För en NPC är jag verkligen ingen hjälte

Dörren smälls upp och in kommer Majsan i sin finaste rustning som glänser som solen och likt en pundare på jakt efter sin nästa fix börjar jag rafsa runt i huset på jakt efter allt av värde. Ja, även det som antagligen inte har något värde åker ner i mina fickor som rymmer det mesta, svärd, sköldar och en och annan klubba. Så länge det inte står "Steal" så åker det ner fortare än kvickt i fickan och att tanten som tydligen bor i huset står brevid och rör i en gryta stoppar mig inte, jag tar grytan också och paltorna hon har på sig.

Majsan kör taktiken vissa lever efter på hotellbesök. Är det inte fastspikat så är det ditt om det så är en badrock eller en papperskorg som det står Scandic på. Och så här fortsätter det. Riddar-Majsan kommer till en taverna och vips så dyker långfingrade Winona Ryder upp i mig och tre gafflar och en morot hittar sin väg ner i fickorna som rymmer Grekland och kanske en kanot. En potatis slinker ner i fickan samtidigt som köksan hälsar glatt på mig och jag gör det verkligen helt utan att skämmas nästan som att peta näsan framför den man för ett samtal med.

Och det är just detta som gör att jag ligger sömnlös i min säng i natt. Vad tänker alla dessa NPC:s om mig som spelare egentligen? Där sitter de i tryggheten av sina hem och så sparkas dörren in och självaste stor-kleptomanen stampar in och roffar åt sig allt de äger och antagligen jobbat hårt för att få. Samma sak när någon blivit dräpt av vakterna och man passerar, det första man gör är att söka igenom om det finns något av värde på den stackaren där han ligger och blöder ut även om hans änka sitter och gråter brevid. Ja, jag vet det är antagligen bara en till morot eller en ynka shilling men man vet ju liksom aldrig.

Vi är alltid så måna om att vi ska ha hög level av karisma så vi kan charma och muta och få bra priser hos handlare men att man antagligen beter sig som en mugglare 24/7 räknas inte i en gamers rättspraxis. Och jag måste verkligen te mig som en riktig rövhatt i spelets värld. En bonde ligger i sitt grönsaksland och jobbar när glupska Majsan passerar på hästrygg och snabbt förvandlar hans så grönskande salladsplantering till en sandstrand på Kanarieöarna. En stund senare kommer jag till ett fort där soldaterna gör sig redo för en ankommande belägring.

Ena stunden står vapen uppradade som ett välutrustat smörgåsbord och sekunden senare traskar jag iväg, eller traskar kanske är en överdrift. Jag asar mig fram sakta som om jag försöker hålla ihop skinkorna och inte göra på mig, men ska sanningen fram så har jag passerat min bärgräns. Alltså jag kan bära 112 vapen men inte 112 vapen och en påse druvor. Då kan jag knappt röra mig och inte heller snabbresa. De stackars NPC:erna kan alltså bara se hur ärkeskurken försvinner ett steg i taget med alla deras vapen och det finns absolut ingenting de kan göra för att stoppa mig.

Tänk att folk är oroliga för att AI ska slå tillbaka. Jag däremot är rädd den dagen NPC:erna ser sitt egna värde och vill ha sina egna äventyr och tar vapen emot oss alla självupptagna hjältar som utnyttjat dom i årtionden. Mest är jag rädd att Lydia som jag så snällt döpte till Klamydia i Skyrim ska ge igen för alla de hundratals timmar som jag enbart använde henne som en simpel packåsna. Från Winterhold till Falkreath, från Rift till The Reach.

Och jag vet att det är nått skumt med denna NPC för efter 250 timmar av bärande och släpande så gick hon magiskt upp i rök. I röken försvann även hela min arsenal av finfina vapen som jag tvingat henne att bära runt på. Runt 100 timmar senare hittade jag dock henne, latande runt en öppen brasa i ett fint hus i Whiterun som jag tänkte råna i skydd av natten och där satt hon med fötterna högt. Rena divalaterna och inte gick det att kommunicera med henne heller så att jag kunde få tillbaka mina dyrgripar. Bug säger vissa, de första stegen mot NPC-Anarki säger jag.

Vad ser NPC:erna när de tittar på dig?