Asså varje år när HUI Research röstar fram "Årets Julklapp" sitter jag alltid lika förundrat och funderar på hur de kommer fram till sina resultat, och ordet " Research" i deras namn får en ju att tänka att det ligger just undersökning och forskning bakom. De har tre kriterier som ska uppfyllas och de är: Produkten ska vara en nyhet eller en vara som fått nyväckt intresse under året. Produkten ska svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Produkten ska representera den tid vi lever i. Och vad blev då årets julklapp 2020? Nä, inte varken munskydd eller handsprit utan ett stormkök. Ett stormkök, seriöst? Hur många sitter just nu och slår in ett stormkök till sin käraste? Antagligen Gunde Svan eller kanske vår käre kollega Mäki som verkar ha en förkärlek till att vandra i obygden och pinka i motvind i det fria.

Det känns lika logiskt som det som blev årets julklapp 2018. Ett återvunnet plagg. Kan ni räcka upp en hand ni som fick moster Beatas avtackade gamla noppriga jumper den julen? Eller farbror Rolfs gamla manchester byxor som sjungit på sista versen sen tidigt nittiotal och som levereras med både hål efter för många smygisar och en dragkedja som låter halva hästen titta ut? Tanken är vacker, men bara doften inne på Myrorna när man går förbi klädavdelningen får mig att tänka på malpåsar och andra människors kroppsvätskor. 2011 lyckades de rösta fram en matkasse. Ja, alltså inte en papperspåse från ICA utan en sån där färdig matkasse som är för de människor som helt enkelt inte orkar handla sin egen mat längre. Är det samma personer som köper färdig pizzadeg och pannkaksmix på flaska mån tro? Eller helt enkelt de som bara tröttnat på att fundera på om de ska äta köttbullar och snabbmakaroner till middag eller Tacos. Själv är jag helt enkelt för kräsen och kontrollerande för att köra med sådant. Herre gud om någon skickat en selleri till mig hade jag knappt vetat vilken ände jag skulle skära i. I min fördomsfulla värld ser jag framför mig hur någon som har kostcirkeln som trospunkt i livet och som blir våt av att bara höra ordet näringsberäkning sitter och packar dessa påsar.

Men jag undrar hur många som fick sig en påse käk den där julen? En påse för att kunna laga en underbar middag till ungarna bestående av en extra ordinär Selleriragu? Hur som helst så skulle jag nog inte våga anställa dessa goa gubbar från HUI som inköpsansvariga på mitt låtsasföretag. Vad ska 2021 julklapp bli? Antagligen en sån där sittring för hemorrojder efter att många suttit och jobbat hemifrån för länge. Nä ni HUI, nu ska ni lyssna på en som har lite bättre koll än ni på det där med julklappar. Om jag skulle få förutspå årets julklapp så blir det en spelkonsol. Vad kan vara bättre dessa tider med Corona när man ska hålla sig borta från baren, folk och caféer? När stackars svenskar inte kan resa till värmen utan att klaga på att bufféerna på hotellen inte är lika välfyllda och hur jobbigt det är att stranda på flygplatsen på vägen hem?

Jag tror dock inte det blir nya Playstation 5 eller Xbox Series X eftersom folk håller stramare i sina pengar på grund av osäkerheten på arbetsmarknaden och även av den enkla anledningen att Playstation 5 lyser med sin frånvaro efter att en för liten mängd producerats. Nä, jag tror på Playstation 4 och Nintendo Switch, den sistnämnda för den yngre massan. Det är vad jag tippar kommer vara det som säljer bäst, inte nått stormkök. Tacka vet jag att krypa upp i sängen, slå på min konsol och dra filten över mig medans jag ger mig ut på ett äventyr på en plats långt bort från bästkustens regniga höstmörker. Vem vill sitta ute bland myggen, fukten, kylan och steka kottar i ett stormkök för att sedan skita bakom en taggig enbuske och torka sig med mossa när man kan ringa närmaste pizzeria för en nybakad kebabpizza och mysa hemma? Frågar åt en kompis. Själv hoppas jag familjen är mig trogen och läser min blogg så jag slipper både stormkök och selleri. Här kommer ett okodat meddelande till familjen: Cyberpunk 2077 och en gimbal till min mobil, så blir Bölden mycket nöjd och ni slipper Leffe på julbordet. Tror du att det gömmer sig ett stormkök i din klapp under granen i år eller är det kanske bara villiga Veras återanvända knytblus? Eller har du turen att det är något spelbart?

Ja, så har jag gjort det igen. Visste att jag inte borde, men kunde inte låta bli. I veckan lusläste jag recensionen om Watchdogs Legion och gillade vad jag läste så jag beställde hem det. Men va kul, nytt spel tänker du nu. Och visst är det härligt med ett nytt spel, men jag misstänker att jag inte kommer hinna spela ut det på bara tre dagar. Och behöver du nu fråga varför jag behöver spela ut det på tre dagar behöver du åderlåtas, och det långsamt. Den 10 November kommer nämligen spelet jag längtat efter i ett helt år, jag tror även jag längtade efter det innan det ens var påtänkt. Vi snackar vikingar här, vi snackar Assassins Creed Valhalla.

Vi snackar stora starka skäggiga karlar med långskepp och yxor. Vi snackar plundringståg mot bleka engelsmän som inte tål sol men som ändå alltid har en underlig förmåga att knycka solsängarna på Kanarieöarna med att bre ut sina badlakan med deras uttjatade fotbollsloggor på. Så vad är nu mitt problem med det hela? Jo mitt problem är att jag svurit heligt på mig själv att aldrig påbörja ett spel utan att avsluta det innan jag påbörjar något annat. Visst, det låter säker löjligt ordningsamt men det har absolut inget med ordning att göra. Kruxet med det hela är att när ett riktigt efterlängtat spel dyker upp släpper du allt du håller på med, och det spelar ingen roll hur långt du har tagit dig i det andra spelet. Du är som en hanhund på en löptik, tänker inte ett uns på konsekvenserna. Och konsekvenser blir det.

Jag har gjort detta misstag så många gånger och varje gång svär jag att det var sista gången och att jag lärt mig min läxa. Men tydligen är inte bara mitt tålamod svagt utan även mitt minne. Alla som gör som jag vet vad jag snackar om, ni vet frustrationen när man efter flera veckor, ibland månader sätter igång spelet vilket man bara stängde av en dag och var otrogen mot med det där bättre spelet, det mer åtråvärda. Nyare. Plötsligt blir du tillbakaslängd mitt i en bossfight, men skillnaden från när du stängde av sist är att du nu inte har en jäkla aning om vilken knapp som gjorde den där häftiga combon eller hur man rullar undan för att undkomma motståndarens attack. Du din ynkliga idiot kommer inte ens ihåg hur du helar dig medans du blir slagen gul och blå. Ungefär som att gå till ett slagfält naken med en hårborste till vapen medans dina fiender har full rustning och långsvärd. Du har drabbats av speldemens.

Du stirrar på din karaktär med samma blick du gav Loki i The Avengers när Hulken pulveriserade honom och lämnar honom med orden -"Puny God". Du är plötsligt inte längre den där tuffa övermäktiga protagonisten du än gång var, oövervinnlig och okrossbar, en sann krigsgud. Du är bara en glömsk sönderslagen tönt som ligger och lipar efter mamma och önskar att du aldrig stängt av spelet från första början. Och på tal om början, det är precis vad du får göra. Börja om från början. För erkänn, du kommer aldrig lyckas i spelet när du inte ens kan komma ihåg de mest simpla knapptryckningar. Jag gjorde det på Infamous 2. Jag gjorde det även på Witcher 2 som jag köpte nyligen till min gamla Xbox 360 eftersom jag älskade Witcher 3 och ville ha mer. Infamous 2 hade jag nästan klarat ut när jag svek det, sen när jag satte igång det månader senare var det just i en bossfight. En överjävlig boss dessutom som var svår även om man visste vilka knappar som gjorde vad.

Slutade med att jag stängde av spelet för gott och det blev stående i spelhyllan i nästan två år innan jag tillslut startade om det och körde igenom det från början. Men ändå sitter jag nu här och styr en stackars punkare i Londons undre värld på jakt efter rättvisa. Jag flyr polisen i biljakter genom att hacka trafikljus och jag spanar in hos elakingarna genom att använda deras övervakningskameror emot dem. Och hur jäkla kul jag ändå tycker detta spelet är så känner jag mig själv för bra. För jag vet att den 10 November kommer inte denna skiva sitta och snurra i min Playstation 4. Den 10 November kommer jag vara riktigt otrogen och hänga med skäggiga karlar istället. Jag kommer smyga runt och lönnmörda, jag kommer svinga mina dubbla yxor och göra livet surt för britterna än gång för alla. Jag kommer vråla mitt stridsrop och slå mig för bröstet. Och det kommer jag antagligen få göra när jag tillslut sätter på Watchdogs Legion igen efter en längre paus. Men då kommer väl stridsropet eka av frustration och jag kommer antagligen slå mig för bröstet av ilska och Leffe kommer säkert göra mig sällskap som vanligt. Men kanske lär jag mig läxan denna gång? Eller? Har du svårt att komma ihåg styrningen efter långa pauser? Eller kör du helt enkelt klart ett spel innan du går vidare?

Efter att ha trillat ner i kloakerna med ett blött monstrum i hälarna fick jag nog för denna dag av kolasåsfärgade byxor och ögonryckningar i Little Hope och stängde av. Efter trettio minuters ögnande igenom min spelsamling efter något rogivande som kunde lugna ner min hjärtrytm gav jag upp och gick in på Playstation Store istället där plötsligt ett tryggt gammalt spel uppenbarade sig för mig. Bully, eller Canis Canem Edit som det så fint bytte namn till efter massiva demonstrationer och som ingen vettig människa kan uttala utan att låta som en sipp akademiker med en bräda uppkörd i baken strålade det emot mig med sin logga med blått och gult skolemblem. Spelet jag älskade en gång i tiden och som hoppet på en efterföljare aldrig slocknat. Det blev några härliga timmar med spelets protagonist Jimmy Hopkins som ständigt var fylld av hyss och skinn på näsan så det räckte och blev över. Jag kan faktiskt känna igen mig rätt rejält i stackars Jimmy som ständigt hamnar i trubbel.

Nu snackar jag inte mobbning för det har jag tack och lov aldrig varit utsatt för, men det där att sakna impulskontroll utan bara att handla på det som känns naturligt för just dig. Jag var ett besvärligt barn, och så här i efterhand förstår jag varför mina äldre syskon hade vettet att döpa om sin sladdissyster till Bölden. Bölden var en charmig liten knubbig kerub med blond kalufs som ständigt var på jakt efter äventyr och spänning.

Eftersom Bölden var född på det glada sjuttiotalets slutskede var hon ständigt klädd i femtio nyanser av brunt, allt från den mörka dystra bajsbruna till den mer formella "orolig i magen brun", detta vet jag av den anledning att våra fotoalbum är fyllda av bilder på mig där jag ibland är som en kameleont mot vardagsrummets bruna medaljongtapet så man fick leka "Where's Waldo?" för att hitta mig. Pastell var något man bara drömde om på sjuttiotalet. Pastell och män utan polisonger och pornstache. Min mamma Catherines största önskan var dock att man skulle införa koppeltvång på somliga barn. Bölden råkade vara somliga barn. Historierna om bölden var kända på vår gata som var kantad av mexistens-villor och detta på grund av den enkla anledningen att grannarna tillhörde den ständiga skallgångskedjan.

Jag hade nämligen en magisk förmåga att gå upp i rök från väldig tidig ålder. Den mest omtalade historien går långt tillbaka i tiden när Bölden bara var knappt två år. Bölden hade den finaste röda lilla trehjuling med flak som alltid var ockuperat av hennes sidekick Tälen, en smutsig grådassig mjukissäl som hon stulit från sin kusin Stefan och bara vägrat ge tillbaka.
Medans mammas vanliga tisdagsbak av kanelbullar var i full gång i köket cyklade Bölden fram och tillbaka på vår sjöstenslagda trädgårdsgång medans mamma gick fram till fönstret var fjärde sekund och tittade så den okopplade lilla ligisten fortfarande var på plats. Plötsligt ringde äggklockan och plåten med rykande varma bullar skulle ut och en ny skulle byta plats och på de få sekunderna hann det hända grejer.

Vad, kan du då undra? Jo, Bölden var borta. Mamma letade runt som en galning, men ingen Böld fanns att finna, varken i trädgården, lekplatsen som var på andra sidan häcken eller ute på gatan. Mina syskon blev hemringda från skolan än en gång som många gånger förut, här behövdes extra många ögon. Gatans hemmafruar blev även dom engagerade medans de svor tyst för sig själva och undrade vad det skulle bli av den där ungen. Vår närmsta granne Philip lastade in mamma och syskon i hans gräddvita bil och de åkte gata upp och gata ner på jakt efter lintotten som inte hade vett att göra som hon var tillsagd. Precis när de var på väg att ge upp skrek min syster till när bilen rullade förbi ESSO-tappen, stans gamla bensinmack. Och vem stod inte där, en vante hög, med en bestämd min och tog i för kung och fosterland för att få ner tankslangen på en av bensinpumparna med trehjulingen perfekt parkerad nedanför? När arg mamma frågar vad i allsin dar jag försvunnit hemifrån stirrade Bölden oförstående på lilla mamma. "Jag måste ju tanka trehjulingen för sjuttsingen!". Ja, svårare logik än så var det aldrig.

Fem dagar senare blir mina stackars syskon hemringda igen. En rekordvecka kan ni tro, men nej, bara en vanliga dag i vårat hushåll. Bölden engagerade hela gatan än en gång men denna gång stod trehjulingen på plats så tankning var uteslutet. När Turid, grannkvinnan bredvid gick in till sig för att hämta nått hörde hon ett mystiskt skrapande under deras furutrappa. Livrädd för att det var en inbrottstjuv som tagit sig in vände hon i dörren och hämtade gatans starka karlar för att ta tjuven på bar gärning. Tjuven visade sig dock vara Bölden som helt sonika vandrat in hos grannen för att leka med hennes dotters gamla nerpackade Barbiedockor som låg i en låda under trappen dammiga och halvtäckta av hundhår från deras gula hund Pinocchio. Bölden hade tydligen inte förstått att det var helt okey att komma hem till grannen och leka när man hade frågat först men att det var rejält creepy och ovälkommet att bara smyga in utan att säga något.

Inte nog med att Bölden hade problem med att försvinna på de mest osannolika sätt så hade hon även problem med kläder. Hon trivdes mest som nakenfis hennes första tidiga år och det var inte en ovanlig syn att Bölden mitt i vintern kom spankulerande på väg för att ringa på hos bästisen Linda iklädd endast gula gummistövlar för att fråga om hon ville leka. Tyvärr var det även i samma anda som Bölden då och då märkte revir på grannarnas garageinfarter, i mer än en form så att säga. Vad kan jag säga, jag var ett naturbarn. Eller egentligen var det väl mer att jag inte hade tid, hade ju fullt upp med att äventyra och driva min omgivning till för tidigt håravfall.

Jag var även en slug utpressare redan vid fyra års ålder, mina syskon levde verkligen under piskan. Jag hade metaforiska öron som dasslock och lyckades höra allt som absolut inte var menat för mina öron och för att få min vilja igenom med att ständigt få hänga med mina två syskonidoler hotade jag ständigt att skvallra för pappa. Aldrig har lyckan varit större än när jag kom på min storasyster med att tjuvröka. Pappa hade gett henne ultimatumet att rökte hon skulle han inte bekosta hennes körkort och jag ägde henne efter det. Räckte med ett enkelt rop "PAPPA!" och sedan tystna. Jag var två skitar hög men hade en attityd värre än Scarface. Tack och lov synade de aldrig bluffen för Bölden skulle aldrig sålt ut dom, jag dyrkade mina syskon mer än livet och njöt av varje minut jag fick hänga i deras sällskap.

Så jag kan faktiskt känna en djup samhörighet med Jimmy Hopkins, jag har varit han. Jag har varit en riktig skitunge. Jag har varit bölden mellan någons skinkor. Tack och lov blir det ordning på skitungar också. Helt ordning med mig blir det kanske aldrig, jag är för sarkastisk för mitt egna bästa, skrattar för högt åt mina egna skämt och är snuskig så en sjöman rodnar. Men det är alltid på min egen bekostnad aldrig någon annans så det är väl ett plus kan jag tänka mig. Nä, nu har jag faktiskt skrapat ihop lite mod för att köra några timmar Little Hope igen. Eller kanske en kvart. Alla lampor är tända och det är ljust ute, det ger denna kyckling lite styrka. Iallafall till nästa jumpscare får mig att pausa och ta ett toalettbesök. Kan du känna igen dig själv ibland när du spelar ett spel?

Ni som känner mig vid det här laget vet att innanför denna underbara, exceptionellt härliga yta bor den fegaste av de fegaste. Hon som får hemska psykopatiska ögonryckningar av för mycket stress i spel och som alltid ser till att lägga fram minst fyra extra par trosor i ombyte när hon kör läskiga spel. Jag brukar av någon konstig anledning alltid förboka läskiga spel för jag vill ju verkligen spela dom, men först får spelen sitta i karantän och håna mig på spelhyllan i en vecka, men ibland i flera månader tills jag lyckats samla mod. Men av någon underlig anledning sitter jag redan nu här, än en gång med fodralet till ett läskigt spel och svär tyst för mig själv och undrar vad fan jag håller på med. Skivan som sitter i är Little Hope, fortsättningen på Man Of Medan.

Vet inte varför jag trodde jag skulle vinna lite mod när jag släckte ner belysningen och tände några stearinljus, tog min gosigaste fluffigaste filt och kröp upp i sängen och tryckte på start. Modet varade i typ två minuter in i introfilmen, sen reste sig lilla kycklingen från sängen och tände tre myslampor innan hon satte sig till rätta igen. När fem minuter till passerat är jag uppe för andra gången och denna gång drog jag igång både taklampa, sänglampa och fönsterlampan så nu lyser rummet mer än den gigantiska julgranen i Rockefeller Center och fröken fegis känner sig invaggad i en falsk härlig trygghet. Spelet kräver min fulla koncentration när valen som avgör mitt öde dyker upp och det känns som jag ständigt gör dumma val enbart baserat på att snabbt ta mig bort från det otäcka. Har en skarp föraning att alla dessa stackars människoöden som ligger i mina händer kommer möta en ohygglig död om det fortsätter så här. Oj, där kom ett creepy barnansikte, dags att pausa och gå upp och hämta nått att dricka.

Har en känsla att det kommer ta mig betydligt längre tid att spela ut detta än vad det tog André här på redaktionen, undrar hur många pissepauser han tog och hur många glas med cider han pausade för att hämta när det blev för läskigt? Känns som jag bytt ut de bruna byxorna mot en mer kolasåsfärgad byxa nu, denna regniga mörka alla helgons afton. Smörkola. Nu blev tanten godissugen också mitt i all otäck stämning så det blev en paus till för att gå på skallgång efter nått att tugga på. Känslan att man kanske skulle fortsätta äventyret när det blivit dagsljus började mala i mitt huvud när jag tog en tugga på en colanapp och försökte lugna mina nerver.

Känns som om alla lampor i mitt rum lämnar otäcka skuggor på väggarna just nu. Varför måste det vara så mörkt hela tiden? Och varför får denna dimmiga tomma läskiga småstaden mig att känna Silent Hill-vibbar? Är nästan så jag förväntar mig att springa på en sexbomb till sjuksköterska med ett ansikte som ser ut som en punkterad handboll eller få säga hej till herr Pyramid head och hans morakniv på anabola. Sen kan jag inte hjälpa att svära och gapa på två collegestudenter som gör det smarta valet att splittra vår glada kvintett till en ledsen ynklig trio. För varför är det alltid så i alla skräckfilmer och spel att folk alltid gör de mest ologiska valen? När någon möts av kladdigt blodiga väggar och bestämmer sig för att undersöka det närmare? Eller när någon hör en dödsrossling i källaren och personen i fråga ropar in i mörkret -Vem där? Vad är det för förväntningar man har då mån tro? Att någon gjort hallonsylt i vardagsrummet men glömt städa efter sig? Att någon ska svara glatt -Ingen! Och vem i helvete hade travat in utan att vara under pistolhot på alla dessa megaläskiga ställen? Svar: Ingen.

Men det skulle väl antagligen bli en rätt kort film eller ett tunt spel om någon som jag haft huvudrollen. Hon kom, hon såg och hon vände på klacken och gick hem. The End. Det spelet hade till och med jag vågat spela. I stället sitter jag här med tjugo kilo handsvett, irriterande tarmrörelser och ett hjärta som dunkar oroväckande i bröstet. I ett allt för upplyst rum, halvt förblindad av en felinriktad takspotlight och en hund som sover bredvid mig men som vid fel tillfälle lägger små högljudda Zyklon-B attacker i min vindriktning som får mig att hoppa ur kläderna i mitt uppskruvade tillstånd.

Nä, dags för ännu en paus. En paus bara för att andas, och kanske vädra sovrummet. Tror hundrackan försöker ha ihjäl mig, antagligen som straff för hans påtvingade veterinärsbesök idag. Bestämmer mig tillslut för att stänga av och fortsätta kriga imorgon när solljuset kommer vara min största viktigaste allierade. Bäddar ner mig igen och sätter på Netflix och letar upp nått som jagar bort fegisen, nått jag sett tusen gånger. Det blir män i trikåer, det blir The Avengers. Marvel får mig trots allt alltid att må bra. För där finns män i trikåer. Lutar mig tillbaka samtidigt som jag för tanken till morgondagens kommande spelning. Kanske kan jag skruva upp ljusstyrkan på spelet? Alla idéer är bra utom de dåliga. Med detta sagt får jag önska dig en riktigt lagom läskig halloween och även passa på att fråga vad du själv spelar en kväll som det här? Och vilken färg är dina byxor?

Efter att ha levt med en annan spelare i över sjutton års tid och plöjt igenom oräkneliga spel tillsammans som största huvudsyssla har jag efter uppbrottet nu några år senare kommit fram till att jag saknar en player två. Inte den player två, utan någon player två. Livet som singel är faktiskt något jag älskar, något jag saknat och som jag nog aldrig kommer bli villig att ge upp. Bara tanken på att någon annan människa ska styra och ställa i mitt liv får mig att springa för livet i motsatta riktning. Jag fullkomligt älskar att ha absolut noll skyldigheter och känslan att göra precis vad som faller denna dam in är ljuvlig. Vänner i min vänkrets som blir singlar är stressade och jagar snabbt rätt på någon ny karl i rädslan för ensamhet men jag gör tvärtom, jag omfamnar den. Jag behöver inte ha en man vid min sida av ren bekräftelse, jag vet att jag är älskvärd och underbar men vrickad på ett gulligt sätt. Jag saknar inte att tjata om äckliga svarta hårstrån i handfatet, toasitsen som alltid är uppfälld eller att inte få hjälp med hushållet. Däremot saknar jag just min player två.

För erkänn, vissa spel är liksom inte roliga att spela ensam med korkade NPC-karaktärer som stelbenta ränner efter en och knappt sänker en enda fiender trots bärande på en vapenarsenal som hade gjort Arnie våt i byxan. Och sedan är det ju alltid skönt att kunna gapa på den som sitter bredvid i soffan och beskylla personen i fråga för att vara skyldig för att skärmen är blodigt röd. "Men varför kör du inte bara multiplayer?" sitter du antagligen där och dumförklarar mig när du med svagt ointresse läser vad denna PMS-kossa skriver, men nej det är inte samma sak. Jag och Leffe vill se den jag plågar med mitt sällskap och ska jag vara ärlig så är jag ingen match för alla dessa finniga tonårs pojkar som vigt sitt liv till den heliga konsolen och bara lämnar sin stol för att hämta en till burk med Joltcola och en gourmetmiddag i form av en allt för väl mikrad Billys Pan pizza. Undrar om det har med åldern att göra men misstänker att jag alltid saknat kattlika reflexer. Så nej, jag vill spela med folk som är lika kassa som jag, vill inte vara den där som drar ner laget. Vägrar vara Stig-Helmer i ett spelparty! "Hon är ju så bortkommen", nej tack!

Sen har jag insett att jag gnuggat av mig på tok för lite på min tjejmaffia, alltså mina väninnor. Man kan ju tycka att med tanke på att mina väninnor umgåtts med mig i mer än tio års tid, en notorisk spelnörd som flåsar tyngst när hon ser en spelbutik och som blir helt till sig av en ny handkontroll i Rose guld så borde jag smittat av mig iallafall ett uns, men inte då. Det enda dom flåsar tungt för är en ny tröja från nån designer jag aldrig hört talas om och en väska i läder med ett fett emblem på. Jag har verkligen försökt leda in dom på den mörka sidan, jag har viskat om spelkvällar samtidigt som jag lockat med Prosecco som en ful gubbe, jag har visat dom mina spelgubbar i hopp om att få ett "åh" ur dom men nej. Inget, inte ens ett exalterat leende när jag visat upp mina glasunderlägg med Mario på när jag hällt upp vinet.

De enda som imponerats av mina leksaker i mitt spelrum är folk under femton år har jag kommit fram till. Värsta var på ett kalas när jag tänkte vara snäll mot en av gästernas två små pojkar som var uttråkade och därför visade in dem i mitt spelrum. Vilken mardröm det blev! Två sockerstinna ungar som vände mina hemliga lådor fyllda av spelprylar upp och ner och hårdhänta små knubbiga barnfingrar drog dragkamp om mina samlargubbar som tyst signalerade SOS och krävde att bli räddade. Efter att ha försökt lugna situationen innan min älskade Nathan Drakestaty blev både benlös och armlös och totalt misslyckats tog jag till vapnet av tårta och bullar. Totalt ovetande om min ondskefulla plan försvann de små elaka dvärgarna upp i köket på jakt efter mer raketbränsle i form av socker medans jag låste dörren till min skattkammare. När ligisterna sedan kom ner för en andra rond av "sabba alla Maries fina prylar" mötes de av en låst dörr som jag ljög hade gått i baklås. Och tack och lov är ungar lättlurade som få och Drake fick leva för att se ännu en dag.

Mitt senaste offer att förvandla till min tillfälliga sidekick är min systerson som tack och lov är även han något av en spelnörd. Tyvärr är han insnöad på enbart multiplayer och spelar näst in till aldrig på storymode. Alltså tvärtom vad jag kör. Och spelen jag vill köra är han totalt ointresserad av utan vill bara köra typ Borderlands medans jag för tillfället vill köra A Way Out som man inte kan köra ensam eller Resident Evil 5 vilket är mitt favoritspel när det gäller samarbetsläge. Men ungar av idag har lika mycket tålamod som en pormask så alltid efter att ha testat ett spel i ungefär tio minuter kommer alltid en djup suck som följs av "Kan vi inte testa detta spel istället? "

Nä, ni killar har det mycket lättare, ni har säkert minst fyra i eran umgängeskrets som inte tror att spel bara kommer med en tärning och kallas Yatzy och ingen kollar på er om ni vore ufon om ni skulle föreslå en spelkväll utan era grabbar skulle komma på språng med ett sexpack i näven och skrika GAME ON! Det är det sorgliga att vara ensam tjej som gillar spel i sin vänkrets. Man är verkligen en udda typ som antagligen i allas ögon fastnat i tonåren som nån slags Peter Panwannabe när man pratar spel och spelprylar. Saknar verkligen att spela spel som Left 4 Dead, Gears Of War, Resident Evil 5, Army Of Two och Rainbow Six. Kanske dags att jag tar klivet in i onlinespelens värld? Men vilket spel borde man börja med? Vad kan ni rekommendera för en inte så stresstålig fegis som hellre kör tredjeperson än förstaperson? Ge mig lite goa tips så kanske jag blir sugen att lämna mina fördomar och ta klivet in i 2000-talet.