…men, knappast ett farväl.

Jag har sedan starten av mitt användarkonto på Gamereactor (2007) retat gallfeber på många och svängt mig med användarnamnet Jakkal. Somliga kanske minns, andra gör det inte. Åren går snabbare än man tror, och de går snabbare ju äldre man blir - vilket oroväckande nog inte är en klyscha. Om jag skulle summera min resa så skulle jag säga att jag många gånger har stått i frontlinjen till hundratals diskussioner, analyser, draman och uttalanden - men också ett och annat skratt. Alla får över tid en onlinepersona och digital identitet. Man ser ett namn på sidan och kan direkt härleda dennes retorik till en form av bekantskap med sin säregna prägel.

I stora drag höll jag primärt till i nyhetssektionen som användare där branschen, spelen och det vassa nyhetsflödet alltid varit av högt värde för min del som läsare. Men givetvis även alla artiklar, krönikor och rankade topplistor. Och Midnight Club för den delen, det var ett kul näste. Forumtråden där många dök in och formade den gemenskap som communityt alltid varit i form av “den dagliga spelsidan”. Hemsidans bästa blogg har enligt mig i alla år tillhört Jonas Mäki - en man som alltid varit en förebild för mig inom sin expertis. Att det här är en herre som är ambitiös, driven och bred i sin kunskap förstod jag redan för 20 år sedan, men också något jag tids nog även fått bekräftat bakom kulisserna. Jag kommer sakna rutinen kring dig, Jonas. En mer sympatisk, rolig, kunnig och galen finne är svår att… finne? Ursäkta min Småländska, en dialekt jag trots allt inte har eller lider av.

Att jag är en envis och inte helt lätthanterad personlighet har mest troligt inte undgått de som haft med mig att göra över tid. Dessutom har jag en förmåga att aldrig riktigt rätta mig i led alla gånger… och såhär har jag alltid varit. Sedan barnsben.

Petter Hegevall bjöd in mig till redaktionen (på uppmaning av Joel Pettersson, backstage) i början av 2025 - och jag fick en plats på denna legendariska redaktion. Joel - för mig är du brodern från den uteblivna modern, och vi hade förbannat jävla roligt i Örebro på Retromania. Jag ska naturligtvis lära dig köra i rondeller framöver, tro mig. Du har inte sett det sista av Tranås stadssymbol.

Mitt signum har alltid varit att slå ur alternativa vinklar för maximal effekt. Det har för vissa varit uppenbart de senaste dagarna, och kanske beror detta på att jag är impulsiv och känslomässigt lagd. Jag vill påstå att så är fallet, för det är nämligen sådan jag är till vardags. Spontan och extremt tydlig, kanske burdus - men alltid ärlig. Blödig kring avsked i alla dess former är jag också, för den som antecknar.

Jag har enligt min omgivning fått mitt hjärta från min mor, en kvinna som ofta ger mer än hon får tillbaka - men mitt temperament har jag utan tvekan ärvt från min far. Farsan hade väldigt kort stubin, led av autoimmuna sjukdomen crohns, och förstorat hjärta. Han finns inte längre ibland oss. På hans borgerliga begravning spelade jag Dire Straits - Walk of Life, en av hans favoritlåtar, som för min del också är en lysande metafor för livet där ingen någonsin är perfekt trots ambitionsnivå då vi i slutändan alla är människor.

De som känner mig till vardags beskriver mig ofta som ödmjuk, ärlig, rak, intelligent, överanalyserande, givmild och en wild gun med glimten i ögat. Men också en typ man bör undvika att göra sig ovän med. Omgiven av idioter klassar mig som blå - men jag försöker jobba mig ur det. “Rätt ska vara rätt” är ett motto jag lever efter och det kan jag närmast gå över lik för. Senast i somras exempelvis då jag för egen maskin bedrev en privatspaning för att sätta dit en för mig totalt okänd man som sexuellt ofredade min ex-sambo. Polisen lade ned ärendet, trots spårhundar som kallades in. För mig tog det en knapp månad innan jag hade hans ansikte på bild, hemadress och mobilnummer. Vad jag vann på detta? Egentligen inget alls, mer än en känsla av att jag gjorde rätt.

Ofta handlar och agerar jag på ett sätt som i slutändan slår tillbaka på fel sätt, på min egen bekostnad. Känns det igen? Jag hoppas någonstans det. Men att vara godtrogen är mest troligt också det som också skadat mig mest i min vardag, samt att jag är lite för generös tillika frispråkig. Utan att nämna namn så har jag tilldelat en redaktionsmedlem en Switch 2, från egen ficka. “Aha! Nu söker han karma och godhetspoäng.” Nej - nu är jag återigen ärlig, kanske för ärlig, men det är aldrig tillrättalagt. 2024 innan jag anslöt till redaktionen skickade jag Astro Bot ur precis samma ficka till SwedSK, killerjack, Lidlman, MrKalleOh och PGR. Varför? För att jag kunde, men också för att jag ville - det var ju årets bästa spel som dessutom golvade mig med sin lekfullhet och charm. Ett spel som fantastiska Conny satte 10:an på, samma kille som även bjöd in mig till grillfest i somras med övernattning… där jag också ägde i Kubb 😉 Samma tid, nästa år?

Martin, en person som helt enkelt har svårt för att hålla snattran, ofta mot bättre vetande, eller vad vissa anser vara kutym. “Var som alla andra, Martin.” - nej, jag är inte alla andra. Återigen ofta på min egen bekostnad. Konflikträdd? Nej. Skuggfigur? Nope. En jobbig jävel? Många gånger. Men också med hjärtat på rätt ställe. Jag har aldrig någonsin brytt mig om vad individer tycker och tänker kring mig eller mitt förhållningssätt så länge jag kan sova om natten med gott samvete.

Se detta som ett ärligt och öppet brev till er alla, en unik inblick i mig som person. Sen vad du gör av den informationen? Det är för mig i slutändan information för somliga - irrelevant för andra, men samtidigt också det mest öppna spelkort jag kan spela. Jag är den första som tummar upp den idag fridlysta medmänniskan. Medmänniskor som Magistern och Costae "Ribcage" Cavea - två användare jag slängt käft med över åren som gått, men också i slutet av dagen alltid ansett vara klippor båda två. Tack för att ni finns, och för att ni varit en del av samma tidslinje som min på Gamereactor.

Jag hoppas att du, likt mig själv, ser mig som ett minne av högt och lågt. Lika delar passionerad som bristfällig. Den där stenen i skon som stundtals skavde, både publikt och internt - men som även bjöd på sig själv. För gud ska veta att jag hållit låda genom åren. Att summera 20 år på Gamereactor är naturligtvis helt omöjligt, både praktiskt, men också känslomässigt. Men nu är det alltså dags att gå vidare. Två decennier… det är svårt att skoja bort, och jag vill naturligtvis inte skriva fler tecken än Majsan (du och jag har alltid slängt oss med för många tecken, men du har å andra sidan tangenter i lösvikt).

Fy fan. Det är svårt att slita sig här, oavsett vad jag försöker intala mig själv…

Marcus Persson - din oerhörda professionalism har alltid varit beundransvärd, för att inte säga en av få chefer jag någonsin respekterat. Du är skånskt kattguld (de som fattar fattar - då du är ordvitsarnas overlord) och en av de snällaste och mest humana människor jag någonsin haft äran att få arbeta tillsammans med.

Patrik Severin - skrivbordsgeneralen som på fullaste allvar läser 600 sidor långa spelmanualer och tvingas söka i historiska arkiv för att spela ett spel? Den typen av passion och dedikation är svårslagen. Jag kan bara göra honnör och samtidigt putsa mina kängor inför din tvärsäkra pondus. Jag skulle naturligtvis kunna sitta här och hylla er alla - vilket jag också tänker göra.

Peter - vi är väldigt lika du och jag (alltså lika stukade båda två). Humorn dock, och fascinationen för creature features? Så sjuka samtal… Kenny - ditt hår vill jag ha, men jag tror i slutändan jag blev brunare än du efter sommaren? Muris - älskar dig och ditt sätt att skriva, du har ordets gåva och är ett unikum. Fredrik - fan vad vi ägde Armoured Mewtwo häromdagen i raiden, men ingen av oss fick en bra. Men jag vill fortfarande byta till mig en shiny. Mackegård - jag är avundsjuk på att du klappat Kronér, men vi fick ju åtminstone recensera samma spel i slutändan (där allt blev en jävla röra efter att jag åkte till Gamescom). Jarno - svenskt pansar kan stå emot vad som helst, lock & load! Oliver - ditt skägg är bäst! Vahlström - hur fan lyckas du inkvartera världens all sport 300 år tillbaka i tiden, samt alla dess resultat, i samma hjärna? Joakim - en del av inventarierna som alltid varit top-notch i alla år, kanske något fåordig bakom scenen, men alltid oerhört professionell.

Tack för mig, tack för er - vi hörs! ❤️

…here’s my story.

Nej, ni får inte hela historien här. Inte ens en promille. Den kommer som krönika i dagarna - jag åkte ned privat i onsdags och jag gör precis vad jag vill med den informationen. Jag har varit ledig den gångna veckan då jag arbetar som jag gör, och när min lediga vecka inföll sig som den gjorde så rasslade det till i tarmen.

Resa och hotell bokade jag in efter avklarat arbetspass i söndags, natten mot 24 augusti. Jag kan emellertid konstatera att Gamescom är en upplevelse och ett besök som alla ska göra om man är intresserad av spel, branschen, kulturen och den passion som gamers har gemensamt. Det är världens största spelmässa som dessutom är öppen för allmänheten.

Tandborsten är en del av historien, då jag flög hem igår och mitt bagage försvann längs vägen (mest troligt kvar i Köln). Jag har således inga kläder, ingen deo och min tungskrapa är kvar i Tyskland. Men h*lvete vilken cool stand-in-tandborste jag köpte igår, har ni någonsin sett något liknande? Jag inbillar mig att både Captain Price och Master Chief borstar tänderna med Jordan (inte ett betalt samarbete denna gången heller, om exempelvis Ribcage undrar).

Tandborsten inhandlades på ICA Maxi i Tornby (Linköping) klockan 21:40 under gårdagen iförd svettiga paltor, pissblöt av kroniskt regn mellan Tyskland och Sverige strax innan stängning. Jag saknade halva mitt bohag på hemmaplan efter tre timmars körning mellan Arlanda och Tranås, inklusive necessär. Jag köpte därför också en rulle tröst i form av nya Oreos i samma veva. En smak jag aldrig sett tidigare… Brown Sugar Pancake. Jag har tuggat dem och de var kakor hela vägen - men vad är det för sjuka individer som spawnar fram smakerna?

Givande lördagsblogg, avslutar därför med några teasers och en haiku:

Var du också på Gamescom i år - och varför hälsade du inte på mig - eller har du varit på någon annan spelmässa tidigare? Dela gärna med dig.

Jag vill tipsa om en mysig dokumentär där skräcken tog fart på allvar…

Ostigt värre, det var det, Resident Evil - på flera sätt. "Jill sandwich" och "master of unlocking" - check. Men det var också startskottet för survival horror och skräck inom mainstream gaming. Själv spelade jag ett diffust, bränt exemplar inhandlat från Gula Tidningen långt innan det släpptes i Europa, och utan RGB-kabel. Svartvitt, alltså, på 14", och jag hade inte råd med ett minneskort på den tiden. Oldschool på riktigt.

Spela och ta sig så långt man kan utifrån rådande premiss, och jag lyckades blanda till V-Jolt och elda upp trädvarelsen Plant 42 efter att ha sprungit ifrån hajar i den översvämmade källaren samtidigt som jag sköt sönder fågelspindlar stora som Volkswagens, samt dodgeat ormjäveln på loftet - men blev biten i omgångar, varpå serumet blev ett sidequest.

Däremot torskade jag så gott som alltid förr eller senare när Hunters introducerades i spelet när man återvände till herrgården. Framförallt där i kloakerna, då när Wesker började skjuta ihjäl den splittrade insatsstyrkan Alpha Team och successivt visade sitt rätta ansikte…

Alltså de jävlarna. Amfibierna från helvetet. De stod runt varje hörn, skrekvrålade som stuckna grisar utanför de låsta kameravinklarna och halshögg mig på löpande band. Men jag gav inte upp. Jag lyckades ta mig till laboratoriet i slutskedet av spelet på den tiden blott 12 år gammal och utan att kunna spara, men jag skulle ju ljuga om jag inte var både hård och lös i magen samtidigt när spelet lade en timer i ansiktet på mig med hot om att spränga hela anläggningen, samtidigt som nya mutanter som kröp i taket gjorde entré - brända äckliga saker med måsvingedörrar till rakbladsvass räckvidd. Kackerlackor kallade jag dem. Vi snackade Resident Evil på skolgården dagarna i ända, för det här var betydligt mer rått ställt mot Alone in the Dark som vi spelat tidigare.

Snubblade över en trevlig behind-the-scenes idag som går igenom originalet som jag tycker att alla ska se som har en fäbless för skräck eller spelserien i stort. Nostalgin är påtaglig när FMV-skådisarna boxar i luften och knappt närmelsevis liknar polygonstolparna in-game - men det var ju också en del av charmen. Precis som faktumet att man specade blodgrupp i introt så man visste vad det var som stänkte på skärmen.

Vad är ditt bästa minne från Resident Evil, och vilket spel i långköraren föredrar du?

Man vann utmärkelser för världens bästa bil och världens bästa elbil…

BMW har i alla tider krigat om sportbilsprestanda, komfort och elegans till relativt humana priser. En gammal skröna hävdar att bilarna är dyra att serva, vilket är rent skitsnack (jag har tagit notan i över 20 års tid) - de är inte dyrare än din (idag) så kallade Volvo. Porsche och Mercedes däremot, alltså gubbräcers a.k.a. “Grevinnan och Betjänten”- kostar däremot flis. Precis som Audi. Räkna med tusenlappen per timme. Men det är inte vad bloggen handlar om.

Spider-Man: Brand New Day hade premiär häromdagen - vilket också skall firas som riktad reklam genom tyska BMW. Dagens bilägare nås av en notis i sin HUD om samarbetet. Jag tyckte det här var ganska skojfriskt då jag gillar mediat och båda varumärkena, men i grunden är det ju äckligt. För imorgon kan det lika gärna stå Kellog’s Cornflakes eller Colgate när du åker till jobbet.

Reklam och samarbete har infiltrerat det mesta utöver Youtube och streamingtjänster, men nu sitter man alltså inte ens säkert i sin betrodda pendlare i hopp om att lägga en brödlimpa på bordet - trots att du pungar ut miljonbelopp för din tyska krigsmaskin. Det är ju någonstans att gå över en gräns, även om det är valfritt av flera anledningar.

Vad tycker du om reklamsamarbeten och hur ser du på implementeringen?

Nya elektriska M3 utlovar 1300 hästar och 18.000 newton... men jag hoppas vi slipper reklam.

…man lider av anemi och väljer att donera sjukt blod.

Prisökningen på 2000 SEK av den stendöda rotvälta som stavas Xbox Series X har mest troligt inte undgått någon, vilket trädde i kraft på en handvändning under gårdagen. På ett sätt kan jag tycka att det är lite kaxigt med tanke på Asha Sharmas “Xbox-reset” - framförallt då man historiskt varit fullkomligt frånkopplade från verkligheten sedan Xbox One. Xbox 360 är egentligen tillverkarens enda framgångssaga, vilket till stor del bottnade i Sonys märkliga val av arkitektur som stökade för tredjepart och att man samtidigt etablerade en ny dyr standard i form av BluRay. Microsoft hade tur, men tur växer inte på träd.

Microsoft har i 13 års tid varit omkörda, överkörda, manglade och bortvalda. I ett desperat försök har man köpt upp halva spelvärlden längs vägen för att bygga förtroende - men samtidigt inte gjort ett dyft av det. Man har fumlat bort sina stora varumärken, gång på gång; Halo, Gears och Forza - bland annat. Det är allmänt vedertaget att ingen kan köpa framgång eller hälsa för pengar. Man kan spela tuff i svåra tider, absolut - men istället har man satsat på enbenta hästar med höftproblem (Gamepass).

Man lägger ned fler spel än man ger ut, man säger upp både anställda och lägger ned utvecklare. Exklusiva spel är exklusiva ibland, kanske igår - möjligtvis imorgon. Det finns ingen strategi. Att tappa bollen är en sak, men Microsoft vet knappt att den är rund, eller för den delen att den existerar. Istället tittar man på gräset som växer på andra planhalvan.

Man har successivt dribblat sig själva av planen, sektorn och galaxen man befinner sig i med noll känsla för profilering. Istället är det säcken med guldmynt man daskat omvärlden med. Jag skrev ett liknande inlägg om Sony när man slopade skivorna. Men nu är det avspark för Microsoft - igen. Asha Sharma har rört ordentligt i grytan och började bra, men nu blåser man i busvisslor på nytt, och jag tror att Sharma är delvis involverad i gårdagens beslut.

Ett klohänt försök att framställa Xbox som något det inte är, nämligen eftertraktat; sälja in en känsla av Premium. Att höja priset på sin redan dödförklarade hårdvara som saknas på hyllplanen och som ingen vill ha (den säljer inte, punkt slut) - vad sänder det för budskap inför kommande generation när man inte har någon vidare kundkrets ens i dagsläget? Det enda rätta här hade naturligtvis varit att svälja sin egen stolthet och sänka priset på sin hårdvara som ingen vill ha - mest för att bana väg för den framtida omstart man försöker sälja in.

Så vad gör man då? Inbördeskrig i hopp om att skildra en verklighet som inte existerar eller lever upp till. Xbox Series X är mest troligt den hårdvara som inneburit störst förlust genom åren för företaget, för det är inga klena komponenter som driver den. Problemet är att den inte säljer, och har aldrig gjort, och lär knappast få en boost när den nu alltså är nästan 50% dyrare än när den lanserades för 6 år sedan. Mixen av bud och beslut från Team Xbox är häpnadsväckande med rekorddålig utsikt, och jag ser bara historien upprepa sig halvvägs mot en eventuell framtid.

Project Helix? Jo-tack-tjena, vi får väl se. Jag sa det för många år sedan: “Microsoft borde satsa på att bli tredjepart”.

Träffsäker refräng... och koreografi.