I nästan varje pojk och flickrum på sent 80-tal och tidigt 90-tal fanns det en liten bok i någon byrålåda med den enkla titeln Mina Vänner tryckt på framsidan. Den enkla oftast simpla framsidan på boken speglade inte det minsta innehållet i boken som inte var i närheten av varken simpelhet eller enkelhet. Den var fylld av våra drömmar och våra ibland innersta hemligheter som vi inbillade oss skulle stanna på de vita sidorna och inte alls skulle skickas runt och visas för halva klassen. Boken om Mina Vänner var egentligen dåtidens föregångare till alla korkade frågenkäter som cirkulerar på Facebook idag. Vilken är din favoriträtt? Favoritlåt? Favoritfärg? Vad vill du bli när du blir stor?

Vad är din högsta önskan? Jag älskar….. Ja, ni fattar poängen. Jag hittade min egna gamla bok när jag röjde runt i mitt förråd för några veckor sedan och det blev en förtrollande stund sittande på några banankartonger medans jag sakta bläddrade i den och läste raderna mina vänner och ickevänner skrivit i den. För ja, tydligen borde boken heta Mina vänner och mina ickevänner för den var tydligen inte bara reserverad för den innersta kretsen. Pärmen på min bok luktade verkligen 80-tal fortfarande. Den var dekorerad med bilder på pastelliga kassettband, en snurrplattetelefon och ett par rullskridskor. Den doftade fortfarande av gnuggisarna jag tapetserat första sidan med, en doft om vad man ska döma av bilderna på etiketterna var av pizza och öl. Men även en svag doft av Hubba Bubba som antagligen kommer från att någon en gång i tiden skrev med en doftpenna i den i en glad chockrosa färg. Jag har fått mig många skratt när jag bläddrat i den.

Fotona som tittar tillbaka på mig visar många ansikten som inte blivit skolade i samma selfie-skola som dagens ungar har. Inga putande läppar eller behagsjukhet bakom dom. Bara ungar som inte hade en aning om vad självbeundran var för något. Som inte visste vad vikthets, utseendefixering och ångest var. Vissa saknade mjölktänder, andra hade frisyrer med allt för mycket hårspray och tantiga permanentningar. Foton från klassfotografering trängdes med foton från fotoautomater som var den tidens selfie. Svaren på frågorna fick mig att dra på mungiporna ännu mer. Tydligen var till exempel världsfred något alla önskade mest i världen på den tiden, som om de ställt upp i någon Miss Universumtävling och hade en domare att imponera. På det glada 80-talet var mina favoriträtter mammas hemmagjorda köttbullar, spagetti och köttfärssås och pizza. Hade boken varit från idag hade nog nästan alla ungar skrivit Tacos på förstaplatsen men på denna tid visste ingen vad Tacos var.

Eller Sushi. Fredagsmysmat och hämtmat var liksom inte grejen då. Vi var uppfödda på mammas mat och våran syn på fredagsmys var väl egengjord pizza i långpannan.  På frågan om vad jag ville bli när jag blir stor stod det tre saker: Författare, Veterinär och Fotograf. Är tre saker jag inte blivit, men redan där kunde man urskilja mina passioner i livet. Jag älskade redan där att skriva och gick i smyg runt med en liten skrivbok i fickan där jag skrev små dumma berättelser i. Kärleken till djur fanns också redan där. Jag har alltid haft en förkärlek till allt pälsklätt, men dock inte till Magisterns älskade håriga spindlar. Jag föredrar min hunds sällskap framför de flesta människor. Sedan har jag en kärlek till just fotografering. Att gömma sig bakom en lins och se skönheten i det mesta framför sig. Att försvinna in i sin egna lilla värld när man knäpper bilder. Vad som inte fanns i boken var ett endaste ord om influenser för det ordet fanns inte. För de behövdes inte, vi gick ju vår egen väg. Vi såg upp till och beundrade människor som betydde något särskilt, som inte bara dyrkades för deras feta plånbok, kändisskap eller skönhet utan för vad de stod för.

På personer jag beundrar stod det med stora bokstäver mamma Catherine, Dian Fossey och Ulke. Mamma stod som vanligt på första platsen. Hon var ju den finaste jag visste. Och hade jag vetat då att jag bara några år senare skulle få ta farväl av henne vid en sjukhussäng så skulle jag hållit hårdare i henne och kramat om henne varje minut. Dian Fossey stod med för jag hade just sett filmen De Dimhöljda Bergens Gorillor med min bästis Mikey och som sanna djurvänner hade vi lipat oss igenom filmen och hennes tragiska öde. Ulke slank in på en kant för han var min idol just då när han spelade i bandet Strebers. Att han svarade i telefonen när vi beställde T-shirts från bandet gjorde inte dyrkan mindre för det fick en att känna som man kände självaste Ulke. Och det var stort kan jag lova för en liten tös från Alingsås. Mitt favoritprogram var ALF och V. Min idol var gruppen Strebers, Ebba Grön och Attentat. Redan som ung var min favoritfärg svart och det har följt mig genom livet. Jag har aldrig varit en färgklick efter att jag tog mig loss från den pastelliga småbarnstiden. Listade som mina fritidsintressen stod hänga med kompisar, innebandy och lyssna på musik skrivet med spretiga bokstäver. Idag har jag lagt klubban på hyllan. Jag var ingen bra spelare. Hade jag spelat ishockey däremot i NHL hade jag varit hyllad som en Goon.

Spenderade mesta tiden på bänken eftersom jag hakade folk med klubban  så de trillade. Inte mitt stoltaste tillfälle precis ska tilläggas. Lyssna på musik var däremot stort. Vi kompisar satt alltid runt någons skivspelare och vadade runt i deras vinylsamling i timmar. Än i dag betyder musik så otroligt mycket för mig. Jag är ingen känslomänniska utåt, hatar tårar och känslor, men i musik kan jag liksom försvinna. Känna. Rasa. Jag älskade Gullan, Super Mario och Chribbe. I den ordningen tydligen, så BBB, Bitches Before Broes. Gullan är min barndomsvän, vi har idag känt varandra i 44 år. Första bilden i albumet på henne var när hon stod vid min spjälsäng så det är en lång vänskap som är stark än idag så hade jag gjort en lista i dag hade hon fortfarande varit där på första platsen. Super Mario var jag galen i, ett av de få spel jag hade och det spelades mycket. Han var liksom inkörsporten till mitt TV-spelsmissbruk. Chribbe var min första kärlek. Min första pojkvän. Vi gick i fjärde klass, spelade TV-spel ihop, lyssnade på Trance Dance och hoppade Twist ibland. Kommer ihåg att han en gång pruttade högt varje gång han hoppade. Det borde dödat min kärlek, men nej, tydligen var pruttar gulligt på den tiden. Och Chribbe var sjukt söt. Längst i klassen och blond som en viking. Hade jag gjort min älskarlista idag hade den nog sett ut så här, Gullan, familjen, alla mina vänner och min vovve. Tv-spel, musik och att vandra, resa. Och där det finns en älskarlista så fanns det en hatarlista. Jag hatade orättvisa och lögner och krig. Och ni får ju hålla med att det är tre bra saker att hata. I alla fall inför en domare. Idag hatar jag inte så mycket. Orättvisa är en del av livet och det är bara att gilla läget. Lögner, ja, lögner hatar jag nog fortfarande.

Men jag hatar nog mer människorna bakom lögnerna mer än själva lögnerna. De som tog beslutet att ljuga. Den lätta vägen. Men nått måste jag väl hata? Jo, jag hatar mjäkighet. Svenska brottslagar. Jag hatar strategispel. Jag hatar bruna bönor. Jag hatar Tarantinos filmer. Jag hatar folk som inte förstår skämt, ironi och sarkasm. Jag hatar oljud. Jag hatar folk som ska märka ord. Jag hatar vädret på västkusten 70% av tiden. Jag hatar fästingar. Jag hatar spelet Death Stranding. Jag hatar att Capcom hoppat över att göra en remake på Code Veronica. Jag hatar Dansbandsmusik. Jag hatar min ex make. Jag hatar att hundar lever ett allt för kort liv. Damn, jag hatar tydligen rätt mycket. Men oj, det var skönt att få ur sig. Har burit på det där om bruna bönor rätt länge. Men boken avslutades alltid med den där högsta önskan. Ni vet den där frågan där alla svarade fred på jorden. Idag skulle väl nästan alla ungar svara en ny Iphone, stora läppar och en massa pengar på den frågan. Vad skulle jag svara idag? En dag till med mamma tror jag. Och att Håkan Hellström tappar rösten i sommar. Och självklart fred på jorden. I den ordningen, tack.

Hade du en Mina Vänner-bok? Vad hade beskrivit dig bra då och idag?

Har du missat mina andra bloggar om Retro Nonsens? Du hittar dom här:

Retro Nonsens Mr. Music

Retro Nonsens 80-talets barnprogram

Retro Nonsens Godiskiosken

Retro Nonsens Garbage Pail Kids

Jag har blivit lurad som Björn Rosenström skulle ha sagt. Faktum är att jag har trillat i min egen fälla av predikan som jag försökt pränta in hos min gamle far Jörgen med ett J. Min pappa är ett katastrofalt exempel på vad som händer när man sätter ny teknik i händerna på den äldre generationen. Han som alltid har varit av mantrat att man löser TV-problem genom att trycka på precis alla knappar på fjärrkontrollen gör precis nu samma sak när det kommer till hans mobiltelefon eller till hans dator. Minst två gånger i veckan kommer han bärande på sin mobil som om den är en skadad fågelunge han har i sina händer och han har alltid den där lidande blicken i ögonen som signalerar att han behöver hjälp med något stort. Något stort är alltid samma sak och det låter alltid så här: ”Kan du kolla på detta, det står att jag har fått ett virus på telefonen!”.

Varje gång frågar jag var han läst detta, om det är på hans virusprograms-app, och varje gång är svaret nej. Och varje gång visar han mig mailen som alla ser identiska ut och som är skriven på dålig svenska eller ännu sämre engelska från skumma mailadresser och varje gång förklarar jag att detta är spam. Kolla ditt Norton i stället säger jag varje gång. Han nickar som om han förstår men två dagar senare står han där med mobilen och den där lidande minen igen. Samma sak gås igenom och så fortsätter det. Det är som om jag är fast i filmen Måndag hela veckan. Nummer två på mina dotterpredikningar är att inte gå på annonserna som ploppar upp på hans facebooksida. Ja, ni vet sidor på svenska som döljer kinesiska skitprodukter som dröjer runt fyra månader innan de dyker upp och när de väl landar i lådan så är de inte i närheten av vad som lovades på reklamen. Men sedan sitter han och berättar över kaffet att han hittat nån finfin grej till trädgården som han beställt och tre månader senare sitter jag och min syster och skrattar oss fördärvade åt dyngan han fått och att han har mage på att klaga på grejerna trots alla mina förmaningar.

Det är bilvax som lovar guld och gröna skogar, pormaskkräm som magiskt trollar bort varenda pormask som man klart och tydligt ser på reklamen inte är av magi utan med världens sämsta photoshopskill och även något nagelsvampmedel som mer ser ut som nagelsvamp på flaska och trots två påstrykningar morgon och kväll ser hans tånaglar fortfarande läskiga ut. Men så en dag hade jag Majsan tråkigt och satt och skrollade i min mobil och plötsligt tittade den mysigaste byxdressen tillbaka på mig och jag glömde plötsligt allt jag sagt till min gamle far. Jag kände mig lite som Askungen som hittade sin glassko. Alla förmaningar flög sin kos och fyra sekunder senare hade beställningen gjorts. Jag gick runt och längtade efter mitt köp och såg framför mig hur skön den såg ut och alla goa spelstunder jag skulle ha i den, för damn den såg så gosig ut och gudarna ska veta att vi brudar behöver gosigt efter tolv timmars arbete bärandes en BH som plattar sönder ens stackars valpar bara för att man råkade bli född som kvinna.

Efter en månad plingade det till i mobilen att PostMord var på väg. Leverans skulle ske om dagarna två och jag kunde knappt hålla mig. När paketet väl anlände borde jag reagerat på att kuvertet var löjligt litet, hur ska en hel byxdress kunna dölja sig i detta lilla plastkuvert? Jag kunde redan höra Björn Rosenström nynna på Lurad i mitt huvud. När jag väl vecklade ut mitt inköp var den första reaktionen att apgarva rätt ut. Jag funderade på om byxorna kanske passar på en av mina gamla Barbiedockor för inte fasen passar de på en vuxen kvinna i alla fall. Ordet stretch som hade använts flitigt i reklamfilmen lös med sin frånvaro. Tyget var ett helt annat, färgen likaså och även modellen. Apgarvet ersattes av irritation att jag gått runt och väntat på denna skit vilket tydligen var ren båg, bullshit med andra ord. Men vad ska man göra, är ju bara skicka tillbaka skiten och ta tillbaka pengarna. Trodde jag… Efter ett snabbt mail till företaget kom svaret att de behövde en bild på varan. Okey, bild skickades.

Sen kom svaret att jag kunde få behålla byxdressen och få 50% av min köpesumma tillbaka. WTF? Var de seriösa? Varför skulle jag vilja behålla kläderna jag ville skicka tillbaka? Och varför skulle jag bara få halva summan? Efter ett långt mail tillbaka där jag förklarade de svenska köplagarna med 14 dagars returrätt och därmed rätt att få mina pengar tillbaka blev det tyst. Skribenten i mig hejdade mig och skrev ihop ett mail igen med lite mer ilska, en massa paragrafer och se på fan  några dagar senare fick jag svar att hela köpesumman skulle returneras och att jag kunde behålla den fasansfulla byxdressen om jag bara lämnade lite bra betyg på deras sida. Pengarna är nu tillbaka på mitt konto och de enda betyg de fått är usla på alla sidor jag kan hitta.  Så nu svär jag på att detta var sista gången jag gick i fällan. Från och med nu ska jag hålla mig borta från kinaskit och låtsassidor på nätet. De sidorna och inköpen lämnar jag till min gamle far, ni vet han den där Jörgen med ett J. Nu ska jag gå tillbaka till mitt tidigare överlägsna sätt med att skratta åt andra som gör idiotinköp. Som min kompis som köpte en matta på Wish och när den väl kom så visade det sig vara en musmatta som hade mönstret av en äkta kinamatta. Och hon som tyckte hon hade gjort ett sådant fynd.

Eller som när syrran köpte en klänning från samma företag och när hon fick den täckte den bara hennes bröst och slutade ovanför naveln. Sexy Biatch alltså. Eller väskan hon köpte till sitt bagageutrymme som skulle ha förvaring till allt man kunde tänka sig i form av verktyg och bilvård men som det visade sig när den kom inte var större än en mindre necessär. Just nu är det mer undantag en regel när man handlar på nätet att man får det man beställt. Att varorna lever upp till bilden de målat upp överhuvudtaget. Är det kanske så att vi bara blir dummare och dummare och mer lättlurade? Källkritik existerar knappt längre för alla sväljer allt man läser på nätet med hull och hår. Nä, jag ska gå tillbaka till hur jag varit innan i mitt tänk, ser något för bra ut för att vara sant så är det nog så. Det finns inga mirakelprylar där ute, bara billig plastskit som är just skit.

Smakar det så kostar det och det är något jag borde lärt mig under mina 17år som säljare på en elvarujätte. Mitt största dilemma nu är bara att hålla hela den här shoppingkatastrofen hemlig för fadern, för hur ska jag annars kunna fortsätta håna honom för hans egna dåliga inköp när det visat sig att jag också är en kålsupare och lättlurad jävel?

Vad är det värsta du köpt på nätet som absolut inte matchat beskrivningen?

När jag växte upp var denna dag, alltså Långfredagen årets absolut längsta dag. Nej, den hade inte mer timmar än någon annan dag på året men det kändes verkligen som det för allt var stängt. Absolut varenda affär var stängd, inte ens bensinstationerna var öppna vilket betydde inga chokladcigaretter, ingen Rigichoklad och inget hockysnus, vilket i sin tur betydde abstinens för små, små barn. Min mormor Evy log åt oss barnbarn som darrade av sockersug och sa alltid att dagen var så lång för att vi skulle känna vad han den där Jesus kände på långfredagen, smärta, och jag kunde aldrig förstå varför hon blev så arg när jag då undrade om det var för att han inte heller fick varken glass eller godis den dagen. Påskafton däremot var desto roligare för oss barn, det var ju då man fick ett fint härligt påskägg fyllt av saker som gav hål i tänderna och tidig diabetes.

Ägget var inte vilket ägg som helst, det var både rättvisegodkänt och stämplat av min storasyster Therése som vid varje påsk övervakade min mamma med skarpa örnögon när hon fyllde påskäggen, ingen skulle få en godis mer än någon annan. Men sneaky som jag var lyckades jag, det eminenta sladdbarnet Majsan hitta ett kryphål i den regeln i form av Kalle Trana. Det var min bästis Gullans pappa Rolf som berättade om Kalle Trana som kom med påskägg när han var liten och den traditionen överfördes på något sätt till oss två lintottar som svalde historien med hull och hår.

Så varje år fick mina syskon ett påskägg när deras hemska lillasyster stoltserade med två och varje gång syrran gallskrek om orättvisa förklarade jag att det inte var pappa som gav mig det, det var ju Kalle Trana. Och eftersom hon inte trodde på honom så fick hon inget. Lite sånt där Jedi mindtrick som kristna kör för oss icketroende om att vi inte kommer till det mysiga stället när vi dör utan snällt får sitta i den finska bastun där ner. Så går det minsann när man inte tillbeder den heliga Kalle Trana! Sen samlades  vi alla kompisar och gick ut och påskade. Gör ungarna det fortfarande? Alltså klädde ut oss till Påskakärringar och gick runt och tiggde godis i grannskapet. Läppstift på kinderna, svarta fräknar och någon babusjkasjal runt huvudet och så pappas piassavakvast som pricken över i:et och det var ett under att grannarna vågade öppna dörrarna. Kanske är det Halloween som tagit över den delen av påsken nu?

Idag ser påskarna lite annorlunda ut än då. På långfredag är precis allt öppet. Ingen behöver alltså sitta och lida och ha tråkigt längre. Och det är ju tur i sig för dagens kids hade nog inte pallat en sådan dag överhuvudtaget med tanke på att de lever för snabba kickar. Jag påskar fortfarande, men skillnaden är att jag nu för tiden inte behöver ha läppstift på kinderna och måla fräknar när jag går ut, nu är jag ju kärring så jag går som jag är och ringer på grannarnas dörrar och frågar efter godis. Bara synd att de aldrig öppnar dörren när jag likt en heroinmissbrukare bånkar på dörren på jakt efter godis när jag själv glömt köpa en lördagskväll. Något som däremot är den samma som den alltid varit är maten. Ägg och sill. Ja, julmat. Eller, ja, midsommarmat. Två maträtter som jag inte rör med en tång. Rå fisk och ägg som luktar fis. Vem kom på det egentligen? Och sen har vi ju julmusten.

Eller, jag menar Påskmusten. Och ni som försöker inbilla mig att det är två helt skilda mustar får vara beredda på att Majsan kommer hoppsparka er i plytet. Julmust och Påskmust är samma jävla must med olika etiketter och hör sen! Men i det hela kan man ju trots allt inte anklaga oss svenskar för vår enorma fantasi iallafall. Kan ingen komma på en högtid baserad på oxfilé och bea i stället? Då kommer jag! Eller en högtid där allt som serveras måste grillas och marineras! Hade ju varit trevligt med någon mat som inte våra förfäder hade skrattat ihjäl sig åt om de kört en DeLorean fram till nutiden. Att vi fortfarande serverar maten de åt eftersom att det inte fanns kylskåp nu när vi har så mycket godare saker att välja på. På senare år blir det iallafall inga påskägg för min del.

De enda påskägg vi njuter av är de Easter egg som vi stöter på i TV-spelens värld medans vi moffar lösgodis direkt från påsen. Vem behöver ett pappersägg liksom? Då är det ju bra att det finns Påskägg för de som inte vill unna sig, de som ser sin kropp som ett tempel och allt det där. Den senaste jag kom över var under Resident Evil 4 Remake då en vän till mig sa att jag inte fick glömma att skjuta på vattnet i sjön innan jag satte mig i båten för att möta sjömonstret. Min kompis sa att jag inte fick missa den trophy jag skulle få där, men tji fick jag då monstret hoppade ur vattnet som en två tons delfin och slukade mig hel och det utan att ge mig den minsta trophy. Det enda det gav mig var signalen att det var dags att byta trosor. Men visst är Easter eggs mysiga, helst när de flörtar med spel och filmer vi känner igen. Vissa Easter eggs kan man till exempel bara få om man är dum i huvudet.

Som i Resident Evil 2 där man hittar en kamerarulle om man kollar Weskers skrivbord hela 50 gånger. Vem gör det liksom om inte en som är dum i huvudet? Belöningen av att vara dum i huvudet ger iallafall tillslut en framkallad bild av Rebecca Chambers i en sexig basketuniform. Eller varför inte den långsökta i Assassins Creed 3 där du är i The Homestead kan gå fram till en kalkon och mata den och sen trycka in den berömda Konamikoden ⬆+⬆+⬇+⬇+⬅+➡+⬅+➡+🅱+🅰. Och vad får du för den logiken? Jo en kalkon i Assassins outfit. I Dead Rising finns den härliga hyllningen till Resident Evil i form av en smörgåsbar i gallerian med namnet Jill´s Sandwiches vilket hintar till en känd kommentar som Barry Burton säger till Jill när han räddar henne från ond bråd död med orden ”You were almost a Jill Sandwich”.

Eller som när jag klättrade upp för hela den höga bron i Grand Theft Auto San Andreas för jag inbillade mig att där uppe har de gömt nått bra och allt jag möttes av var en skylt som det stod att ”There are no Easter eggs up here. Go away”. Tack för den liksom. En av mina personliga favoriter är ändå i Metal Gear Solid när Psycho Mantis läser av ens minneskort efter spel från Konami och får dig att tro att han verkligen kan läsa dina tankar. Spooky. Easter eggs är totalt onödiga men väldigt mysiga när man springer på dom, iallafall om man fattar dom. Och de är helt utan kalorier, socker och fett. Så med detta vill jag önska alla er läsare en Riktigt Glad Påsk! Hoppas ni äter ägg och inte värper ägg. Ut med er nu och påska! Tigg godis hos grannen och hinka julmust. Det var för detta som Jesus dog på korset för.

Vad gör ni på Påsk? Vilket är den bästa Easter Egg du hittat i ett spel?

Idag tar vi för givet att vi med ett knapptryck kan få lyssna på vilken låt vi vill, här och nu. Vi kan med Spotify bläddra igenom tusentals låtar på nolltid och blanda våra egna spellistor och fylla dom med alla våra favoritlåtar och det utan att egentligen engagera oss nämnvärt. När jag växte upp var det ett heltidsarbete att ordna musik till sin bandspelare eller freestyle. Först skulle man ju köpa tomma kassettband och sen slå sig ner vid syrran eller brorsans vinylsamling och hitta de låtar man ville förgylla bandet med. Ville man spendera ännu mer tid kunde man sitta och häcka vid radion och spela in därifrån men då gällde det att vara snabb så man inte missade halva låten och även ha all tid i världen för det kunde ju ta ett tag innan låten man ville ha spelades.

Sen skulle man ju skriva en innehållsförteckning till kassettbandet och sist men inte minst döpa bandet till något fräsigt, som Maries Greatest Hits eller Maries Rockiga samling. Bara ansträngningen att byta låt bröt ut svett i pannan på den tiden, tänk att man behövde spola fram bandet om man ville höra nästa låt, något som idag låter helt stenålders faktiskt. Och på den tiden var det lätt att förstå om man hade hittat äkta kärlek. Hur? Jo, man visste att det var äkta kärlek om man fick ett blandband av någon kille, för då visste man att det där hade han fått slita med. Här snackar vi inte bensinmackrosor, här snackar vi en kille som lagt ner sin själ att välja ut låtar och sedan döpa bandet till något gullepluttigt och väldigt cheesy. Men det dröjde inte länge innan egenmixade band fick konkurrens.

Majsans blandningar fick slåss sida vid sida emot postorderklubben Mr. Music som spottade ut ett band i månaden till alla prenumeranter, och dom var många. Runt 160 000 musiksugna satt runt om i landet och väntade på sina bruna paket innehållande ljuvlig musik med allt från Madonna och Michael Jackson till Alphaville. Man kan väl säga att de var föregångarna till Absolute Music och de levererade senaste hitsen som vi hört på radion och på TV så som på Jacobs Stege och senare MTV. Det hela började 1982 med kassettband innan CD-skivan kom och tog över på 90-talet. I min familj var det min storasyster Tessan som prenumererade på banden och senare skivorna och jag kommer ihåg den där julaftonkänslan som infann sig varje månad där vi stod och slet i paketet som kommit. Vilka artister skulle vara med denna gången? Vilka låtar?

Banden kördes om och om igen i bilen och i freestylen och man hade sina favoritband. Det märktes snabbt vilka band som var populärast för de blev till slutändan slitna och slirade ibland när man spelade dom. Var runt fjorton låtar på kassettbanden och senare CD-skivorna och ibland råkade kanske knappt hälften vara bra och det var väl det som gjorde att vi till slut sa upp klubben. Mr. Music var som bäst på 80-talet, de banden var löjligt bra och även tidigt 90-tal men sedan hände något. Eller kanske var det så enkelt att ens musiksmak hade ändrats? Jag kommer ihåg tiden då jag gick i mellanstadiet och jag var så otroligt besviken på att pappa Jörgen lyssnade på dansbandsmusik, och då främst Christer Sjögrens Vikingarna och just att han inte var så modern som min bästis Annas pappa Allan var som lyssnade på Mr. Music.

Varje gång pappa Jörgen ylade falskt på "Leende Guldbruna ögon" i bilen på högsta volym rynkade jag missbelåtet på näsan och sa alltid högt – ”Varför kan du inte vara häftig som Allan och lyssna på Mr. Music istället för denna pinsamma musik!” Idag ligger alla ”häftiga” band på tippen någonstans och man ser dom ibland när man scrollar runt på Tradera i jakt efter fynd. Bortskänkes eller för en knapp tia. Och när jag ser annonserna ler jag och minns all spänning och förväntan när banden kom. Hur jag och kompisen Anna stod och sjung högt på Belinda Carlisle låt ”Leave a light on” framför spegeln i mitt rum medans vi försökte sminka oss och misslyckades grovt med för mycket solpuder och ljusblå mascara. Eller när jag tvingade med mig själv när storasyster Tessan och hennes kompis Kicki strögade runt torget i hennes första bil, en Volvo 343:a och vi alla tre skrek till tonerna av Alice Coopers ”Poison”. Musik är verkligen den bästa tidsmaskinen för minnet och Mr. Music har jag många fina minnen till. Mr. Music var ju faktiskt vårat Spotify, vår källa till musik.

Kommer du ihåg Mr. Music?

Har du missat mina tidigare Retro Nonsens? Här har du dom:

Retro Nonsens: 80-talets Barnprogram

Retro Nonsens: Godiskiosken 

Retro Nonsens: Garbage Pail Kids

Hemma hos min kollega Måns är det strikta regler som gäller när man blir bjuden hem på en bag in box med finaste Black Tower i årgång 2022 och sous videlagad Sjöpung. Det hela börjar alltid lite otrevligt med en kroppsvisitation på jakt efter gömda mobiltelefoner, detta efter att man råkat smuggla in en i strumpan vilket han tydligen aldrig kan släppa och förlåta för att jag förstörde hans favoritfilm Jurassic Park Dominion genom att slänga iväg ett och annat sms under filmens gång.

Sen kommer det då till hans decoysoffa där vi gäster får sitta, den är uppblåsbar och tuggummirosa och svår att resa sig upp ur och trots att jag nämnde mitt diskbråck fick jag snällt sitta i den och vara tyst, för Måns gillar inte att folk sitter i hans märkessoffa som står där i vardagsrummet med plast över dynorna ifall någon får för sig att vara rebellisk och slå sig ner i den istället för den uppblåsbara. Det hela har fått mig att fundera på vad jag har för förbud hemma och jag har trots allt bara ett och det är inte så farligt, man är ju trots allt inte Måns med hans hemska diktatoriska mobilförbud.

Hemma hos Majsan finns bara ett förbud, ett ynkligt litet och det är byxförbud. I den lilla hampakorgen innanför ytterdörren får man snällt ta av sig på underkroppen när man kommer på besök. Jag har trots allt alltid gillat Kalle Ankatidningar sen jag var liten och det var nog där idén föddes. Jag som alltid gillar gäster, men mest när de går hem har märkt att detta får folk att bryta upp lite snabbare vid kalas och andra bjudningar. Vet inte varför men folk känner sig lite utsatta och obekväma i bara finblusen och strumpor när de går runt och minglar i mitt kök.

Det är även ett utmärkt sätt att bli av med både Jehovas Vittne och Mormoner som ibland ringer på dörren. Då brukar jag visa dom hampakorgen och jag har märkt att deras prat om våran räddare Jesus blir rätt kortlivat där de står i kavaj, slips och strumpor. Nä, inga byxor kommer över min tröskel! Man måste trots allt ta ställning för det man tror på i livet och livet utan byxor är rätt fantastiskt. Fråga bara Kalle, Joakim, Kajsa och Knattarna.

Läs vad mina kollegor har för förbud:

Henric

Jenny

Golarconny

Don Pedro Hegewall

Diktatorn Måns