Min första kärlek

En dag som denna, Alla Hjärtans Dag, när vi blir dränkta i hjärtan, röda rosor och billiga fluffiga teddybjörnar från Kina så måste man ju tänka på kärleken. Kärleken till sin partner, till livet, ett husdjur eller sin familj och sina vänner. Det får mig inte så långsökt att tänka på den första kärleken man hade. I mitt fall hette han Christer, han var längst i klassen, hade blond kalufs och stålblå ögon och han var min bäste vän. I andra klass var kärleken lite lättare.

Vi hängde på hans rum, spelade TV-spel och lyssnade på Trance Dance och Europe och pussades. Thats it. Den första kärleken på barnsben var innan alla måsten dök upp och innan livets alla besvikelser och krav började hagla över en. Huslån, arbete, parmiddagar och svärföräldrar. Det får mig att tänka på min första kärlek till musiken. Twisted Sisters och We´re Not Gonna Take It. En blond, långhårig och lockig Dee Snyder och som skrek om revolt mot överheten.

Min första riktiga kärlek till film fick jag som tonåring och med filmen Stand By Me och min första starcrush River Phoenix. Min första kärlek till tekniken hette Nintendo 8-bitar. En helt ljuvlig liten låda full av roligheter som var en trogen sidekick i många år. Min första riktiga spelkärlek var Super Mario Bros, det enda spelet jag behövde under en lång period. Vi hade inte mycket pengar när jag växte upp och det var mitt enda spel, men det räckte gott och väl i flera år.

Än idag spelar jag det och musiken och de välkända ljuden lämnar alltid en varm härlig känsla över mitt bröst. En känsla av barndom och trygghet. Idag ser kärleken lite annorlunda ut. Min konsolkärlek heter idag Playstation 5 och Xbox Series S. Min TV-spelskärlek är en lång rad av olika spel som Resident Evil 2 till Grand Theft Auto V till Red Dead Redemption 2.

Min kärlek till musik vet idag inga gränser, för med digitala musiktjänster ligger världens all musik vid mina fötter. Min filmkärlek idag heter Shawshank Redemption och Gladiator. Och min allra största kärlek är idag också blond precis som Christer, men han har bruna allvetande ögon och det finns absolut inget jag inte skulle göra för honom. Han är snart 3 år gammal, han dreglar som han svalt en tennissko och han pussar ihjäl alla som kommer innanför vår ytterdörr.

Han heter Tyzon Fury och han har fyra bamsetassar och en svängande svans som kan sopa rent ett vardagsrumsbord på 2 sekunder. Tyzon är en Golden Retriever och han är den bästa jag vet. Denna Alla Hjärtans Dag firar vi i goda vänners lag med Phad Thai och de minst romantiska filmerna vi kan hitta, Star Wars-maratonet är givet. För inget är väl mer oromantiskt än en man som säger Dito. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt fin kväll hur ni än firar eller inte firar.

Hur spenderar du dagen?

Penismätartävling eller självplågeri?

Min kompis stirrar på mig och brister ut i asgarv. "Normal? Vem fan spelar på normal!", skränar han samtidigt som han skrattar så tårarna rinner. "Det är fan gaaaaaay!" Själv sitter jag med min handkontroll och morrar och det ryker lite ur öronen på mig. Jag drar igång mitt spel och funderar som smått på vad puckot som sitter bredvid mig i min soffa och knaprar popcorn i samma ljudnivå som en bäver skulle säga om han visste att jag spelat vissa läskiga spel på Lätt första gången för att jag har ynkliga hamsterbollar?

Bäst att inget säga. Men det går inte att komma ifrån att kvällen kretsar kring diskussionen om svårighetsgraden på spel. Han kan liksom inte släppa det. Jag gäspar ljudligt när han pratar om den gången han varvade Resident Evil 2 med bara en kniv eller när han klarade hela Thief och inte blev upptäckt en endaste gång. Jag som sett honom spela andra spel vet att det är ren bull för han skulle inte kunna smyga om så hans liv hängde på det. Varför måste killar köra på mardrömssvårt? Är det för att dagens män inte drar ut i krig och drar på sig rustningen längre och viftar med svärdet för att visa hur tapper han är med sin cape och sitt svärd nu för tiden?

Är det i TV-spelen dagens man visar sin överlägsenhet gentemot andra män? "Ha! Jag körde igenom detta på omänsklig svårighetsgrad minsann!" Och så avslutar mannen med att typ göra en helikopter med snollen sin för att verkligen poängtera att han är den bättre mannen? Eller är detta någon sorts parningsdans inför en potentiell hona? Lite som när man ser konstiga fåglar på National Geographic som visar sina vackraste fjädrar och hoppar runt som ett fån i hopp om att bli sedda innan fågeln Håkan med de bredare vingarna kommer och får de andra att se ut som en plockad gås.

Men frågan kvarstår. Varför utsätter sig männen för detta? Att spela spel på en oförlåtande svårighetsgrad där döden är det dom får uppleva mest av allt i spelet? Ja, okey det finns säkert en och annan kärring där ute som nu skriker om jämlikhet och att hon minsann också kör på megasvårt, men låt oss vara ärliga, detta är först och främst ett manligt problem. Vi kvinnor har liksom inte detta behovet att bevisa att vi är större eller bättre än någon annan. Asså män och deras penismätartävlingar.

Och nej, det finns en orsak att det inte finns ett ord som heter klittmätartävling. Vi sysslar som sagt inte med sånt där sök efter bekräftelse av ego och styrka. Jag hade aldrig haft tålamodet framför allt att bara dö om och om igen genom ett helt spel. Är inte poängen med att spela att det ska vara avkopplande och roligt? Jag kan förstå om man nu spelat om ett spel flera gånger att man liksom vill ha lite mer motstånd men att hoppa på tortyrtåget det första man gör är ju ren galenskap. Är det ett sorts självhat och självplågeri ni utsätter er för?

En tävling inför en osynlig annan man som sitter där på andra sidan skärmen? Jag är bara nyfiken vad som driver er fram i spelet. Att titta på min förra mans bravader i de flesta spel var som att titta på en trilsken barnunge som inte fått sin eftermiddagslur eller tutte och bara satt där och svor och kramade handkontrollen som om han önskade livet ur den. Som ibland var så nära tårarna att han vid flera tillfällen kastade kontrollen i golvet och stampade iväg medans svavelramsorna flödade. Efter tio minuter kom han oftast tillbaka, han hade då suttit och letat efter nytt mod på holken och fortsatte sedan sitt lipande framför TV:n.

Ibland var han tvungen att pausa spelet en vecka eller två för att lugna sin ilska och frustration. Är det verkligen ett kul sätt att spela på? Att bara känna nederlag? Vi måste verkligen reda ut den här frågan. Vad är det som sporrar er att fortsätta köra på den svåraste svårighetsgraden? Jag måste få veta! Det är ju tydligen något jag saknar, antagligen ett driv eller en fruktansvärd tävlings fokuserad inre hulk och självplågare. Jag pausar mitt spel och vår tröttsamma diskussion och går och pissar.

Precis när jag ska pressa fram några droppar hör jag att han börjar asgarva som en galning igen och funderar snabbt om någon holkfjärt passerat ut genom nyckelhålet som han snappat upp på. "INVERTERAD STYRNING! haha Vem fasen spelar med inverterad styrning!". Han tittar på mig med besviken blick precis som Yoda gjorde när Luke misslyckades att lyfta sin lilla skuta ur träsket när jag kommer in i rummet och skakar på huvudet. "Vad är det för fel på dig? Normal svårighetsgrad OCH Inverterad styrning??" Han hade antagligen tagit det bättre om jag sa att jag var gravid eller att jag funderade på att bli vegan.

Så fram med det nu, vad är hemligheten? Vad är det som driver er att spela för att ständigt dö?

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (3)

Då har vi då kommit in på upploppet på min lista vad jag vill se mindre av detta året. Nu är det bronsplatsen som gäller även om listans nummerföljd egentligen inte spelar någon roll.

Superhjältefilmer (3)

Om ni hade frågat mig för några år sedan hade jag ärligt kunnat säga att jag aldrig skulle yppa dessa ord. Men nu sitter vi här, 2024 och jag måste säga att de senaste superhjältefilmerna gjort mig mätt. Proppmätt. Och vissa av dom har faktiskt fått mig att inbilla mig att jag haft magsjukan för jag vill liksom få dom ogjorda. Eller åtminstone osedda. Och för att komma från en sådan insnöad nörd som jag är som fullkomligt kastat mig över allt i trikåer på film som märkts med Marvel eller DC de senaste åren är det rätt överraskande. Jag har funderat på vad det var som kastade mig över kanten från kärlek till förakt och jag är inte helt hundra.

Men jag misstänker att det var någon gång när alla de älskade skådisarna man följt i deras många filmer som välkända trikånissar plötsligt skulle begravas och nya förmågor skulle skeppas in att anta deras roller. Ja, ni vet när Captain America gav bort sin sköld till Falcon, när Iron Man gick och blev pulveriserad och Thor flög iväg till en annan galax. Det var någonstans där de flesta meh-filmerna började. Meh är alltså ljudet som kom ut ur mig efter varje film där efter. Black Widow, Shang-Chi, Thor: Love and Thunder och för att inte tala om stinkbomben Eternals. DC började också släppa urk-filmer i form av Black Adam, Birds of Pray, Wonder Woman 1984 och Aquaman.

Innan hade jag en gyllene regel och det var att på bio såg man tre sorters filmer och de var Superhjältefilmer, Star Wars och pampiga äventyrsfilmer. Allt annat mås bäst av att ses hemma under en filt i sängen. Nu kan jag inte minnas när jag var på bio senast för filmfronten lider av stiltje. Sen känns det som om de försöker för mycket för att passa in i dagens ack så lättkränkta samhälle. Vi som läst serietidningarna vill ha våra hjältar så som de var skapade. I vårat huvud finns redan en bild av vår hjälte så vi vill helst inte att någon hipp Disneyanställd ändrar kön, hudfärg eller annat för att vara politisk korrekt. Vi vill ju ha det så autentiskt som möjligt. Kanske dom i stället borde skapa en ny hjälte bara? En som de kan pricka i alla boxar med?

Jag saknar dock de gamla filmerna och det gamla gänget, de kändes familjära och blev ett med rollerna. Kommer inte kunna se några andra ta över deras roller som det känns just nu. Ibland borde Hollywood pausa i sitt tänkande att bara rida på den senaste trenden. Man borde förstå att folk tröttnar av mer av samma hela tiden. Jurassic Park var en gång ett mästerverk till äventyrsfilm. 80 filmer senare, not so much. Transformer likaså, sen blev det robotdjur och annat trams. Sen höll jag på att glömma Vin Diesel och hans motorburna gängfilmer Snabb och Arg som den antagligen blivit döpt till i landet falukorv, The Fast and the Furious. Hur många svettiga bilfilmer kan man trycka ut egentligen? Man ska sluta när man är på topp, som Stenmark.

Eller landsförrädaren som min mormor Evy kallade honom när han la skidorna på hyllan. Så kära Hollywood, vi har sett alla bra hjältar nu. De ni mösar fram ur de dammiga lådorna nu är Superhjältarna inga ungar drömde om att vara som små. Den enda fortsättningen jag ser emot är Deadpool 3, för den kan liksom inte misslyckas. Den är typ den enda komedin jag skrattar helt spontant till och som tilltalar min under-bältet-humor. Det bästa hos DC just nu är faktiskt en serie, Peacemaker. Längtar mig fördärvad till nästa säsongen kommer. Samma där, Majsans sjuka humor i ett nötskal. John Cena är verkligen fenomenal i rollen Peacemaker och jag hoppas att det är en serie som kommer leva kvar länge med många säsonger framför sig. Så snälla 2024, låt de flesta trikåerna hänga kvar i garderoben detta året. Låt malarna har något att äta på.

Är du trött på alla trikånissar?

Har du missat de tidigare delarna i min lilla lista och ligger nu i fosterställning och gråter dig till sömns? Oroa dig inte kompis, här är de tidigare delarna:

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (10)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (9)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (8)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (7)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (6)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (5)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (4)

Sneaky Pete var inte fy skam

För tillfället är jag helt insnöad på kanalen Amazon Prime Video. De andra kanalerna försöker locka mig tillbaka men Prime är lite som en skinande välslipad diamant bland zirkonerna. Och det är ju så det blir när du haft vissa kanaler för länge då du tömt dom på allt vettigt. Netflix har jag tröttnat helt på, känns som om det aldrig kommer några nya säsonger på serier jag följer utan bara nya serier om och om igen.

Och orsaken till detta fenomen är väl att Netflix är så upptagen med ständig förändring att de säger upp alla serier man har utan att man får se ett avslut. Det om något retar upp mig till förbannelse kan jag avslöja, för det betyder att jag lagt kopiöst mycket tid på att se något som aldrig får ett slut. Som att läsa en halv bok. Tänk att du bara har tre kapitel kvar på en dödsspännande bok du läst på i flera år och rätt som det är dyker herr Netflix upp med en tändare och eldar upp den. Så i stället för att börja se fler Netflix-serier som jag vet att de kommer avsluta när de missbelåtna tittar på tittarsiffrorna så har jag övergett den båten. Amazon Prime har de senaste månaderna roat mig, och det rejält.

Hittat många fina pärlor genom mitt zappande. Bosch Legacy, Reacher, Jack Ryan, Maktens Ringar. Sagan om Drakens Återkomst, The Boys och Absentia för att nämna några. Och nu då senast trillade jag in på ett bananskal på serien som går under namnet Sneaky Pete som får mig att icke så långsökt att tänka på Stinky Pete i Toy Story 2. I huvudrollen ser vi den underskattade Giovanni Ribisi och en av mina favoriter sen hans tid som methkokande högstadielärare, Bryan Cranston.

Och jag får väl säga att jag gillar historien om den smarta svindlaren och bedragaren Marius som norpar åt sig sin cellkamrats indentitet när han frigetts från fängelset för att undvika en gangsterboss ack så hårdhänta knogar. Hur han lurar in sig i Pete´s bortglömda familj och njuter av värmen som han själv aldrig haft men som även drar in honom i sina egna lögner och hemligheter för som vi alla vet har vi alla våra skelett i garderoben. Och somliga fler än andra.

Njuter av skickliga stötar och bedrägerier som ibland får en att sitta med en liten dum min när poletten trillar ner och man fattar att man blivit lurad på samma vis som hans offer i serien blivit. Så har du inte sett denna, så finns den på Prime att fiska upp en slö söndagseftermiddag. Själv sitter jag nu lite apatiskt och stirrar på rutan och vet inte vad jag ska ta mig till nu när jag plöjt igenom de tre säsongerna.

Vad ska man nu titta på?

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (4)

I början av detta året började jag, Majsan med min lilla lista på vad jag vill se mindre av detta året, 2024. Nummerföljden har egentligen ingen betydelse men det är tio punkter som ska avklaras och vi har nu kommit fram till nummer fyra. Häng med kompis!

Selfies (4)

Det finns vissa saker i livet som jag kanske inte riktigt förstår innebörden av, och en av dom sakerna är selfies. När jag växte upp var liksom inte fåfängd något positivt. Selfies är i mina ögon de mest meningslösa bilderna man kan ta. De fyller ju egentligen bara en funktion och det är ett ständigt fiskande efter bekräftelse och alla som ser din selfie vet att det är just det. Kommentarer som "Åh vad vacker du är!", "Wow, vad snygg du är!" dyker upp, men ibland ekar det rätt tomt under vissa bilder för folk har antagligen som jag tröttnat lite.

Vi har fullt upp med våra egna patetiska liv för att peppa och försäkra för folk att de ser bra ut. Alla har vi vänner som postar runt tjugo bilder på sig själva varje dag och nu för tiden vill jag egentligen bara skaka om dom och förklara att du duger precis som du är! Du är fan underbar och låt ingen annan jävel säga något annat. Och du är fan bättre än det här desperata ropet av ständigt SE MIG, ÄLSKA MIG, GILLA MIG Liiiite åtminstone. Vem fasen bryr sig om de 350 "vännerna" på Facebook gillar ens bild? Känner du ens dessa människor? Som aktiv hobbyfotograf ryser jag lite när jag tittar på bilderna för man vet att någon har tagit runt sextio bilder i sitt badrum och sedan suttit och synat dom med lupp och granskat till förbannelse innan tre filter lagts på och de osäkert laddat upp den och sen sitter och väntar på domen från bödeln som består av den så kallade vänkretsen på sociala medier.

Ni vet de där som bara skriver på din sida när du fyller år, vilken dom bara kommer ihåg för att Zuckerbergs anställda påminner dom med en notis. De där som i smyg följer allt du gör men aldrig kommenterar eller gillar. Deras gunst vill du vinna. Kan vi inte istället komma överens om att de enda selfies som godkänns hädanefter är de med roliga grimaser? De som får någon att vika sig av skratt? Låt oss slippa tillgjorda leenden som övats fram framför spegeln i timmar. Putande läppar och tom blick som bara får mig att undra hur du lyckades hålla dig för skratt när du tog bilden. Selfies är den mest fantasilösa, själlösa bild man kan knäppa av om man inte är på någon grym plats som Eiffeltornet eller Kebnekajse. Eller om man inte har ett galet, roligt gäng med sig i bilden.

Annars blir den ju liksom bara höjden av självbeundran, av lite otäck egenkärlek. Får mig att tänka lite på snubben som gav Narcissist ett ansikte eller rättare sagt ett namn från den grekiska mytologin. Den vackre Narcissus som blev kär i sin egna spegelbild. Låter lika patetiskt som det var. Sen bara detta att folk är så ogenerade av att ta selfies på offentliga platser gör mig väldigt generad och jag får fruktansvärt svårt att hålla mig för skratt åt det som pågår framför mig. På sätet mittemot på bussen när tjejen framför plötsligt börjar le helt så där creepy rätt som det är och stirrar in i sin mobil samtidigt som hon försöker hitta sin snygga vinkel vilket tar nån minut och under den minuten falnar inte leendet en sekund.

Hade hon gjort detta på 80-talet hade vi dragit på henne en bakåt knäppt vit skjorta och spärrat in henne. Eller hon som stannar helt på måfå på övergångsstället på en av Göteborgs mest trafikerade gata och övar vinklar och leenden som aldrig förr trots att flera bilar tutar för att be henne flytta på sig och påminna att det fasen inte är grönt längre. Nä, ska vi tumma på det jag nämnde innan? Bara grimarsselfies hädanefter?

Eller för varje snygg bild man lägger ut så måste man lägga ut alla 40 fula som det faktiskt tog att komma fram till den bilder? Eller ett annat tips som kräver mindre teknik, ta ett läppstift, skriv med stora bokstäver på din spegel "FAN VAD SNYGG DU ÄR". För det är trots allt bara hon/han som du måste övertyga för att må bra i hjärttrakten.

Plågar du dina vänner med ständiga selfies? Eller rättare sagt, är du på någons skitlista?