…hade jag omedelbums lagt ner all utveckling av sannolikt inkomstbringande AAA-titlar i stil med The Division och istället lagt allt krut på att utveckla World in Conflict 2. Liknelsen kanske haltar något men det är ändå fredag kväll så jag vågar mig på att påstå att World in Conflict är för RTS vad hero shooters är för FPS, och att det ligger i tiden att utveckla en uppföljare. Det borde egentligen ha gjorts igår. Spelarna (jag dvs) suktar efter att än en gång spela sten, sax, påse med stridsvagnar och helikoptrar, slösa pengar på raketartilleri och avfyra taktiska kärnvapen. Man hade kanske kunnat klämma in ett Battle Royale-läge för att göra aktieägarna nöjda.

På tal om artikelserien som gick i våras.

Åsikterna om Ghost, musikundret från Linköping, går isär här på sajten. Vissa menar att de är ett klassiskt doom metal-band, andra pekar på arenarock, paralleller till ABBA haglar och vissa påstår att bandet mest påminner om Arvingarna. Det här med genre väcker, i vanlig ordning, känslor och retorisk fantasirikedom.

I torsdags besökte bandet hemstaden och jag var på plats. Jag har gillat bandet sedan första albumet (en av mina bästa anekdoter är hur jag stannade hemma för att gejma när en kompis bjöd med mig på tidig spelning med Ghost) och trots att albumen Prequelle och IMPERA inte föll mig i smaken så var det självklart att jag skulle gå. Det var ett bra beslut för jävlar i min låda vilken show det var. För någon månad sedan berömde jag Kent för deras scenshow men det här var på en helt annan nivå. Scenen var spektakulär, koreografin var tight men gav plats för spontanitet och Tobias Forge är en otroligt karismatisk frontman som med enkelhet får med sig publiken.

Ghosts musik fungerar väldigt bra live. Många klagar på att bandet har rört sig för långt från sina rötter men live är det verkligen inget problem, även de mest poppiga låtarna får en tillfredställande tyngd bakom sig. Ljudet var toppen och bandet (det var en jäkla massa folk på scen) spelade precist men med tydlig livekänsla.

De fyra låtarna från nya albumet (Peacefield, Lychryma, Satanized och Umbra) gjorde sig otroligt bra och med konserten i färskt minne uppskattar jag skivan mer än jag gjorde när jag först lyssnade på den. Ghost flirtade även med de äldre fansen och bjöd på hela fem låtar från opuset Meliora. Tyvärr varken From The Pinnacle To The Pit eller Absolution, två låtar jag hade hoppats på. Mummy Dust kompenserade dock med ett sjuhelvetes mangel.

Forge bjöd även på en väldigt personlig spelning med mycket mellansnack. Kayfabe har nog aldrig varit så svagt, V Perpetua (nya frontfiguren) slängde lite lojt ur sig ett påstående om att han inte talar svenska och fortsatte sedan (på svenska) med berättelser från barndomen och obskyra ord på östgötamål som ingen i publiken begrep.

Jag ger spelningen 5/5 kardinaler.

(Det blir ingen bild då mobilen spenderade hela evenemanget inlåst i en finurlig liten påse.)

Jag är en stor människa. Empatisk, förstående, vidsynt och såklart omåttligt ödmjuk. Jag har vanligtvis inga problem med att acceptera beteenden och åsikter som är raka motsatser till vad jag själv gör och tycker. Men det finns gränser även för vad jag kan svälja.

Min flickvän (aftonstjärnan på min natthimmel etcetera etcetera) pausar inte spel när hon behöver lämna konsolen ett tag. Ett beteende så sjukt att jag inte vet hur jag ska hantera det.

Hon kan sitta och spelar The Witcher 3 när hon blir sugen på Tutti Frutti. Den vanligtvis så präktiga Geralt av Rivia lämnas ensam i skogen medan hon går och hämtar påsen. Som ett barn utanför Hemköp. Min tjej kanske plockar lite med disken när hon ändå är i köket, det är ju inte som att någon väntar på henne.

Hon spelar Hollow Knight och bestämmer sig för att gå och hämta ett glas vatten. Den lille ihåliga riddaren får gott stå och vänta, försvarslös och omgiven av horder av blodtörstiga kryp. Det är ju inte som att världen håller på att gå under.

Hon spelar Hogwarts Legacy och är ute och flyger kvast när det blir dags att gå ut med hunden. Spelets protagonist får gott sitta och dingla, 300 meter upp i luften, likt en biologisk kandelaber medan hon är ute och går. Träsmak i ändalykten är bara början, jag klarar knappt av att föreställa mig det hela.

Jag blir fullständigt tokig.

Jag sitter i soffan och kollar på när min partner spelar Hogwarts: Legacy. Hon hoppar in i någon slags fickdimension och gullar med sitt menageri av söta djur, går på lektion med ett original till lärare som berättar knasiga historier och hjälper en tjej vars släkting har fått sina fötter förvandlade till grönsaker. Hon konverserar med elever och andra magiker som alla är vältaliga, trevliga och roliga. Hon hoppar upp på sin kvast och flyger ut till ett tältläger där det står en skurk och lökar, förväntansfullt lutar jag mig framåt och hoppas på att hon ska använda typ Expelliarmus. Hennes karaktär viftar lite med staven och kallar ner himmelens vrede på tjuvjägaren. Vårt ljudsystem tar i från tårna och ger ifrån sig ett tordön så att hela vardagsrummet skakar när en massiv åskvigg slår ner i skurken och förintar honom på fläcken. Vår hjälte slänger ur sig en käck oneliner och går lös på nästa ruskprick genom att upprepade gånger dunkar honom i marken likt Hulken med Loki i The Avengers. 200 benbrott, ond bråd död. Min tjej skrattar lite, kastar massiva napalmbomber, fryser folk till is och skär dem i småbitar med flygande magiska lasersvärd. Efter att ha kallblodigt massakrerat kanske 25 pers är tältlägret tomt och hon belönas med en kista som innehåller en lustig hatt.

Det hela känns lite konstigt. Killen i spelet är typ 15, går i skolan, hjälper tanter leta upp bortsprungna katter och mördar folk på löpande band. Jag minns att jag hade en liknande känsla när jag spelade det fantastiska Uncharted: Drake’s Fortune för typ hundra år sedan. Nathan Drake känns som en karaktär som vid behov kan ta till dödligt våld men när han börjar slakta fiender på löpande band bildas det en motsägelse mellan vad jag upplever och världen som berättelsen försöker beskriva för mig. Allvaret förtas när fienderna dör som flugor. Även i utpräglade skjutspel som Call of Duty eller Battlefield kan det bli lite märkligt när man på kort tid skjuter ihjäl hundratals fiender som ploppar upp ur jorden likt mullvadar.

Det verkar helt enkelt svårt att kombinera tillfredsställande spelbarhet i actionspel med att huvudkaraktären är någon annan än John Rambo själv; den enda spelserien jag på rak arm kommer på som verkligen har löst problemet är Rocksteadys Arkham-spel där Batman besitter en närmast magisk förmåga att slå folk medvetslösa. Andra spel undviker istället problemet genom att låta oss slåss mot zombies, råbotar, demoner, insekter eller något annat otyg som det är okej att slå ihjäl.

Vad tycker ni andra, är detta ett genuint problem eller behöver jag helt enkelt en lektion i suspension of disbelief?

Igår var jag ute och tog en öl med några bekanta. Vi kom in på ämnet spel och jag nämnde att jag nyligen hade läst att Hollow Knight: Silksong kommer släppas under året vilket resulterade i att en av mina kamrater skrattade till och uppgivet skakade på huvudet. Han tyckte att jag var ofantligt naiv som faktiskt tror på att spelet snart kommer släppas och jämförde mig med de arma satar som tror att vi kommer få läsa The Winds of Winter innan domedagens trumpeter ljuder. 

Jag minns med värme min ungdoms besök på den lokala Gamestop-butiken där jag plocka upp senaste Gamereactor och läste om den tidens evighetsprojekt som Too Human och det mycket komiskt namngivna Duke Nukem Forever. Spel vars utveckling påbörjades kring tiden för Jesus födelse och antagligen fortfarande pågår. Tillhör Hollow Knight: Silksong verkligen detta sorgliga gäng?

Kanske färgas min åsikt av att jag spelade Hollow Knight först för ett år sedan, men jag tycker inte det. Visst är spelet försenat men 5 år är väl ingen tid att tala om? Och även om vi knappast har drunknat i information har det ändå kommit regelbundna uppdateringar, ofta från de stora drakarna, och vi har fått se gameplay som ser bra ut. Eller vad tycker du?

Jag tror i alla fall på en release 2025!