Handen kramar kontrollen extra hårt och jag biter mig lätt i läppen medans fingrarna dansar över knapparna i en intensiv dans på liv och död. För det är liv och död som verkligen utspelar sig på skärmen. Och en dans. En dödsdans. Bossen framför mig går till anfall och jag tar ett steg undan och klarar mig med en hårsmån från att se mitt egna huvud rulla förbi. Han väntar inte många sekunder innan nästa attack och denna gången ser jag halva min livslinje försvinna i samma hastighet som jag just sett kexchokladen jag glupskt smaskat i mig försvinna. Fram tills denna punkten i spelet har jag känt mig överlägsen. Så där som jag kan tänka mig att idrottsmän som alltid vinner och tar alla medaljer känner sig när de tittar på sina motståndare. Superior. För just nu är jag den bästa jag kan vara. Mitt skilltree är komplett och jag kan inte lära mig något nytt eller bli bättre på något.

Jag bär den bästa rustningen som kan skydda min kropp mot de mesta och jag svingar de mäktigaste av vapen. Allt det där får mig att vara kaxig och rakryggad svassa in i alla strider. När jag stirrade på min sista fiende som jag jagat genom ett helt spel så kände jag den där överväldigande kaxigheten som bara en färdigutvecklad spelare kan känna. Men sorgligt nog rann den av mig som en kalldusch en kort stund senare då jag insåg att jag mött min överman. Allt jag kunde, det kunde även han. Han parerade alla mina tricks som innan fått så många att dö vid mina fötter. Jag pausar spelet lite snabbt för att slicka mitt sårade självförtroende och ego som fått sig en törn innan jag tar ett djupt andetag och fortsätter vår ack så vackra dans som bara har en enda agenda och det är att en av oss dör och förlorar. Men det som gör denna fight lite orättvis är att min motståndare inte dör när jag äntligen ser hans livslina nå botten, nej han reser sig och kommer upp med full lina. Jag? Jag har samma blinkande röda lina som avslöjar att jag är en hårsmån från att möta Sankte Per.  En knuff, en lätt örfil eller något så lätt som en fis kan bli min död. Min syn är grusig av låg hälsa och alla mina extra vapen blottar sin tomma ammunitionspåse. Inga kulor, inga kastknivar och ingen hälsa. Jag dör om och om igen men får tack och lov börja under vår andra del av fighten. Och det blir lite som att försöka döda någon som är stor och stark medans du själv är löjligt naken.

Nackdelen med att dö på samma ställe i ett spel är att det skapar ilska. Ilska är ingen bra sidekick i en fight på liv och död. Det slutar alltid med att man gör dumma misstag och mina misstag blir att jag mest står och viftar med mina vapen och helt enkelt börjar missa hälften av alla pareringar. Paus igen. Antagligen för tjugonde gången. Andas. Morrar. Skriker lite moget ut könsord som grannarna säkert undrar vem de är riktade emot. Nej Sonja, inte du, du är ingen fi**röv. Det som fått mig att klara spelet är Yoda och Mr Miyagi. Visdomens stridspittar. Jag minns talen om att aldrig anfalla arg. Så jag andas och börjar dansen igen. Parerar perfekt och gör mina stötar sakta men säkert och till slut skördas min frukt när jag ser honom stöpa till marken. Jag går vinnande ur striden och känner den där kaxigheten och känslan av att vara oövervinnlig skölja över mig igen.

Jag känner att denna slags fight kan jag ta. Denna bossfight kräver bara att jag samlar mig och kommer ihåg allt jag lärt mig. Sen finns då den andra Bossfighten. Ni vet den som aldrig är på lika villkor. Herr Bossman Jansson är alltid stor som Karlatornet och han är överjävlig. På skärmen sker allt på en gång. Är det inte eld så är det syrabad och kastar han inte bomber så kastar han stenar stora som småland. Du måste lära dig hans mönster och vad som kan skada honom, hans akilles häl. Ibland förlorar man alla sina bästa vapen genom att tömma dom på måfå bara för att inse att man bara kan skada aset genom att skjuta honom i armhålan.

Så sedan står man där med sin ynkla lilla revolver som borde kallas "Pewpew" som mer kittlar honom till en orgasm än sakta dödar honom och man vet att man aldrig kommer ta honom. Jag är sämst på denna slags boss. Och när jag menar sämst så menar jag askass, not doing it. Jag blir en pöl av stress som slutar att agera logiskt överhuvudtaget. I stället förvandlas jag till Lord of the Dance Michael Flatley, ni vet den där irländaren med happy feets som tog världen med storm för x antal år sedan.

Jag blir Usain Bolt som bara rusar runt utan mål och utan logik annat än att hålla mig levande i tron att om jag bara håller mig rörlig så kan han inte ta mig. När jag joggat fyrtifem varv runt arenan och fingrarna börjar kännas som benen gör efter att du suttit på holken och surfat för länge inser jag att jag inte fått ner bossen ens en millimeter. Och konstigt vore annars, jag har ju inte gjort annat än att springa och skjuta en och annan kula från höften. Det blir liksom för mycket för stackars Majsan. Varför måste han vara så stor? Och varför måste han göra så många saker samtidigt?

Och hur gör han allt det där? Han är ju trots allt en man och vi vet ju alla att flera saker på samma gång inte är eran starkaste sida? Vad är det för fel på en boss med ledvärk och en släng av reumatism? Nån som behöver väcka upp sin kropp när han reser sig från sin tron? Eller varför inte en boss med grav övervikt och obesitas som rör sig långsamt med vaggande gång och som aldrig fått utskriven någon Ozempic på grund av taskig ekonomi? Inte heller kan man gasta att man vill ha ett litet försprång som kvinna i dessa dagar med jämlikhet heller. Så nej, jag fasar alltid alla bossfights som jag vet ska komma. Jag gör liksom inte spelstress på ett lugnt och vackert sätt trots att jag är det lugnaste som finns i stressiga situationer i verkligheten.

Nej spelstress gör mina händer svettiga och lätt darriga. Spelstress gör mig bajsnödig. Spelstress gör att min hjärna får kortslutning. Så ja, jag föredrar den första bossen alla dagar i veckan. Han vet jag att jag kan slå med bara lite tålamod och keeping my shit together. Boss nummer två får min IBS att gå apeshit och får mig längta efter en Imodium eller två. Och vet ni vad? Boss nummer två har fått mig att stänga av spel för en vecka eller två bara för att hämta nytt mod och stilla mina ruttna nerver. Och ibland är det just det som behövts, att man i lugn och ro kan bygga upp sin taktik utan att få en raket uppkörd i häcken medans man tänker och på så vis lyckas man senare döda aset inom bara några försök nästa gång man gett sig upp i sadeln. För mig är bautabossar onödigt ont. Jag hade helt klart sluppit dom om jag hade fått välja. I min bok är de bara skyldiga till halsbränna, diarré och pruttanfall och en och annan hjärtinfarkt. 

Vad tycker du om bossar? Och vilken är din favoritboss genom tiderna? 

Min spelresa började för länge sedan, långt innan en dator fanns i allas hem och en mobil vilade i allas händer. Det var tiden då mammor gungade sina ungar i babysittern med ena foten och samtidigt som de lagade mat med höger handen så dammsög hon köket med den vänstra allt medans en Gul Blend sakta glödde i hennes mungipa. Typ alla barn var passiva rökare från dagen du blev till och det var en tid då inga föräldrar var särskilt oroade för sina innesittande ungar framför skärmar. Idag är de som sitter inne dygnets alla timmar framför TV-spel spelnördar, men på 80-talets skimrande tidsålder hade vi inte den lyxen att få stämpeln av för mycket spelande.

Vi fick helt enkelt inte leka inne om inte vädervarningar svepte över landet. Då var det inte fult att som vuxen vilja ha lugn och ro, så alla mammor motade ut sina tandlösa ungar för lek efter frukost med en förväntning att de inte skulle komma hem innan det var dags för middag som presenterades av en rosenkindad mammis i förkläde som vrålade MAAAT! från en öppen ytterdörr i samkör med resten av gatans mammor. Det var inga oroliga kvinnor som undrade vart deras ungar varit hela dagen som stod där med papiljotterna i håret och gastade, och skulle vi mot förmodan inte dyka upp visste de att vi var lätta att spåra upp. Man gick till det huset där det låg tio cyklar slängda utanför ytterdörren, det var beviset att det var där kompisgänget höll till.

Det var även så vi spårade varandra när vi letade efter någon att leka med. Cykelhögen. Så på den tiden längtade man ibland efter dåligt väder som inte kunde stoppas av regnkläder och gummistövlar som hängdes på oss om vi klagade om dåligt väder. Iskalla dagar då vinden piskade och man fick sitta inne och spela var något extra för en. Sittande på knä på den rosa heltäckningsmattan med handkontrollen i ena handen och en prickig korvsmörgås i den andra med ett O´Boy-glas framför sig var något särskilt och alltid lite exotiskt för det hände allt för sällan. Men de stunder som spelades blev därför lite som en högtidsstund som man verkligen uppskattade och inte tog för given. Spelen jag spelade var 100 procent plattformsspel och den spelgenren var sjukt stor och det mycket tack vare de två Italienska rörmokarbröderna Mario och Luigi som verkligen satte Nintendo på kartan.

Tror det var alla spelutvecklares dröm på den tiden, att få skapa ett lika perfekt spel som Super Mario faktiskt var och kopiorna smögs ut på marknaden i form av The Great Giana sisters och flera andra. Vi fick dock några andra hjältar som lyckades stå på egna ben och det var Wonder Boy och Sonic the Hedgehog som även dom togs emot med öppna armar. Super Mario är ett av få spel som på något magiskt sätt hållit sig ung och tidlös, utan en rynka trots en ålder på 41 år vilket lika gärna hade kunnat vara 100 i TV-spelsår. För låt oss vara ärliga, inte många TV-spel åldras vackert. Vi har liksom blivit för bortskämde idag med grafik som gränsar till  autentisk för att kunna se tillbaka på våra gamla spel och acceptera deras åldrande.

Men Mario håller att spela idag på samma sätt som det gjorde när det kom 1985. Ingen rynkar på näsan när man startar igång det efter en paus på 10 år. Åren som följde spottades det ut mer plattformsspel. När den nya konsolgenerationen kom fortsatte succén med Spyro, Jak and Daxter, Rayman och Crash Bandicoot. Ape Escape, Klonoa, Sly Cooper och Ratchet & Clank och vi fick uppleva många guldår tillsammans. Jag dök ner i plattformsspelens mysvärld med huvudet före och det tog lång tid innan jag tog mig upp till ytan. Det var mer när spelutvecklarna upptäckte att dagens nya spelare krävde blod och vapen annat än drakeld och bubblor som plattformsgenren plötsligt blev omsprungen i popularitet av actionspel och vi började se färre och färre färgglada världar med mysiga fiender och plattformsstudsande på marknaden.

Men visst försökte många av de gamla aktörerna hänga kvar, plattformshjältarna ändrades till rena arenaspelen med fiender som anföll i horder och vapnen blev tuffare och större i ett försök att locka tillbaka spelarna. Men det var förändringen av plattformsspelen som fick mig att gå vidare och inte tvärtom. Det är alltid försöken att tilltala alla som dödar ett spel. När den helt enkelt förlorar sin genuina identitet och bara blir en i mängden. Så Majsan tog steget ut i det okända och trillade raklång in i en ny genre som aldrig tidigare hade utforskats, nämligen action, rollspel, äventyr och lite skräck. Och där har jag blivit kvar. Men ibland kommer längtan krypande.

Längtan efter en mysig värld att utforska utan att få huvudet bortskjutet eller arslet bortsprängt. Där fiender dödar en genom att kasta tunnor, bananskal eller bubblor på en. Visst, dom med en Nintendokonsol får fortfarande njuta av härligheten då och då men vi som köpt PS5 och XBOX drar tyvärr det korta strået. Så här sitter jag och hoppas och väntar på att plattformsspel ska bli inne igen. Att det ska finnas en större publik som vill mysspela och utforska och samla på diamanter eller frukter när man behöver ta en paus i från att såga blodtörstiga fiender med motorsågar, bolla handgranater eller skjuta headshots så hjärnsubstansen flyger.

Personligen hade jag tagit ett nytt Jak & Daxter vilken dag i veckan framför ännu ett hjärndött multiplayerspel. Ibland behöver vi kliva in i en färgglad vacker värld med söta fiender och bara känna hur pulsen går ner och få känna oss lite som den unge man var en gång i tiden innan livet blev på allvar. Tiden då man bar matchande mysdräkter, hade stort våfflat hår i färgglada hårsnoddar och tandfen lämnade en femma i ett vattenglas bredvid sängen varje gång dina mjölktänder lossnade. 

Saknar du plattformsspel eller är deras tid över? Vilket hade du helst sett återkomma?

Precis som min kollega Conny-boy satt jag mitt i en artikel när skrivuppdraget om "Våra mest minnesvärda alter egon" kom ut och tiden räckte liksom inte till så jag var helt enkelt tvungen att hoppa över den. Men självklart får man ju inte hoppa över att dela pinsamma saker från ens liv och jag är ju trots allt en mästare med att kläcka ur mig en och annan sanning på bekostnad av min egna värdighet. Jag har genom åren haft två alter egon och den första blev någon slags backfire på för tyvärr hade jag ingen aning om att namnet skulle kunna misstolkas. Namnet byttes illa kvickt och det lärde mig snabbt läxan att allt kan misstolkas. Namnet jag först tog 1998 när det Wilanderska hemmet fick sin första dator som var stor som en tjock-TV var "Läderbruden".

Jag hade alltid en svart bikerjacka på mig och läderstövlar på den tiden och jag behövde ett användarnamn lite snabbt och som de flesta gör så tar man det man ser. Här kommer då knusset av namnet, för tydligen så tänker 99% av jordens population av män inte att det är ett namn taget för att hon bär en läderjacka. Nej, Majsan hade tydligen lagt ut vad som var kattmynta för internets alla S&M-grabbar och en hel del kvinnor som trodde jag satt och åmade mig i lack och läder på andra sidan skärmen. Plötsligt hade namnet förvandlat mig till en kvinnlig Mr. Grey i Fifty Shades of Grey och jag fick mailkonversationer och chattmeddelande från hundratals män som tydligen ville ha smisk på stjärten och olja in mina lackkläder.

Läderbruden dog kort där efter och i askan reste sig ett annat alter ego likt en fenix. "BeaverGurl" dök upp på en klar himmel och förde tankarna till en superhjälte med starka tänder. Och som sagt, man tar vad man ser och namnet kom av min make som i ömhet döpte kvinnan vid sin sida i spelsoffan till ett passande namn när hon bet av handkontrollsladden till en PS2-kontroll i ren och skär gamerage. Och namnet satt kvar i många år, blev till och med ett sådant där pinsamt hotmailkonto som jag fick rabbla i alla affärer i början av 2000-talet för de ville tydligen maila oss av någon underlig anledning. Men det kunde varit värre, det kunde varit Big_dick_mick, KingOfKisses eller TheStallion som några av mina vänner hade som mailadresser. Man kan ju liksom inte annat än älska Hotmail och dess förmåga att få vuxna människor att stamma och rodna när de handlar en ny TV. 

Alter egon i all sin glans, men inget slår ändå storasyskon och alla namn de ger sina småsyskon. Där kan vi snacka om kreativa namndop som man borde fått ta del av när man kom på sina mailkonton eller forumnamn. Det är alter egon som ger hår på bröstet, i allafall mina. Min käre far fick det hårda jobbet att namnge ett av sina barn då min mor redan bestämt för de första två. Så då återstod då jag, och eftersom de inte visste könet så sa min far högt så hela gatan hörde att om han fick en son så skulle pojken hete Leif. Leif..... Tack och lov pressade inte min gamla mor ut en 85 kg Leif i full raggarmundering med vit nätbrynja, två storlekar för stora jeans, skinnväst och ett par svarta träskor. Jag kom inte ut med begynnande flint eller en lantmännenkepa på sniskan och en avslagen lättöl i näven. Men tyvärr stoppar det inte kärleksfulla syskon som snabbt döper dig till Leffe. Lill-Leffe. Men va fan, det var klart bättre än det vanligaste de kallade mig. Bölden. För det var tydligen det jag var. En böld i rumpan sen dagen jag föddes. 

Kärt barn har många namn, vilket var ditt?

På Xbox Instagramsida ställdes härom dagen den bästa av frågor och den har liksom fyllt min hjärna till gränsen av explosion nu i dagarna två. Frågan som ställdes var nämligen "Vilket spelföremål hade du velat ha i IRL?" och som alltid när livsviktiga frågor kommer till tals så blir det timlånga samtal med min gode vän Herr Slappröv som är veckans öknamn sagt av ren kärlek. Ni vet kärt barn har många namn och allt det där. Medans jag satt med mitt kommande Lego-recensionsbygge och byggde hade jag honom på högtalartelefonen och diskussionerna gick heta till halv tre på natten.

För och nackdelar vägdes fram och tillbaka och flera av hans typiskt manliga idiotidéer hackades ner i små bitar av ingen annan än moi. Som osynlighetspotions. Vet ju vem som helst att en karl bara vill ha det för att titta på nakna damer, helt meningslöst, det finns ju trots allt Pornhub. Jag som nyss flyttat upp i en lägenhet på tredje våningen utan hiss tyckte att en Gravity Gun hade kommit till användning men sen kom jag på att vi har ju flyttfirmor till sådant. Måste vara något unikt som man inte kan ersätta med något vi redan har tänker jag.

Kanske en Portal Gun så man kan transportera sig snabbt till jobbet eller helt enkelt bara där ifrån? Eller en Phoenix Down så man kan vakna till liv igen om man mot förmodan trillar ihop död? Health Potions är väl egentligen det bästa, så man snabbt kan återhämta förlorad hälsa. Jag som Fallout-fan blev ju jäkligt sugen på en egen Power-Armor. Det hade varit riktigt fränt att traska runt med den på ICA så man kan bära hem de riktigt tunga påsarna med mjölk och Herrljunga cider utan att påsen skär in i handen. Eller varför inte Super Marios tvättbjörnssuit så man kan vifta lätt på rompen och flyga en sväng nu när flygbiljetterna är så satans dyra?

Cortana ligger också högt på behöverlistan. Hon hade lätt hackat Swedbank och fyllt på mitt sinande konto så här efter en fattig jul. Sen tänkte jag en sådan där väska som kan ta oändligt med saker, men sen kom jag på att jag redan har en sådan, det har alla kärringar. En väska där man hittar plåster, skruvmejsel, hårborste och en vattenflaska. Ett hundben, sminkväska, bråddar och en mattkniv. Hade du bett mig om en random grej så lovar jag, den ligger där på botten av väskan bland gamla mynt som gick ut 2002 och lösa tuggummi med hår och tobak på. Hmm är Yoshi ett föremål? Jag väljer Yoshi. Känner att jag har ett behov av att rida runt på en gigantisk ödla nu när min elscooter gått sönder. Så pax för Yoshi.

Vad skulle du välja?

Året börjar gå mot sitt slut och med det kan jag konstatera att 2025 har varit personligen ett rätt skruttigt år som kretsat runt min far och cancern han drabbades av förra julen. För alla som drabbats av sjukdomen eller för oss nära anhöriga vet att det är som om någon lagt ett unket tyngdtäcke över en där du får kämpa för att komma upp för luft och kämpa ännu hårdare för att bli fri från den tryckande känslan av ond bråd död som är en ständig följeslagare bara man hör ordet cancer.

Men mitt i allt det mörka har ljuset tittat fram för det har också varit ett år med massor av kärlek. Två av mina syskonbarn har gift sig så Majsan har fått dansa loss på två otroligt fina och framförallt roliga bröllop som gett mig kära minnen för livet. Tänk att ungar man torkat rumporna på och satt på blöjor på har gått och gift sig? Helt sjukt, det får ju mig att verka löjligt gammal ju och jag är ju trots allt inte en dag över ehhh tjugofem. Eller tjugofemisch.

Och tänk att i år var det äntligen min tur att ha mest poäng i kampen om en hyreslägenhet i staden med längst bostadskö ever vilket lite är baksidan av att bo ett stenkast från Göteborg med fina tågförbindelser. Eller ja, dagar när tågen går i tid eller helt enkelt bara står still. Utan ersättningsbussar. Eller ja, ersättningsbussar till Floda. Men inte hit. Men utöver det är det fina tågförbindelser. Så efter några år där jag huserade i min fars källare efter att jag skilde mig och sålde mitt hus var det äntligen min tur att få känna mig vuxen igen och bli med lägenhet. För ska vi vara ärliga så räknas du inte som vuxen efter en hemflytt även om du passerat de fyrtio.

Plötsligt har du förvandlats till en tolvåring i en gammal kropp som "inte ska vara ute för sent" och som får höra ord som "så länge du bor under mitt tak är det mina regler som gäller". För en person som jag som älskar egentid mer än allt annat är det helt ljuvligt att nu bara stänga min ytterdörr och låsa, slänga av mig behån illa kvickt och bara njuta av tystnaden. För den är verkligen underbar. Ja, förutom när grannen är hög och ligger och skriker om nätterna i hallucinationer eller spelar gangsterrap så hela min lägenhet skakar klockan åtta på morgonen eftersom han tydligen inte är i behov av sömn eller bra musiksmak. Men i övrigt så är det helt perfekt.

Att hamna precis där man vill vara med fem minuter till jobbet, fem minuter till farsan och fem minuter till stan. Jag älskar min lägenhet som är från tidigt 40-tal där köket har charmiga dragluckor som går enda upp till taket och som slukar så mycket saker utan att ens bli fulla och känslan när jag packade upp mina prylar som stått magasinerade i många år var som rena julafton. Kom inte ens ihåg att jag ägde hälften. Tänk vad snabbt man bor in sig och får den där trygga hemkänslan och Tyzon som hatade att gå i trappor innan slinker upp och ner för de tre våningarna som han aldrig gjort annat.

Så nej, livet känns rätt skönt nu och jag ser fram emot vad 2026 ska föra med sig. Med 2026 i tankarna så får du hålla ögonen öppna för inom kort kommer en artikelserie i två delar om vad jag vill se mer och mindre av nästa år och dom vill du ju inte missa för allt i världen. Så var vaksam! 

Har du haft ett bra år?