Playstation var den första konsolen jag köpte som vuxen och plötsligt öppnade en helt ny värld upp sig med ett utbud som jag aldrig sett innan. Den ena titeln efter varandra imponerade stort, Tomb Raider, Metal Gear Solid och Tekken 3 för att bara nämna några. Men för mig finns bara ett enda. Jag behövde inte ens tänka innan jag valde, det kommer automatiskt. För spelet och jag har historia. Vi är tighta. Spelet jag talar om är :

Resident Evil 2

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom. Fodralet skrämde fegisen från vettet och jag ville absolut inte spela spelet som min dåvarande make kommit hem med till vår nya konsol. Men precis som en flugfälla lockade Capcom mig i fällan med en grym story som vann mig över och de häftiga filmsekvenserna som golvade mig totalt.

Den perfekta blandningen av action, skräck och pussel för att stilla nerverna var min följeslagare och fick mig att blodtörstigt vilja ha mer när eftertexterna rullade förbi. Tänk att vilja ha mer monster, mer köttslafsande zombier och mer bajs-i-byxan-skräck. Men sen den dagen har vi vandrat samman för varje nytt spel som släppts, Resident Evil är trots allt min drog. Folk brukar säga att den första kärleken är den största, och när det gäller spel är det nog så. Resident Evil 2 var min stora kärlek och är det än idag och varje gång jag köper ett nytt spel i serien sitter jag och härmar rösten som i de första spelen sa RESIDENT EVIL med en sån där härlig trailerröst.

Vilket är ditt enda till den första Playstation?

Jag har gett mig in i ett absolut omöjligt samtal med min gode vän Herr Spelnörd. Vi har gett varandra uppgiften att lista ett spel, ett endaste litet spel till varje konsol i våra ägor genom åren som betytt mest för oss.Spelet jag inte skulle vilja vara utan, spelet som gör just den konsolen komplett. Att välja ett spel är sjukt svårt, om näst intill omöjligt. Vi har genom åren haft de galnaste samtalen och livsavgörande frågorna men denna håller mig vaken om nätterna som inget annat. Jag får barndomsvibbar till tiden när jag inte kunde sova om inte alla mina gosedjur låg fint nerbäddade. Då jag desperat drog i mitt täcke för alla 54 stycken skulle ha det bra och vara varma.

Lite den känslan av dåligt samvete drabbar mig när jag tassar runt i mitt spelrum framför hyllorna för att välja ett spel fram för alla andra på hyllan. Som om jag liksom ratar dom andra. Varje gång jag gjort ett val faller blicken på ett annat och så har jag ändrat mig för alla spel utan de absoluta stinkbomberna har ju trots allt gjort avtryck på mig på något sätt. Vissa har tröstat, andra har fått mig att skratta och andra har gjort mig uppspelt. Denna vecka ska vi välja ett spel från Playstation 2. Ett spel. Satan, vilket ska jag välja? Vilket har gett mig mest spelminnen att se tillbaka emot? Vilket spel var något helt annat än vad jag tidigare sett? Okey jag har gjort mitt val kompisar! Inget att be för, för jag kan inte ta tillbaka det när det väl är satt på print. Here we go!

Playstation 2 - Grand Theft Auto III

Det finns otroligt många spel till PS2 som jag skulle kunna välja som betyder otroligt mycket för mig men just GTA III har en särskild plats i mitt hjärta. Det öppnade upp så otroligt många dörrar för mig som spelare till att börja med. Jag började min bana med enbart plattformsspel. Kanske lite för att jag helt enkel inte trodde att alla de där andra spelen var något för lilla mig.

Det var något av en trygghetszon att hålla sig till lila drakar och spel med trallvänlig musik och där till och med fienderna såg kramvänliga ut. Min stressnivå på den tiden tålde inte mycket och till och med bossarna i Spyro fick mig att gå apeshit i stress. GTA där emot fick mig att se att det fanns andra spel där ute, övertalade mig att min TV-spelshylla kunde växa avsevärt om jag bara vågade testa något nytt. Jag kommer ihåg att jag tyckte spelet var något av det snyggaste jag sett och bara känslan att sno en bil och sedan kryssa iväg i den täta trafiken med stereon på högsta volym gav en sån fruktansvärd frihetskänsla. Musiken var otrolig och likaså radiopratarna.

Efter några timmars spelande kände jag till gatorna i Liberty City liks bra som gatorna här i Alingsås och de bilburna uppdragen var ingen match för Majsan som hade en inre GPS bland bakgatorna. Friheten var nog det största för mig. Innan hade jag bara spelat spel som följt en röd styv tråd, där jag vallats som en gris till slakten. Nu låg hela staden vid mina fötter och jag kunde faktiskt göra precis vad jag ville. Det var också första riktiga gången förutom julaftonen som vi fick vår NES som jag suttit uppe hela natten och spelat. Spyro hade liksom inte den effekten på mig. Jag och min kille satt uppe sent, stängde av och gick och la oss men kunde inte somna.

Slutade med att vi låg och stirrade på varandra innan bägge två flög upp som på en given signal ur sängen och race:ade tillbaka till soffan och den väntande handkontrollen. Ren spelglädje kallas nog det om jag inte har fel. Uppdragen var omväxlande och jakten för att hämnas och ta sig till toppen var sporrande. I mina ögon hade jag absolut inget att klaga på om det spelet. Det enda jag hade problem med var att mitt dygn hade för få timmar. Annars hade jag dedikerat mina återstående timmar att ragga brudar, köra över blåhåriga gamla damer, stjäla andras bilar och slå irriterande fotgängare på nöten med ett baseboll rack. Så det är mitt val för PS2-eran. Detta är spelet jag inte vill ha ogjort. 

Vilket enda spel till Playstation 2 hade du valt och varför? 

Denna texten är tillägnad Magistern som ville ha London tips i sin blogg och jag tänkte eftersom alla var så hjälpsamma att skriva vad man inte får missa i London så går Majsan emot strömmen och skriver vad man inte bör göra. Och eftersom fler säkert kan tänka sig att ta en resa över pölen till landet där det ständigt regnar och de har heltäckningsmatta även i badrummen som alla karlar kan kissa utanför på så gör jag en blogg av det hela. Jag är trots allt lite inspirationslös när jag ligger här nerbäddad med ytterligare en förkylning inom loppet av en månad. 

(1) Vad du än gör i London be ALDRIG en taxichaufför att köra dig till en genuin irländsk pub en sen kväll. Senast jag var i London var när jag fyllde 16 år med mina föräldrar och min far, Jörgen med ett J, som talar engelska som Eilert Pilarm böjde sig fram under en taxiresa och bad den råbarkade chauffören just det genom det lilla plexiglasfönstret. En 30 minuters taxitur senare blir vi avsläppta i en område som påminde om Beirut efter en bombning och det enda som lös förutom tre gatlampor var en neonskylt som hängde i en enda spik och därför hängde neråt och dinglade gnisslande utanför vad som skulle vara en pub.

Så fort taxichauffören roffat åt sig sina pund trampade han gasen i plattan och for iväg som om han inte kunde komma fort nog där ifrån och på den mörka gatan stod då vi tre turister och stirrade på den dunkla dörren med namnet Lucky Charm Pub. Skulle vi gå in? Längre bort på gatan skrek några ragglande grabbar "Oyyyy, You There!" och det avgjorde det hela. Tre turister rusade in i lokalen och där det hade skrålat och pratats innan var det som om någon plötsligt dragit ut sladden till en radio. Total tystnad och runt sju ögonpar stirrade på oss och det var liksom inte det minsta välkomnande.

Jag som älskar gamla västernfilmer fick en flashback. Ni vet scenen där någon klinkar på ett piano, några bord kör poker och rummet är fullt av glada fyllos som plötsligt blir tysta när främlingen kommer in. Detta var vad som mötte oss inne på denna genuina autentiska irländska pub. Alla såg ut att vilja döda oss på stubben och vi stod länge och väl vid dörren som om vi var tre tvättbjörnar fångna framför någons framlysen på bilen och stirrade på de andra gästerna som såg ut som det muckat från fängelset hela bunten. Tillslut harklade sig min far och sa med sin vackraste Eilert-engelska, "Triiii Pints Pliiis". Aldrig har jag sett min mor som hatade öl hälla i sig en snabbare än då, som om hon var med i en ölsvepartävling.

Sen farsan och till sist jag. Vi backade sedan ut ur lokalen som egentligen bara var två bord, ett golv av plywood som stank av gammalt piss, en ruta som var lagad med ducktejp och wellpapp och en bardisk i en allt för stor lokal, lite som om någon bara en stund innan stulit inredningen och de nu fick köra på det som fanns kvar. Väl ute på gatan försökte Eilert vinka in en taxi men ingen fanns i sikte, allt vi såg var de få lysande gatlamporna så vi beslöt oss att gå åt det hållet. Detta var ju tiden innan mobiler och GPS och då var det magkänsla som gällde och magkänslan sa att ljuset var bra. En krossad flaska i fjärran fick oss tre att gå emot ljuset som om vi hade bråttom till den andra sidan.

Tre kvarter senare pustade vi ut när det plötsligt fanns affärer, restauranger och människor och det var då mamma äntligen tände sin Blå Blend samtidigt som hon gav pappa sin bästa maffiosoblick och sa med låg stämma att "Det där gör du aldrig om" samtidigt som hon pekade med hela ciggen emot honom. Pappa nickade tyst medhållande för han visste att vi tre inte var byggda för att brottas med fängelsekunder på ett nerpissat pubgolv. 

(2) Ta dig inte till London med färja när det är orkanstyrka. En hel båt med kräkande medpassagerare är inga bra medpassagerare. Ingen gillar att höra orden "Har du ingen egen hytt du kan spy i?" Själv tillbringade jag tiden med att försvinna in i casinot som tydligen inte brydde sig om min ringa ålder och som gladligen tog hela min reskassa som egentligen skulle gått till häftiga kläder och skivor men nu istället gick till dåliga händer i Black Jack. Och jag kan ju säga att det är tråkigt att vara i London utan en krona på fickan. Just saying.

(3 )Harrods är INTE dyrt. Harrods är NK gånger hundra. Harrods är svindyrt. Harrods är inget för Alingsåsbönder. Eftersom jag precis fyllt år hade min pappa, som ska tilläggas är smålänning lovat mig något "litet" från Harrods. Vad smålänningen däremot inte visste var att något litet på Harrods fortfarande hade en STOR prislapp. Allt jag kom springande med möttes av vitt ansikte, vidöppna stirrande ögon och gapande mun.

Allt! Så efter en timmas försök kom pappa Jörgen fram till att en fika kunde jag i alla fall få. Så poof, Löjliga familjen avancerade upp till caféet och pappa plockade till oss två svarta kaffe, en läsk och tre frukttarteletter och traskade sedan fram till kassan med lätta steg. Plötsligt blev hans Eilert-engelska extra ljus och så här i tillbakablicken förstår jag nu att det var chocken av kvittot som fick den småländska mannen på fall och han masserade sig runt hjärtat för att hålla infarkten borta.

589 kronor. Vi hade precis köpt fika för tre för nästan 600 kronor och nu snackar vi varken 2000-tal eller inflation. Och när jag tänker på det så var det faktiskt sista gången pappa bjöd oss på fika. Han tyckte väl att 600 borde räcka för resten av våra liv. 

Så här har ni lite ICKE restips, min gode finnjävel och resten av er. Gör inte som Majsan, gör bättre. 

Har du råkat ut för skumma grejer på semestern?

Jag kan inte skryta med att ha vänner av samma kön som delar mitt TV-spelsintresse. Jag har faktiskt inte en endaste liten väninna som spelar på daglig basis om det nu inte räknas när man drar fram sitt gamla Super Mario en gång om året. Det betyder att jag är den där underliga fågeln som Kalle Anka försöker fota varje julafton i våran umgängeskrets. Ja, ni vet han den där Arapappa. Det är liksom jag, Majsan i mina vänners ögon. Lite hon som inte riktigt vuxit upp till allas förtret och som hellre sitter hemma framför sitt TV-spel än ger sig ut på krogen och roar sig med dom.

Men varje år, en gång om året så får jag glänsa som vän. Då är jag lika viktig som en skäggig snubbe i december, vi snackar ju självklart om när alla småbarnsmorsor behöver en hand att hålla i djungeln av konsoler och spel som önskas varje jul. Det är då de TV-spelsallergiska fruntimren kryper fram och är rätt glada att hon som alltid nobbar dom faktiskt har sitt intresse. Så varje år när min mobil ständigt vibrerar från frågvisa mammor som undrar det ena efter det andra börjar utfrågningarna vad kidsen gillar, hur gamla de är och vad de brukar spela. För knattar rekommenderar jag alltid Nintendo.

För ska sanningen fram är det trots allt den konsol som har bäst utbud för de som inte börjat få acne eller hår på bröstet. Och alla dessa frågor och funderingar har fått mig att själv undra vad det är som är avgörande för en själv. Varför jag alltid väljer en konsol framför en annan. Hur gör vi egentligen valen? För egen del brukar den som drar det långa strået vara den konsol som har bäst konsolexklusiva spelserier. Sen kan jag ju egentligen aldrig låta bli att köpa den konkurrerande konsolen heller, men då långt senare. Jag vill ju liksom inte missa nått bra.

För mig personligen har alltid Sony vunnit mig över på sin sida just för att de är dom som släppt alla mina favoritserier. Uncharted, The Last of Us och Horizon Zero Dawn. Men framför allt för att de tidigare konsolerna var dom som förvaltade mina absoluta toppspel, Resident Evil som jag liksom inte kunde leva utan. Men Xbox åh andra sidan lockade mig sedan tillbaka med grymma Gears of War så det jämnade ut sig i slutändan. Så ja, spelen är den avgörande faktorn. Nintendo är faktiskt den enda konsol som jag inte köpt de senaste åren, mycket på grund av att jag en gång i livet köpte Gamecuben svindyrt och sedan bara hittade ett fåtal med spel som tilltalade mig vilket resulterade i att efter att dom spelats ut så dammade konsolen igen och jag kände mig löjligt rånad.

Men på 80-talet ägde Nintendo mitt hjärta till 100%, då fanns ingen annan vid min sida. Denna konsolgenerationen blev dock vunnet av helt andra premisser än spelutbud och det var nämligen kostnad och tillgänglighet. När Playstation 5 blev en hägring som bara de med fetast plånbok kunde komma över och sen ska vi ju inte glömma alla scalpers som roffade åt sig utan att skämmas det minsta blev det för första gången Xbox som vann mig över. Det blev den lilla söta, vita Xbox Series S som fick flytta in i spelrummet just av den orsaken att den var snorbillig jämfört med PS5 och den fanns i lagerhyllan utan vare sig knepiga lotterier eller sjuka priser på Tradera hos de förbannade scalpers jag nämnde innan.

Playstation 5 hittade trots allt inte hem till mig förän förra sommaren och så här i efterhand måste jag väl säga att jag är lite besviken på just utbudet då inte allt för mycket bra spel släppts om man jämför med till exempel PS2, PS3 och PS4 som ständigt spottade ut fina titlar och därför pryder mina hyllor i långa, långa rader. Och visst konsolen är inte allt för gammal, men när man hör konsoltillverkarna redan sitta och smida planer att släppa nya konsoler i en framtid inte allt för långt borta blir man ju stressad. Har jag än en gång köpt en svindyr konsol för bara några ynka spel? Hoppas inte.

Men vad är det som avgör det för dig när du köper en konsol? Är det vanan, en personlig preferens? Är det spelutbudet? Är det prestandan? Är det utseendet på konsolen? Vad är den avgörande saken? Eller köper du allihopa kanske med en fruktansvärt fet plånbok? 

Idag är det den 10:e mars och det är ingen annan än Mario-dagen! Det är dagen vi firar vår mustaschprydde rörmokare som vi alla känner så väl, mannen, legenden, Super Mario. Jag tror vi alla bär på många fina minnen av just denna älskade spelkaraktär och även så bär vi på olika favoritspel i tanken när vi tänker på honom. För mig luktar alltid Mario av barndom och av NES 8-bitar för det var där jag för första gången fick hänga med honom efter skolan när nu inte min storebror Michael hade hunnit före. För även om jag fick äran att spela med honom då och då så var ju den ständiga kampen att få vara just Mario alltid närvarande.

Jag vet faktiskt inte varför Luigi var det sämre valet för han hade precis samma egenskaper och det enda som skilde dom åt var färgen på deras kläder, men nä, han var ju inte själva stjärnan i spelet, han var inte Mario. Mitt bästa Mario-minne var faktiskt den julafton vi gemensamt fick våran NES och tillhörande Super Mario Bros. Det var första gången jag fick vara uppe senare än klockan 22.00 och vi satt där axel mot axel i min storebrors rum på hans bruna heltäckningsmatta och spelade i timmar utan att bråka en endaste gång för vi var så inne i spelet.

Vi hejade till och med på varandra även om det betydde att den andra fick snällt vänta på sin tur extra länge. När mamma sen schasade i väg mig till sängs låg jag under täcket förnöjt och såg fram emot nästa dag när jag skulle få spela igen. Men jag behövde inte vänta så länge för rätt som det var kom min bror tassande i sin pyjamas och viskade att kusten var klar och att mamma och pappa gått och lagt sig så vi kunde smyga in i hans rum och fortsätta vårat spel ihop.

När morgontimmarna kom smygande smög jag gäspande tillbaka till min säng innan mamma vaknade, nöjd och belåten och med ett nytt intresse och hobby som följd. Det var den dagen jag, Majsan blev en total liten spelnörd och kanske är det även just därför som Super Mario Bros är mitt favoritspel med Mario. Med det säger jag grattis på Mario-dagen!

Vad är ditt bästa Mario-minne och vilket av spelen är din favorit?