Jag har många band jag innerligt älskar, men om jag måste nämna ett som står lite över alla andra så blir mitt svar med största sannolikhet Green Day. Under sin över 30 år långa karriär har deras högstanivå varit löjligt hög och så även deras lägstanivå, vilket är än mer imponerande. Live är Green Day det klart bästa band jag sett, det är tajt, det är roligt, det är energiskt och Billie Joe har en fantastisk förmåga att få med sig exakt hela arenorna. Nu är punkrock-veteranerna snart tillbaka med en ny platta vid namn Saviors och känslan är att detta blir den bästa sedan 2009 års 21st Century Breakdown. Fyra låtar har släppts och det låter ruskigt bra. Senaste släppet One Eyed Bastard kom så sent som idag och den gjorde mig inte heller besviken, snarare steg peppen ytterligare. Petter kommer älska denna!

Tack Green Day för all musik hittills och inte minst tack för alla gapskratt jag fått senaste dagarna tack vare American Idiot och MAGA. 

Gillar du Green Day?

"It's been a long december" sjöng Adam Duritz, men ju äldre jag blir desto mindre benägen blir jag att hålla med honom. Tiden går helt sanslöst fort dessa dagar, även december och sen min son kom till världen har detta trappats upp ytterligare. Han fyllde två år under veckan och det är helt omöjligt att greppa. Han har gått från att se ut som en liten blobfish till att bli ett oerhört bedårande litet barn, jag är förstås partisk i frågan men min son är en otroligt fin kille. 

Så vart tog året vägen och vad hände egentligen 2023? Vi har ju konstaterat att spelåret var otroligt bra och inte minst överraskande. Jag hade för mitt liv inte kunnat tro att ett spel som Dredge skulle komma att golva mig så som det gjorde exempelvis, inte heller Dave the Diver, Hi-Fi Rush eller svenskutvecklade pärlan Bramble. Ett mycket njutbart år alltså som överträffade alla förväntningar, jag önskar bara att jag haft lite mer tid till att spela. Men så är det ju i regel alltid, massor av spel men dygnet har ju tyvärr bara 24 timmar. 

På det personliga planet har det hänt en del också, jag har släppt lite musik och även tävlat med en låt i P4 nästa vilket var smått surrealistiskt minst sagt. Jag Fick göra intervjuer i radion, min låt spelades på radion i två veckors tid och finalen sändes även live, vilket också var mitt livs första livespelning. Otroligt roligt förstås och nog fick man ett uppsving med streams där under den perioden men något genombrott har det inte blivit riktigt än i alla fall, men skam den som ger sig. Utöver musiken så har jag förstås ränt runt i skogen och letat orm och svamp också, men det säger ju sig självt. Mycket bra år där måste jag säga, sett rekordmycket huggorm och hittat sanslösa mängder fin matsvamp, det blir tufft för 2024 att toppa detta är känslan. 

Tiden går som bekant fort när man har roligt och i april har jag varit på Gamereactor i hela tre år, tre otroligt lärorika och framförallt roliga år. Det är ett fantastiskt härligt gäng och det är en ära och ett rent nöje att få jobba ihop med er alla. Jag minns att jag som barn ofta lekte att jag var spelrecensent och skrev bland annat en handskriven recension av Spyro 3 när det begav sig som jag sedan häftade ihop till någon sorts speltidning med lite andra artiklar och grejer jag skrivit ihop om spel. Den barndomsdrömmen blev alltså sann och det är än idag smått overkligt om jag ska vara helt ärlig. 

Årets nyår firas tyvärr med en redig dos covid, så det blir lugna puckar i år för egen del. Alvedon, chips och Pepsi Max till tolvslaget om jag är vid medvetande då vill säga, febern tickar upp över 39 grader och svetten dryper av mig likt när Ted Striker ska landa planet i Airplane! Jag vill avsluta med att önska dig som läser ett riktigt gott nytt år och tack för att du läser, kommenterar och engagerar dig. Låt oss hoppas att 2024 blir än bättre på alla plan. 

Att man petar i koffein i brustabletter i sig är inget nytt, men Mandy är nog den första (tror jag?) att rikta sig till såna som jag som trycker en Monster eller PXL om dagen. Nyfiken och koffeintorsk som jag är så var jag givetvis tvungen att testa och till min förvåning så smakar de faktiskt riktigt bra. Såklart inte på nivå med de allra bästa på marknaden men klart över förväntan och allra bäst blir det om man löser tabletten i kolsyrat vatten. Lite lagom surt och inte den där otrevliga bismaken av B-vitamin som brustabletter annars ofta har, vilket är ett stort plus förstås. Alla tre smakerna som finns (ananas, fläder och röda bär) är trevliga men ananas är precis som många gånger förr en klar vinnare för min del, det är en smak som är svår att misslyckas med. Vill du testa själv kan du beställa här. 

Det var väl egentligen väldigt väntat detta, det har varit lite väl många röda flaggor kring The Last of Us: Factions senaste året och nu är det alltså officiellt nedlagt. Tyvärr. Petter har redan bloggat om detta och jag kände att även jag behövde ventilera lite här, för jag är väldigt besviken på att vad som beskrevs som Naughty Dogs mest ambitiösa projekt någonsin nu aldrig kommer se dagens ljus. 

Factions till första spelet var enligt mig fantastiskt bra, jag har lätt lagt ner en bra bit över 200 timmar i det och ett bra tag var det rentav det enda jag spelade. Jag var helt uppslukad och kanske lite besatt av att se till så att mitt folk överlevde alla fasor som de utsattes för. Det var ju det som var grejen med Factions - spelade man dåligt så fick ens folk lida och gjorde man det länge nog så dog alla till slut och man fick börja om på nytt, men gjorde man det å andra sidan bra så mådde dem faktiskt ganska gott där i lägret. Det gav lite nerv och det kändes som att man faktiskt hade ett syfte och inte enbart spelade för att få nya vapen och så vidare även om man förstås också fick det och andra uppgraderingar med tiden. 

Därför har jag såklart haft skyhöga förväntningar på den fristående uppföljaren till Factions men nu får vi mest troligt aldrig veta vad som kunnat bli. Fruktansvärt tråkigt men som sagt heller inte särskilt förvånande då den lilla strimma hopp man hade sakta men säkert dog ut med tanke på alla problem. Nyheten hittar du här. 

Det är ingen mindre än Fairytale of New York med The Pogues det och i min värld är den helt ohotad där uppe på tronen. Därför var det ju såklart lite trist att legenden Shane MacGowan gick bort i veckan, även om han levt på lånad tid länge nu. Att han blev så gammal som 65 får väl anses vara någon sorts mirakel ändå. Egentligen har jag ingen annan relation till The Pogues och Shane annat än just den låten, det ska erkännas, men ibland räcker det ju med en enda låt. En tidlös klassiker helt enkelt, vila i frid Shane!