Igår startade jag min lista med saker jag hoppas se mindre av 2024 och vi har nu kommit till nummer 9 i listan. 

Gigantiska speluppdateringar och spel som fyller min konsol (9)

Varje gång jag köper ett nytt spel och ska installera det lyser en varning att jag har för lite utrymme på min hårddisk. ALLTID. Jag stirrar på min konsol och fattar noll, jag har ju knappt några spel installerade överhuvudtaget! Sedan stirrar jag tillbaka på spelet som väntar på att släppas in och 100 GB ler emot mig glatt och undrar vart det ska parkera sin mastodontiska rumpa. 100GB!? Vad lägger spelutvecklarna in på disken egentligen? Hela sin pornhub-historik?

Sen när man väl har fått suttit i timmar och raderat spel och annat kul för att bereda plats så kan man ge sig fasen på att veckan efter släpps en uppdatering på lika mycket utrymme och du får börja om från början. Nä, är det inte dags att de där pojkarna som programmerar lär sig hur man packar en resväska? Man rullar ihop underkläderna och byxorna för att det ska ta mindre plats.

Okey, jag är ingen hacker eller programmerare men man måste väl kunna trycka ihop skiten lite mindre? Min stackars PS5 är ju som en alkoholist, alltid full. Med detta misstänker jag att Petter kommer bombardera mig med bilden på lösa tangenter två gånger om dagen i stället för dagens en för att gnugga in hur oteknisk och omöjlig jag är. För er som missat årets händelse så råkade Majsan beställa en påse lösa tangenter istället för ett tangentbord och han den där Hegevall låter mig aldrig glömma. 

Är du som jag som gillar att ha flera spel på konsolen och får rensa eller är du mer av den minimalistiska konsolägaren?

Har du föresten missat nummer 10 i listan? Ingen fara, klicka på länken nedanför!

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (10)<br />
 

Nu när vi står inför ett nytt år tänkte jag att jag skulle lista allt jag vill se mindre av 2024. Ett sätt att välkomna det nya året och säga fuck you till allt jag inte tycker om så de vet att de inte ska jävlas med Majsan liksom. När jag väl började skriva sprang det iväg och jag insåg att det är rätt mycket jag stör mig på, kanske håller jag på att bli en sur gammal kärring? Så det blev en lista. Alla gillar listor trots allt och det blir en topp 10 av saker som gärna får försvinna eller bara åtminstone kan minska i min närhet. Så nu kör vi och börjar med nummer 10 som ligger mig varmt om hjärtat.

Cyklister i skogen (10)

Något av det bästa jag vet när jag kommer hem från jobbet är att snöra på mig mina vandringskängor, packa min lilla ryggsäck med en termos med rykande varm choklad och ta med mig min jycke ut på en lång runda i skogen. När man har ett jobb som jag har med omkring 360 elever omkring sig hela dagarna är tystnaden en bristvara, så är även lugnet. Det spelar liksom ingen roll hur trött jag är efter jobbet, så fort kängorna är knutna och doften av skogen når mina näsborrar är det som om dagens bekymmer rinner av mig.

Det är min egentid som fyller på mina batterier och inte mycket kan förstöra det. Trodde jag. Sen bara något år tillbaka har skogen nämligen invaderats av småstjärtade, lycrabeklädda cykeldårar som förvandlat de nertrampade stigarna till sitt egna Liseberg för att få sin dagliga dos av adrenalin. Och ja innan du börjar yla, 99 % av alla sportcyklister har otroligt små rumpor. Det har forskning visat. Eller, ja, Majsans forskning men trots allt forskning. Vi andra bredarslade trampar runt i lugnan ro på en gammal gnisslande Hagacykel med ballongsadel och allt.

Men tillbaka till sakfrågan: Skogen som var en härlig paus från samhällets stress och buller har plötsligt förvandlats till ett tillhåll för adrenalinknarkare som saknar både vett och hänsyn för både natur och andra och som nu far fram på de smala stigarna i 40 kilometer i timmen så man ständigt får se sig nervöst över axeln. Senaste året har jag och jycken blivit påköra två gånger och enligt mig är det två gånger för många. Jag hade väl inte brytt mig så mycket om det fanns någon slags ömsesidig respekt gentemot varandra men tyvärr verkar dagens cyklar ha samma problem som Mercedez och BMW verkar ha.

En avsaknad av en viktig sak som alla andra fordon har, när det gäller de två tyska bilarna är det blinkers som saknas och när det kommer till de fräsiga dyra Mountainbikes så saknas ringklocka. Och ja, vett. Helst ska man swosha förbi utan att göra sig hörd överhuvudtaget och det enda spåret av att du mött en cyklist är att ditt hår står på ända och du har ont i ryggen av styret som slog in i dig i full karriär. Inte en enda gång har en cyklist bromsat in när de ser mig komma med en stor hund i långt koppel framför mig utan de fortsätter i samma fart sen innan och väntar på att vi ska slänga oss i skyttegraven. Funderar på att börja som Adam Sandler i Big Daddy, ha en fet pinne i näven att köra in i alla hjul som inte har uppfostran att bromsa in och visa hänsyn. Kanske en grusdykning kan ordna det? Att de även sabbar de fina stigarna och lämnar efter sig ren lervälling så man behöver dra på sig vadarbyxor för en tur i skogen gör inte min kärlek till dom större. 

Vad tycker du om cykeldårarna?<br />
 

När jag kom över Baldur´s Gate 3 visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Vinnaren av årets spel på flera spelgalor världen över sätter ribban riktigt högt och lilla Majsan som bara spelat rollspel av den mer lättförtärda sorten hade egentligen ingen aning om vad hon gav sig in i. De senaste rollspelen jag spelat var Skyrim och Dragon Age och efter några minuter med Baldur´s Gate 3 inser jag att jag verkligen är en Noob. Jag är en novis av rang, jag är en skål med vaniljglass och jag har ingen som helst aning om vad jag sysslar med. Jag bläddrar runt i menyerna när jag ska skapa min karaktär och kliar mig hetsig i huvudet. Vad ska jag vara? Eller rättare sagt vem? En orc?

Nä, efter att precis ha maratonkollat på Sagan om Ringen så står orcer inte högt på min lista så valet landar istället på en alv. En High Elf, vad det nu betyder. Får väl hoppas hon inte är stenad på magiska svampar genom hela spelet. Inte nog med att man ska välja ras, sedan ska man fundera ut vad man ska vara. Krigare, magiker och tusen andra yrken. Kändes som jag var tillbaka i högstadiet igen. Det hemska mötet med syokonsulenten Margareta med sina noppriga polyesterbyxor som hetsande undrade vilken linje jag skulle välja. Vad skulle jag bli när jag blev stor? Det kändes som om alla visste utan Majsan. Samma stress kommer nu, det känns liksom så definitivt. Tänk om jag gör ett skitval? Jag valde ju trots allt fel på gymnasiet. Barn och fritid. Vad tänkte jag på?! Valet i spelet blir tillslut bard. Det kan väl inte gå fel?

Jag är trots allt mer en älskare än en krigare. Och skulle nån inte gilla mina sånger kan jag ju alltid slå skallen av dom med min luta. Sen kom då kruxet att välja utseende och kön. Kön har jag aldrig några problem med, jag kör alltid som kärring för jag är ju trots allt en. Men sen kom det då till alla rattar och spakar som skulle ta fram min gubbe och där blev jag fast i flera timmar. Vilka öron ska man ha? Hårfärg? Kroppsbyggnad? Allt kan verkligen dras i, och då menar jag allt.

Snuskfia hittade plötsligt en ratt där man kunde välja kön bildligt och jag misstänker att det var där timmarna smög i väg. Ska min karaktär ha en slätrakad eller en 70-tals peruk? Eller ska min kvinnliga karaktär skrämma slag på någon i spelet som försöker komma till genom att vifta fram en John Holmes tingest som skulle få även en elefant att springa åt andra hållet i ren panik? Vad tänker en spelutvecklare när de ger oss alla dessa val? Fattar de inte att någonstans finns där en Majsan, en kvinna med ett sjukt sinne som med deras spel och karaktär kommer skicka dickpics till alla sina vänner?

Jag gjorde det i Assassins Creed Odyssey och jag har gjort det i Baldurs Gate 3 och jag är inte stolt över det, men jag kunde inte låta bli för jag blev något överväldigad. Efter många om och men blev det då dags att sträcka på benen och ge sig ut på äventyr med min alv som jag döpte till Jezabell efter mitt Xboxnamn. Jag slogs med en gång av hur vackert spelet är och min upptäckarglädje väcktes direkt vilket resulterade att jag gick vilse i all min iver, men i min vilsenhet lyckades jag ändå göra något bra vilket resulterade i flera medhjälpare. Jag får väl erkänna att jag egentligen inte har någon aning vad fasen jag gör, men konstigt nog har jag kul när jag gör det om det låter friskt.

Jag hamnar i strider och anfallet pausas medans jag ska välja vilken fiender som ska få rumpan smiskad och med vilket vapen och jag väljer bara något på måfå. Ibland lyckas jag och fienden trillar till marken och ibland missar min pil sitt offer och jag får mig en råsop som slår mig fördärvad. Jag rullar min tärning vid vissa konversations val och ibland lyckas jag och ibland går det käpprätt åt helvetet och jag har ingen aning vad som avgör det hela. Men det kommer. Jag måste ge det tid även om jag ibland känner mig blondare än en bimbo.

Många andra svåra spel har i mina händer mött sin baneman som kallas spelhyllan där de fördrivits till ett liv i damm på hyllan men av någon anledning kan jag inte lägga ner detta trots att det antagligen hade gett professionella spelare mardrömmar om de såg mina torftiga försök till fighting. För jag har faktiskt väldigt kul trots att jag antagligen ser ut som om Stevie Wonder kommit över handkontrollen. Men Baldur´s Gate 3 är djupt beroendeframkallande och jag tänker ägna denna vinter till att bli ett rollspelsproffs om jag så ska dö på kuppen.

Jag måste få veta hur det ska gå för min älskade karaktär och hela mitt gäng med sidekicks. Deras öde vilar i mina ickekapabla händer och det är upp till mig att plugga på och bli bättre. Jag trodde verkligen inte att detta var ett spel för mig, men tänk så fel man kan ha. Jag behöver bara polera upp mitt spelsätt sen kommer fienderna darra i sina rustningar när de ser mig. Men jag är ingen diva, jag tar självklart emot speltips från mer kunniga RPG-spelare där ute. 

Vad hade du önskat att du visste innan du började spela?

Nedräkningen till Kalle Ankas Jul är igång och jag vill väl egentligen bara sticka in skallen här för att säga God Jul till alla er underbara och trogna läsare som slukar orden och texterna vi skriver här 365 dagar om året. Man har svårt att fatta även flera år senare att någon vill läsa det lilla jag skriver och mundiarréear och man blir sjukt glad för all fin respons man får i kommentarsfälten. Livet att bolla både heltidsjobb som bambatant på en högstadieskola och att jobba på Gamereactors redaktion är inte alltid lätt att få ihop, men i slutändan är det ni som får en att ta sig den tiden.

Erat intresse och alla fina ord. Och sedan måste jag ju säga att alla här på redaktionen gör mitt liv så härligt roligt att varje minut är värd tiden. Detta gäng av knasbollar som öppnat sina armar till denna tösabit som är svår att placera i fina sällskap pågrund av sin lätt grova humor och totala filterlöshet känner sig helt hemma med dessa grabbar och för första gången i  mitt liv får jag känna att jag inte är den värsta i rummet. För det är Mackan. Och ja, Degevall. Så God Jul och Gott Nytt År till er alla! Önskar er alla en fin julafton hur ni än firar den. Själv är jag fast med tjocka släkten men ser fram emot ikväll när jag kan smyga ner och leka med mina leksaker som ligger i de hårda paketen.

Hur firar du i år?

Oftast när något får mycket ris så brukar jag inte bry mig om det inte är något jag längtat efter riktigt länge, utan jag vill helt enkelt bilda mig min egen uppfattning i stället. Och väldigt ofta är det ett bra drag för min egna del då jag med åren insett att min filmsmak inte alltid är så vacker och dekadent i andras ögon. Jag sticker inte under stolen att jag hellre ser en riktig härlig actionrulle istället för ett mörk och kriterrosat drama på franska som fått 22 Oscarsstatyetter av en helt enig jury. Ska jag vara ärlig så skulle jag hellre dra ut mina egna naglar med en slö tång än att tillbringa tre timmar av mitt liv framför en sådan rulle.

Tar hellre och slukar en Jerry Bruckheimerrulle vilken dag i veckan framför filmer med unika kameravinklar och svartvitt utförande. När det kommer till serier brukar jag längta efter serier som finns på kanaler jag har i mitt streamingbibliotek, resten är rätt ointressant för mig i största allmänhet. När Sagan om Ringen-serien The Rings of Power dök upp väcktes dock en liten nyfikenhet då jag dyrkar filmerna och gärna förlustar mig med filmmaraton lite då och då och bara kommer ut ur rummet för en och annan kissepaus. Men det var just bara nyfikenhet, kanalen fanns inte en tanke på att skaffa så den kändes rätt ouppnålig för mig där och då när första säsongen dundrade in på Prime.

Det tog sedan inte lång tid innan de första kritiska orden dök upp, precis som jag visste att de skulle. Om något så ska man tydligen ge fan i att filma filmer och serier där det finns en sekt med neurotiska fans som sitter och dyrkar originalet och sedan kommer granska allt som släpps under lupp och med ständiga kristiska blickar som bara letar fel. Det är en tunn glasskiva att trampa runt på med stora skor. Första avsnittet var de rätt förlåtande med men sen var det som om fördämningen brast och klagomålen haglade.

En på redaktionen förklarade för mig att det var som om någon gick loss på stackars Tolkien med en trasig flaska i ändalykten, så illa var serien. Så nyfikenheten försvann. Inte ville jag se något som skulle vara som ett sår i ändan. Men låt oss spola fram bandet. För ni vet hon som ständigt är sisten på bollen, hon skaffade Prime för några veckor sedan och sedan dess har serierna plöjts på löpande band. Reacher blev den första och jag föll hejdlöst för den stora jätten som lyckades fylla ut skjortan på Jack som aldrig lille Cruise med sina 1.70 cm gjorde. Sen föll min blick på The Rings of Power och den där nyfikenheten började göra sig påmind.

Tänk om såret i ändan bara var en liten finne? För en finne i röven kan jag liksom leva med. Så jag sa fuck it samtidigt som jag drog i gång den och hoppades på det bästa. Jag får väl säga att jag idag är väldigt tacksam att jag väntade. Att jag inte brydde mig nämnvärt om vad folk sagt. Jag gick in i serien utan några som helst förhoppningar, det enda som fanns var intutningen att detta skulle vara skräp. Och kanske är det därför jag kom ut på andra sidan med vad jag tycker var en riktigt bra serie. Den var i mina ögon påkostad, snygg och välspelad.

Många karaktärer jag gillade och som jag skulle bli sur om de gjorde en Game of Thrones, med ni vet när de offade Sean Bean med huvudkapning och allt. Och på tal om Game of Thrones så gillade jag denna bättre än den nya GoT-serien. För i den serien skulle jag ljuga om jag sa att jag blev ledsen om någon dog. Nä, föredrar alver och Sauron framför maktgalna incestmuppare vilken dag i veckan. Och jag måste ju säga att det är nice att bli fingermatad av mer historia bakom allt som ledde fram till Bilbo och Frodos äventyr. Att få vandra på stigen och hålla Galadriel i handen och få veta hennes början innan hon blev drottningen av Lothlo'rien och den vita häxan. Det ger liksom bara mer glädje nu när jag sett om alla Hobbit-filmer och Sagan om Ringen tätt efter jag såg klart serien. Det binder ihop berättelsen och täpper igen hålen som funnits där för oss som inte orkade ta oss igenom tegelstenarna till böcker och i stället kastade oss direkt över fulkulturen.

Nu går jag här och vankar som en äggsjuk höna i väntan på säsong 2 som gärna får komma redan imorgon. Eller i övermorgon. Jag blir ju liksom inte yngre här. Så folk får tycka serien är som att få en pungspark av självaste Hulken eller att bli utsatt för Håkan Hellströms musik, jag, Majsan med tvivelaktig smak gillade den och det är gott nog för mig.

Vad tyckte du om serien?