Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Superomtyckt & Svintrist: Fortnite

Superomtyckt & Svintrist: Fortnite

Jag minns det väldigt väl när Fortnite slog ner i spelvärlden med dunder och brak, på jobbet och även bland vännerna pratades det framförallt om Fortnite och PUBG och tillslut blev trycket så pass hårt att jag var tvungen att ge mig in i det själv. Då valde jag Fortnite eftersom det ju var gratis att spela och bara vara att ladda ner till Xboxen. 

Visst, inledningsvis var det faktiskt rätt roligt. Battle Royale var ett helt nytt koncept för mig och det i sig var ju spännande. Till slut vann jag ju även någon match här och där, även om det till stor del berodde på att jag gömde mig tills det bara var ett fåtal kvar. Riktigt äckligt spelat, jag vet men det funkade. Jag blev hela tiden bättre dock, men spelet blev samtidigt bara tråkigare och tråkigare. Battle Royale i sig behöver inte vara tråkigt men Fortnite är definitivt inte genrens starkaste kort. Det är repetitivt, monotont och när det uppdateras så verkar det mest handla om att mjölka spelarna på mer pengar genom att släppa nya skins (som kostar överdrivet mycket men inte ger några som helst fördelar), vapen osv och ofta är det inte särskilt spännande prylar det rör sig om heller. Men det är utan tvekan där det läggs mest krut, vilket i sin tur resulterar i att gameplay blir lidande. Lägger man sedan till ett ganska toxiskt community så har man där ett recept på något som är supertomtyckt men svintrist. Det finns betydligt bättre Battle Royale-titlar att spela. 

HQ

Det är dags att återvända till gymmet

För 2,5 år sedan drog jag sönder mitt högra lår under ett benpass, jag haltade ut och svor att återvända så fort jag var i stridsdugligt skick igen. Så blev det som ni kanske förstår inte. Låret tog tid att läka ordentligt och när det väl kändes bra igen så var min motivation som bortblåst. 

Nu är det dock dags igen, tecknat nytt gymkort och det blir kanske en återkomst redan ikväll om jag kan scanna in mig med QR-kod. Gymmet här är helt obemannat på somrarna så jag fick helt enkelt teckna det hela online och förhoppningsvis behöver jag inte vänta på att kortet ska anlända, jag är nämligen helt absurt taggad nu på att komma igång igen. 

Vad har jag då för mål med gymmandet undrar ni? Mycket bra fråga. Jag har ju ingen direkt ambition att bli särskilt stor, eftersom jag gillar att klättra och vandra runt i skog och mark så är en mycket större kroppshydda inte särskilt aktuellt. Lite muskler har jag tänkt och kommer förstås att bygga men jag satsar främst på uthållighet. Att vara lätt i kroppen är oerhört viktigt för mig och de dryga fem kilon jag lade på mig under mina första månader som pappa har känts oerhört tunga. Så, stark och uthållig är planen, nästa sommar ska jag upp på Kebnekaise så det skadar inte att vara i god form då. 

Kosten kommer att bli lite striktare också. Jag äter till 95% helvegetariskt och har så gjort i 8 års tid och det fungerar fenomenalt bra för mig, men nu är tanken att minska ner lite på halvfabrikaten som det blivit lite väl mycket av senaste månaderna och köra mer grönsaker, mer bönor/linser större delen av veckorna.På helgerna kommer jag förstås släppa lite på det, kanske unna mig pizza och sådant. Och nej, protein är INTE ett problem även om det verkar vara en vanlig uppfattning om växtbaserad kost överlag. 

Gymmar du? Eller tränar du på annat håll?

Det är dags att återvända till gymmet

Ta i nuråååååååååå Arnold!

Free Solo är fantastisk

Jag har sett den ett antal gånger nu och det är samma visa varje gång. Jag får sån kraftig handsvett att jag blöter ner hela soffan och skakar som en hund som skiter rakblad. Det är djupt fascinerande att se Alex Honnold med sådant lugn klättra uppför den ökända El Capitan i Yosemite Valley, utan rep. Det rör sig om runt 1000 meter av svår klättring, även om man använder rep. Trots att jag visste redan innan jag såg den första gången att han ju faktiskt klarade det så är jag lika nervös varje gång, det går liksom inte att hjälpa. 

Filmens fokus är ju förstås på klättringen, men vi får även en fin inblick i Alex vardag, hur han försöker kombinera sitt livsfarliga klättrande med sitt privatliv och hur livrädda alla i hans närhet är inför det han ska göra och det förstår man ju eftersom man är livrädd själv. Fint filmat är det också med fantastiska vyer över Yosemite Valley och inte minst hur snyggt filmat det är under själva klättringen.

Frågan är om inte detta är en av tidernas främsta prestationer alla kategorier, det finns inga som helst marginaler för att göra fel och ofta är det bara millimeter som håller honom uppe. Klättringen måste vara perfekt från början till slut, annars är det över. Tid tar det också, nästan fyra timmar av otroligt utmanande passager, är man inte på topp mentalt och fysiskt så finns det inte minsta chans att klara av något sådant. Det finns få som skulle fixa detta men det kändes ändå ganska självklart att det skulle vara just Honnold som gjorde det i slutändan, karln är fanimig inte mänsklig. 

Har du inte sett Free Solo så kan jag varmt rekommendera att du gör det, den finns att beskåda på Disney+.

Free Solo är fantastisk

Sommaren är överlägsen

Mäki och Petter har ju som bekant hyllat vintern i sina bloggar och det kan jag till viss del förstå, däruppe i de norrländska skogarna blir det ju riktig vinter som håller i sig runt 11 månader om året. Har jag hört. Nog har vintern sin charm, men för min del räcker det med kanske 2-3 veckor av den varan på sin höjd, jag är en mycket värmekrävande individ och lider till största delen under det halvår av mörker som man årligen får ta sig igenom här nere på den bohuslänska kusten. 

Sommaren är därmed helt överlägsen för egen del, när temperaturen drar upp mot 25 grader, när allting är grönt och härligt och jag kan gå runt i short och linne dygnet runt... Då mår jag som allra bäst. Blir värmen lite för mycket så kastar man sig bara i havet eller i sjön och så är problemet löst och så hade jag gladeligen haft det året om. Sommaren kommer ju med annat trevlig också som till exempel ormar och det blir många promenader uppe vid ängarna och i skogarna letandes efter i första hand huggorm. Trevligt att se snokar med men huggormarna och jag har ett speciellt förhållande. Fantastiska små varelser som jag aldrig lär få nog av. Insekter och spindlar som de flesta verkar avsky är också något jag uppskattar, förutom mygg och knott förstås. Dessa små as kan dra långt åt helvete, eller åtminstone långt bort från mig. Som tur är har vi inte alltför mycket av den varan här nere. 

Framåt kvällarna så avrundar man med något kallt att dricka på antingen uteplatsen eller nere vid klipporna vid havet medans solen sakta går ner över viken. Sommaren är överlägsen, enda nackdelen är att den är så satans kort. 

Sommaren är överlägsen

Solnedgång över Ljungskileviken...

Jocke Bergs nya album är magiskt bra

För två veckor sedan slog bomben ned, Kents frontman hade i tysthet skrivit och spelat in ett soloalbum. Något han lovat sig själv att aldrig göra, men det blir ju sällan som man tänkt sig och det är jag och många andra oerhört glada över nu. Vid midnatt släpptes då Bergs solodebut "Jag fortsätter glömma" och jag satt förstås vaken och redo. Efter att ha lyssnat igenom albumet under natten och hela morgonen nu så är det förstås bara att kapitulera, Joakim Berg har gjort det igen. Fenomenala melodier och Bergs alltid lika skarpa, observanta texter. Det låter till stor del som Kent, men ändå inte på något vis. Årets bästa album är officiellt släppt, jag kan inte se vad som skulle kunna toppa detta. Karln är ett geni ända ut i fingerspetsarna och jag hoppas innerligt att detta inte blir det enda han släpper som soloartist. In och lyssna!

Jocke Bergs nya album är magiskt bra