tvingar in dig i en specifik byggstil då vissa resurser som vatten saknas. Beroende på resurser kommer dina städer se väldigt olika ut, har du inte mycket trä kommer byggnaderna ta en annan form än exempelvis i ett scenario med skogar. Lite enkelt förklarat så har alla byggnader ett utvecklingsträd. När du möter alla krav kan byggnaden uppgraderas som tradition i genren. Däremot har detta spel flera grenar byggnaderna kan ta beroende på resurser och andra faktorer. Det skapar distinkta städer beroende på karta.

Jag gillar att städerna får en egen personlighet beroende på vad du har runt dig. Oftast handlar stadsbyggare om att bygga samma byggnader oavsett miljö. Självklart har spelet brister och inte riktigt samma puts som City Skylines (var är uppföljaren). Däremot bryr jag mig mer om städerna, försöker styra lagar och utbildning så att jag inte får stora problem med resursbrister. Riktigt samma form av mikrostyrning över staden är rätt unikt till denna titel. Det fungerar precis lika bra att detaljstyra som det gjorde i Sim City 4. Om du kan hantera det visuella och gillar genren är detta något du bör prova. Personligen är jag ganska road över mängden stadsbyggare nuförtiden. Det fanns en tid när det var glest på spelmarknaden vid sidan av enstaka titlar. Just nu väntar jag med förväntan på Farthest FrontierLaysara: Summit KingdomFrostpunk 2 och The Wandering Village.