Det var en mysig filmkväll igår när Netflix senaste storfilm hade premiär. Dillchips och bra sällskap (om än på distans) som såg filmen tillsammans med mig. Jag tyckte att äventyret var mysigt, humorn kändes stundtals klockren och berättelsen som sådan fungerade utmärkt i det stora hela. En slags road-movie med en hel del otroligt visuellt läckra scener. Chris Pratt fungerade bra, jag tycker dock Millie Bobby Brown ärligt talat är sådär men man lyckades ge robotarna tillräckligt med personlighet och bra röstskådespelare för att hela ensemblen skulle fungera som helhet.

Jag landar nog ungefär i samma betyg som Petter gav i sin recension. En bra film, helt enkelt. 

Jag är i full gång med att spela nästa del i Ubisofts lönnmördar-serie. Äventyret som försenades ett flertal gånger är inte långt borta nu och den 18 mars får jag säga vad jag tycker om det. Mer än så får jag såklart inte säga i dagsläget utan att bli ninjamördad.

Det kommer bli en maffig recension som jag både ser väldigt mycket fram emot att skiva och att du som läsare ska få ta del av. 

Den 10 mars är ju Mario-dagen och frågan blir enkel: Vilket är ditt favoritspel i Super Mario-serien. För egen del, om jag får fuska och välja två, så blir det Super Mario Galaxy och Super Mario World. Lysande inom sina respektive dimensioner och några av världens bästa plattformsspel.

Så, jag håller mig kort och är nyfiken på vilket som är din favorit. Eller favoriterna. Du får också välja två! 

Både Petter, Mäki och Alexander har skrivit två lysande artiklar om spel inom en specifik genre som de aldrig glömmer. Igår när jag satt och spelade Split Fiction tillsammans med brorsan, så slog det mig att det verkligen märks att utvecklarna är riktiga gamers själva. Jag skulle nog tro att detta gäller för alla som pysslar med spelutveckling, men Fares gäng hyllar spel på så många vis. Jag skulle tro att de kastar in viss inspiration av framförallt två anledningar; sådant som fungerar att göra en nivå utav och sådant man helt enkelt vill hylla. Sådant som är ens favoriter.

Det här med vilka spel som är ens absoluta favorit är något vi ofta pratar om. Men vid sidan om detta så finns ju också minnen. Det kan vara ett besök till en arkadhall, när man öppnade en julklapp med spelet man önskade sig eller något annat som dröjt sig kvar. Jag tror vi alla har väldigt många sådana här, förkippade med spel. Och jag tänkte berätta om tre stycken sådana.

Goldeneye på projektor

Jag vet inte varför kommunen gick med på att låna ut en projektor till oss. Men av någon anledning så sade de “okej” och så traskade vi till en lokal och kopplade in mitt Nintendo 64 i den. Vi hängde upp ett lakan på väggen och sedan satt vi där, ett helt gäng i en hörnsoffa och spelade Goldeneye i flera timmar. Innan gigantiska TV-apparater var en del av vår vardag, och där en 32 tums TV räknades som lyx, så var det givetvis helt fantastiskt att de fyra rutorna på lakanet var så stora. Dålig upplösning och bleka färger brydde vi oss inte om överhuvudtaget. Allt som betydde något var TV-spel på en projektor och världens bästa multiplayer på splitscreen.

Zelda: Links Awakening i en syltburk

Innan man blev vuxen och hade pengar att köpa egna TV-spel så stod hoppet till föräldrarna. Även om jag och min bror skämdes bort emellanåt (som spelminnet under handlar om) så var det oftast födelsedag och julafton som kunde innebära att nytt spel till samlingen. Julafton 1993 hade jag sagt till mina föräldrar att Zelda: Links Awakening till Game Boy var det jag önskade mig mest av allt. Jag satt således enormt nervöst på golvet medan julklapparna delades ut och sedan öppnades. Paket för paket, men inget spel syntes till. Jag minns inte om jag var särskilt besviken när jag började inse att inget av de kvarvarande sista paketen skulle innehålla spelet, sett till storleken, men när det var ett paket kvar som var alldeles för stort för ett game Boy-spel så försökte jag var glad åt allt fint jag hade fått. Jag öppnade sista paketet, där hade mamma lagt just spelet i en refillburk för sylt. För, jag skulle ju givetvis förstå att det var spelet om det enbart var inslaget så mamma hade fått trixa till det lite. Än idag tänker jag på just detta och ler.

Cobra Triangle istället för Göteborg

Som jag skrev i spelminnet ovan så var nya spel något man oftast fick på födelsedag eller jul. Men det kunde givetvis ske att föräldrarna köpte ett spel ibland. Man kanske hade varit extra snäll (inte så troligt) eller något annat. Ett av mina bästa sådana här minnen är när vi stuvades in i en bil för att vi skulle till Göteborg där mormor och morfar bodde när de var i livet. Men vi stannade på ett köpcenter och de smet in och köpte Cobra Triangle och när de kom till bilen så trodde jag och brorsan fortfarande att vi skulle till Göteborg. Men så var det inte, utan vi vände direkt hemåt för allting med Göteborg var bara för att det skulle bli en rejäl överaskning av det hela. Vilket det ju verkligen blev.

Det finns givetvis enormt många fler sådana här spelminnen att plocka fram. Men detta är de tre jag kom att tänka på direkt, och det vore fantastiskt roligt att höra något av era. 

I torsdags var det alltså dags för "uppföljaren" till megasuccen It Takes Two. Efter två stycken spelpass (tillsammans med lillebror) kan jag bara konstatera att Split Fiction är ett riktigt underhållande spel. Det är framförallt mycket action och det är väldigt mycket variation. Tempot är högt och det är svårt att inte le hela tiden över alla galenskaper som ryms på skärmen. Det enda jag kanske känner såhär efter några timmar är att samarbetet för att lösa saker inte riktigt är så framträdande som jag kanske hade hoppats på. Visst, man spelar och upplever det hela tillsammans men det är, än så länge, ganska få tillfällen där man måste pussla sig vidare ihop. Men jag tror och hoppas definitivt detta är något som det blir mer av under spelets gång.

Jag vill också lyfta fram de små "sidouppdragen" som man verkligen inte får missa. De är som små banor i sig och har så långt bjudit på de mest galna av alla inslagen. Berättelsen och mellansekvenser håller även de ett föredömligt tempo sett till hur de bryter av spelmomenten. Jag tycker helt enkelt att Hazelight lyckats på de flesta områden och om du ännu inte läst vår recension, så ska du givetvis göra det!

Spelar du Split Fiction och vad tycker du om det?