Svenska
Blog
Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (4)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (4)

Nedräkningen på min lilla hunklista börjar lida mot sitt slut. Många hunkar har det blivit och nu är det dags att kröna fjärde platsen och där står ingen annan än allas vår skattletare som är i klåfingrigaste laget.

 

4. Nathan Drake ( Uncharted )

Lika sexig som filmvärldens skattletare Indiana Jones var när första filmen hamnade på biograferna lika sexig är spelvärldens manliga version av honom, Nathan Drake. Charmig med ett leende aldrig långt borta har Drake en given plats på listan. Lång, mörk och snygg som min gamla mormor skulle sagt för det var tydligen så hon ville att en karl skulle se ut. Och jag får väl själv säga att den kombinationen är rätt tilltalande.

 

Att han sedan är tapper och orädd gör han ju inte mindre tilltalande. Och sen har vi den återkommande skäggstubben som verkar vara listans röda tråd. Tydligen hatar jag, Majsan, Gillette värre än döden. Ve dig rakhyvel! Vik härdan! Och sen ska vi ju inte glömma att han kan bära upp ett par jeans som ett proffs också. Det är viktigt för man kan trots allt inte slänga sig i lianer, klättra genom brinnande tåg och lösa pussel i chinos eller Adidasbrallor. Tänk er en Nathan i ett par noppriga mysbyxor med dålig resår…. Nej, nej, nej inga erotikdödare här inte. Ett par pågjutna jeans ska det vara. Det är sex-appeal. Hade han varit en man av riktigt blod och inte pixlar i ådrorna skulle han lätt fått rollen som Bond. James Bond. Lätt. Han hade gett Henry Cavill en match som heter duga.

 

Så vad tycker du om min nummer fyra? Hade han kvalat in på din hunklista?

 

Har du missat de tidigare delarna i min Hunk-serie? Misströsta inte, klicka på länkarna här nedanför:

Spelvärldens hunkigaste hunkar (10)

Spelvärldens hunkigaste hunkar (9)

Spelvärldens hunkigaste hunkar (8)

Spelvärldens hunkigaste hunkar (7)

Spelvärldens hunkigaste hunkar (6)

Spelvärldens hunkigaste hunkar (5)

HQ
Nytt lammkött har flyttat in

Nytt lammkött har flyttat in

Idag har skilsmässopappret skrivits under och en ny yngre och slankare upplaga har nu flyttat in hos mig, tack och lov. Jag har varit så satans trött på hans ljudnivå, hans slöhet och hans ålder som verkligen börjat visa sig på senare tid genom att han då och då bara stannar och fryser. Att få igång honom igen har tagit för mycket energi och att ständigt sitta och trycka om och om igen har gjort att den senaste tiden mest bestått av dåligt humör och ett tålamod på bristningsgränsen.

 

Och det är väl som det brukar i slutet på en lång relation. Jag har mer och mer känt att han är död för mig, det är dags att gå vidare. Men ibland är det svårt att släppa taget om en partner som varit i ens liv i så många år. Senaste året började jag faktiskt att titta på andra. Mest på nätet, men ändå. Och titta är ju trots allt bara nyttigt, man vill liksom kolla av marknaden och se att man inte ger upp något som är ”bra” emot något sämre. När jag väl bakom ryggen tog steget gick det inte så bra för ska sanningen fram så har det ändrats mycket där ute. Vad man ser är liksom inte vad man får längre.

 

Falsk marknadsföring så att säga. Jag ångrar än idag att jag talade om det för gänget på GR, de är fruktansvärt fördömande om mina små snedsteg och ibland av min enkla bimbohjärna som verkar höra till min hårfärg. Ja, jag har alltså blivit med ny laptop om ni inte fattat det, för vad tror ni om mig egentligen??! Grattis till mig! Men jag är så tacksam att HP nu är utslängd och Lenovo nu flyttat in. Allt känns så mycket smidigare. Bättre ljud och han är så satans snabb och har otroligt mycket mer finesser än det gamla öket. Och med mitt nya inköp hade jag väl hoppats att GR-gänget skulle glömma min fadäs och fokusera på nyförvärvet men gamla synder dör sällan.

 

Men det är inte varje dag någon på tidningen beställt ett nytt tangentbord och fått en påse lösa tangenter så jag får väl bjuda på det. Men till mitt försvar så stod det faktiskt tangentbord på bilden och jag klickade hem den innan jag hann säga flaska. Och besvikelsen var verkligen stor där jag gick och väntade och hade förhoppningen på att ett färgskiftande tangentbord skulle anlända och lösa alla mina problem och så kommer världens minsta låda på posten. Kliade mig både en och två gånger när jag bar in lådan och tänkte att jag kanske hade beställt ett sådant där i gummi som man kan rulla ihop. Men inte då, en påse jävla tangenter.

 

Än idag undrar jag vad det är för jäkla psykopater som beställer lösa tangenter? Måste vara män…Men Petter är som en gammal elefant där på savannen, han glömmer inget. Så varje dag Majsan loggar in på sidan möts jag av en bild på en påse tangenter. Varje dag! Han är min nemesis den där Petter och jag funderar på hur jag ska komma åt honom. Funderar på att beställa ett sjungande blomsterbud till hans födelsedag utklädd i full kattkostym men har inte bestämt mig än.

 

Eller strö socker i avgasröret på hans Sim-Rigg. Borde kanske bjuda in Mackan i min ondskefulla pakt, han är alltid full av sjuka härliga idéer som involverar Petters favoritdjur katten? Kanske ska krympa hans ack så manliga diskvantar han använder när han rattar runt sina bilar? Köra i 90 grader borde göra susen, och lite stärkelser på det så är biffen klar! Tur för honom att jag älskar och dyrkar marken han går på, annars hade han legat risigt till. Majsan smider vidare, over and out!

HQ
Nytt danskt krim på flixen

Nytt danskt krim på flixen

This post is tagged as: The Angel Maker

En gång i tiden när vi drog över sundet med Stena Line talade jag alltid engelska med de rödnästa danskarna. Jag hade väl rätt många fördomar och tyckte att de alla lät som de snackade med en korv nerkörd i halsen och dialekten var något av det vidrigaste jag visste. Nu många år senare och många danska serier senare finner jag deras språk ljuvligt och använder gärna ord som skatt och håll din Käft och drömmer faktiskt ibland om en flytt till landet som trots promenadavståndet är så annorlunda vårt. På andra sidan Öresund kan de trots allt mer än bara äta Pölse och dricka Tuborg. De är ena jäklar på att göra bra krim, både i serier och på vita duken och det är något som jag Majsan älskar.

Jag lapar i mig filmer med skådisar vid namnet Preben och Mads på löpande band och allt från Den som Dräper, Kastanjemannen, Brottet och Bron. På SVT är det just nu fängelseserien Huset som dineras en gång i veckan och mitt i värsta abstinensen efter att höra ord som smörebrööö och alfons sniffade jag upp en ny dansk rulle som stillade min hunger på allt som är rött och vitt för en kort stund. Denna gång la jag labbarna på en mörk krimfilm och det är Netflix som lagt vantarna på den nysläppta rullen The Angel Maker som för några månader sedan kördes hårt på bio i Danmark och som nu finns att streama från närmsta TV-soffa.

Det är en mörk historia om jakten på en maskerad smart seriemördare som härjar och som siktar in sig på unga kvinnor som någon gång tagit beslutet att avsluta ett växande liv inuti sig, som gjort en abort. Vi får här följa cyberbrottspolisen Laura som efter en lång sjukskrivning efter en djup förlossningsdepression blir återinkallad för att hjälpa till i jakten på mördaren och till hjälp får hon kollegan Jesper. Laura spelas av skådisen Julie R. Ölgaard som även står för regi och som varit med och skrivit manus och som Jesper ser vi Roland Möller som är lite av en gammal favorit hos mig.

Trots att jag själv gissade vem mördaren skulle vara tidigt in i filmen och den inte kommer med någon jättetvist så föll den ändå i behag hos denna danskdiggare. Den är härligt psykologisk, blodig och det är en seriemördare med. Kan man begära mer? Så har du vägarna förbi Netflix när du skrollar runt på TV:n stanna då till vid The Angel Maker och kryp ner under filten en regnig höstdag, den tar trots allt bara 1h och 30 minuter av din tid. 

Kan du lägga korvdialekten åtsidan och njuta av dansk film?

Barnsjukdomar, måndagsexemplar eller bara dålig kvalité?

Barnsjukdomar, måndagsexemplar eller bara dålig kvalité?

Jag har ett långt och nära förhållande till nästan alla mina spelkonsoler. De flesta har levt med mig längre än flera av mina förhållanden har hållit genom åren och min Nes till exempel är inne på vårt 37:e år tillsammans vilket betyder att vi firar Rubinbröllop snart. Han har liksom hängt med sen jag gick i runt i Balltröja, kinaskor och hade en Walkman hängande i jeanshällorna och sjöng med till Alphaville´s Forever Young. Han fungerar fortfarande som en klocka och samma kan sägas om hans sidekicks handkontrollerna som hängt med i ur och skur, genom ilskna smällar i golvet när jag dött i ett precisionshopp med allas vår Mario eller när vi missade slutbossen i Bubble Bobble och för att inte tala om alla extra hårda tryck som man på den tiden inbillade sig skulle göra att man både hoppade längre eller slog hårdare beroende på hur mycket man tog i. Min Super Nintendo firar 31 år, Playstation 2 blir hela 23 år, Xbox Original blir 22 år och min Nintendo Gamecube även den 22 år.

Hur gammal jag blir vill jag knappt räkna på. Alla jag listade har jag under alla dessa år aldrig haft några problem med. Varken med konsolen, spelen eller handkontrollerna. Ja, om man nu inte räknar med alla gånger man fick sitta och spela panflöjt med Nes-spelen och blåsa dom rena från damm innan man drog igång dom. Men annars har allt alltid funkat. Problemen började väl egentligen på allvar när jag köpte en Xbox 360 och det visade sig att den led av flera barnsjukdomar. Jag som inte ens visste att konsoler kunde dra på sig sjukdomar. Mässlingen, Påssjukan och Vattenkoppor hade inget att sätta till när det kom till den otäcka sjukdomen som gick under namnet Ring of Death. Ja, ni hör ju själva. Det är döden som kommit och knackat på dörren. Hemma hos familjen Majsan kom döden för min Xbox 360 hela två gånger. Men det fina med denna sjukdom var att Xbox och Microsoft verkligen erkände att det var ett existerande problem och de fixade den gratis för dig hur gammal konsolen än var. Så jag fick min konsol utbytt hela två gånger vilket jag tycker är en otroligt generös gest när de egentligen kunde göra som alla andra storföretag och ljuga sig blå och bara totalt blåneka att felet ens existerat.

Ring of Death är väl egentligen det som blivit mest omtalat genom åren i konsolvärlden men även Sony stötte på problem med sin Playstation 4 som inte nog hade problem med ljudnivån som lät som en hårfön på Anabola utan även att kylningen inte var den bästa vilket gjorde att många fick sina tidigare konsoler överhettade och förvandlade spelkvällen till en improviserad grillafton istället. På senare år har vi ju också Nintendo Switch som haft problem med sina Joy-Cons som plötsligt får eget liv och driftar vilket ställer till en hel del problem för spelare. Men hur är det då med de två största spelkonsolerna på marknaden just nu? Playstation 5 och Xbox Series X/S? Personligen har jag inte stött på några problem med min Xbox Series S än så länge. Den är tyst, liten och kompakt och gör egentligen inget väsen av sig. I början av Playstation 5 födelse var det mycket snack om man skulle ha konsolen stående, alltså vertikal eller om man skulle ha den liggande i horisontalläge för att den inte skulle krascha. Senast i våras var pratet att man inte skulle ha den stående, vilket jag har på grund av platsbrist med en konsol som ungefär är lika stor som en förbannad albatross.

Detta för att nån flytande metall inne i lådan kunde börja läcka av att den blev stående under en längre period. Med min tur kommer jag väl hem en dag och ser att det läckt ut flytande metall på mitt sovrumsgolv och självaste T-1000 från Terminator 2 flyttar in och ockuperar min halva av sängen och skivar allt i sin väg. Som spelnörd har jag ett stort umgänge av andra spelnördar och på senaste tid har vi kommit underfull med att Playstation 5 problem ligger helt i sin handkontroll, DualSense som precis som Switch Joy-Cons har en förmåga att börja drifta åt vänster. I början trodde jag bara att jag haft en enorm otur som efter knappt två veckors användande satt med en spökande och defekt kontroll i min ägo men på senare tid har bongotrumman börjat gå i min umgängeskrets. Fler och fler vänner har stött på samma problem så till den milda grad att jag nu börjat ana att en barnsjukdom har smugit in och slagit rot i den. För hur stora är oddsen att min vän Larsson nu är inne på sin fjärde dosa under en väldigt kort tid efter att tre av hans andra DualSense börjat dra åt, vart?

Just det, vänster där med. Precis som min dosa som beter sig som om en ond ande har flyttat in i den. Knappar fastnar med jämna mellanrum och triggerknapparna skaver i kontrollen och låter nått hemskt. Är det så att Sony börjat tumma på kvalitén? Eller är det bara så att de inte håller måttet längre? Att vi inte får mer för pengarna? Jag har handkontroller som alltså är felfria efter 31 år men två veckors spelande pallar DualSensen inte med? I min ägo har jag kontroller från alla Sonys konsoler genom åren och trots att de är spelade med i tusentals timmar och har en ålder på tjugo plus och de råkat studsa i golvet ett flertal gånger så är de som en stor, trygg och stabil tegelsten som vägrar att dö och gå sönder. I dagens tid när allt bara blir dyrare och dyrare så kan man ju tycka att saker ska hålla. Jag kan i alla fall komma på 799 skäl att den borde hålla. Och det är de 799 riksdalerna som tagits ur min plånbok. Jag vet inte hur det är för er men jag förväntar mig mer från våra spelgiganter.

Hur står det till med era konsoler och Handkontroller? Håller dom måttet eller har ni också stött på problem?

Ollad-incidenten som ingen glömmer

Ollad-incidenten som ingen glömmer

Min absoluta favoritläsning här på Gamereactor är Big Boss Hegevalls artiklar om En Spelmurvels Anekdoter där han berättar om  alla otroliga resor han varit med om genom sitt arbete som speljournalist. I hans texter har jag kunnat följa med på de vildaste äventyr och de roligaste historierna med spelgiganter man bara sett på bild i en tidning eller på E3s glammiga mässor. Han har verkligen rest land och rike runt och fått uppleva sånt andra bara kan drömma om och det har ju fått mig själv att rynka pannan oroväckande och tänka tillbaka på mitt egna tidigare liv och på mina olika arbetsplatser jag haft under mitt 44 åriga liv och summan av den funderingen är att mina arbeten varit allt annat än äventyrliga och att jag kan knappast skryta om att jag träffat några stora kändisar.

 

Ja, om man nu inte räknar han den där stavhopparen jag aldrig kommer ihåg namnet på och inte heller han själv för han propsade alltid på att hans efternamn var Kluft även innan de två var gifta när vi bad om hans namn till kvittot . Ja, och han den där SD-Jomshof har handlat av mig två gånger. Men Jomshof och Klufts make når ju inte upp till Petters giganter så som Shinji Mikami och Sam Houser. Mitt jobb på Elgiganten i nästan 17 år var väl egentligen inte det minsta spännande på den fronten. Men de som känner mig vet att när tristessen kommer så fixar Majsan spänning och äventyr för sig själv och alla runt omkring vare sig de vill eller inte och det har ju tyvärr fått mig att trampa i klaveret några gånger. Oftast är det min galna hjärna som tar mig på fel stigar och jag får väl erkänna att jag en gång stoppat ner en lagerkille i en TV-låda och tejpat igen med fraktsedel och allt. En annan lagerkille fick sin håriga chilenska rumpa vaxad av en remsa med ducktejp efter att jag tröttnat på att se hans håriga myntinkast varje gång han böjde sig ner framför mig. Eller som hans eviga försvar var: ”You look, You Like” Ducktejpen fick i alla fall tyst på honom. Eller ja, inte när jag drog loss tejpen men en kort stund efteråt. Men dödssynden kom några år senare när en kollega kom nöjd som en tupp till kassan för att lägga en handpenning på en sån där gigantisk penisförlängargrill.

 

Åbäket rullades ut på lagret, det lata aset hade köpt utställningsexet för hans tumme antagligen satt mitt i handen och där blev den stående i en vecka i väntan på lönedagen. Och som alla mina eminenta idéer byggdes denna upp i brist på spänning och i ren tristess.  Så denna fruktansvärt ljusa idé kom en kväll när det var lugnt på kunder och där och då började det hårda jobbet att skriva ordet OLLAD på 564 stycken gula Post-It-lappar som jag sedan klädde hela insidan av hans reserverade grill med. Nu snackar vi varenda millimeter på insidan lös gul som solen och ordet OLLAD nästan hypnotiserade en om man stirrade för länge på dom. Jag gick runt som jag hade myror i rumpan i flera dagar efteråt, kunde inte Andreas hämta grillen snart så jag fick se hans reaktion när han öppnade den! Men ingen Andreas dök upp. Det var under min lunchrast som det plötsligt hände.

 

Nej inte Andreas men en stackars kund kom in och var förtvivlad över att vi inte hade kvar grillen som han åkt så långt för att köpa. Som säljare vet ni säkert att man gör precis allt för att sälja och få kulor att rulla och denna säljare som jobbade denna dag var desperat på att inte förlora detta feta sälj som iallafall skulle dra in fem siffrigt till hans avdelning, så till den milda grad att han ringde upp Andreas för att kolla om han kunde sälja vidare hans grill som fortfarande inte var fullbetald och stod och samlade damm på lagret. Själv satt jag i vårt lilla lunchrum och mumsade på en bakad potatis med kyckling och curryröra och hade inte en aning om att min Ollad-fälla höll på att slå helt fel och istället drabba en stackars 75-årig man som hette Bengt-Ove. Jag och omvärlden var totalt ovetande tills dagens efter då min varuhuschef kom ner röd i ansiktet med en uppsyn som man oftast ser på en förälder som ser sina barn göra något mycket dumt men förrädiskt komiskt. Ett argt ansikte, bistert uttryck i ögonen men en mun som liksom inte fått memot och därför rycker uppåt. Han tryckte ett A4-ark i mina händer där ett telefonnummer står nerkladdat och han får fram meningen: ”Bäst du har en bra ursäkt redo till kunden som du ska ringa nu angående din Ollad-incident”. Han skakade på huvudet när han lämnade mig och muttrade för sig själv att han fått mig för sina synder.

 

Jag satt sen på min lunchrast för att försöka komma på hur jag skulle ta mig ur denna knipa. Vad skulle jag kunna säga till kunden? Att OLLAD stod för Oregistrerad eLdnings AnorDning? Nä, som vanligt tog jag vägen jag alltid tar, sanningen. Hur jobbig den än är så har jag lärt mig att den alltid är den bästa. Så sagt och gjort så ringde jag upp den barska mannen vid namn Bengt-Ove och bad så mycket om ursäkt samtidigt som jag berättade om mitt hårda arbete för att reta min kollega Andreas. När samtalet skulle avslutas 30 minuter senare skrattade B-O något hysteriskt och godtog min ödmjukaste ursäkt. Och han blev faktiskt en stadig stamkund i butiken som ofta kom in för att slänga lite käft och det blev ett kärt återseende varje gång och han brukade alltid flinande fråga innan han gick om jag ”ollat” några mer grillar på sistone. Men nej, det var slutollat för min del. Den enda som fick njuta av mina gula post-it-lappar efter min grillincident var min bästa vän och kollega Lotta som varje morgon när hon kom till jobbet fick avlägsna ett femtiotal Ollad-lappar som började som en röd tråd vid hennes skåp, in i kassarummet, i kassaskåpet och ner till hennes arbetsdator.

 

Jag har aldrig saknat själva jobbet i butiken sen jag sa upp mig efter nästan 17 år på golvet, men jag måste ändå säga att jag aldrig i hela mitt liv haft så kul som de åren med ett sånt underbart gäng med galna kollegor. Och det är nog därför jag älskar att jobba här på GR så mycket som jag gör. Visst, jag älskar att skriva och spela, men det är en ära att få jobba sida vid sida med ett helt underbart gäng humoristiska, cyniska galningar som låter mig vara den skadade, sjuka individ jag är utan att jag behöver tygla min personlighet. För ja, den kan vara rätt ”mycket”. Men jag är inte barnslig. Det är du som är en bajskorv!

 

Vad är det värsta du gjort på jobbet?