Flykten från verkligheten

När jag plötsligt befann mig i ett rum med andra vuxna insåg jag snabbt efter bara några få minuters konversation att jag hamnat i facket "Jättebaby" eller "barnslig" i de jämngamla kvinnornas ögon. Här hade jag som 46-årig kvinna mage att säga att jag som största hobby gillade att spela TV-spel. Jag har nog aldrig sett så många personer rulla ögonen samtidigt och helt utan att dölja det, inte heller det där lätt överlägsna draget på läpparna som ansiktena som stirrade tillbaka på mig hade.

Ni vet det där draget som gärna vuxna har när de pratar med ett barn. Men det var inte orden som ifrågasatte om det inte var dags att växa upp som fick mig att höja på ögonbrynet för dom har jag hört så många gånger om genom åren att jag inte längre reagerar. Det var snacket om varför man vill spela sådant som är så overkligt, så långt från verkliga livet som fick mig att skratta till så där snörvlande och okvinnligt.

Ja, du Karen, det är lite det som är poängen med spel. Det är ju inte så att spelmarknaden varit högintressant om TV-spelet man köpte gick ut på att gå till ett relativt ofruktsamt arbete som sakta dödar din livsglädje åtta timmar om dagen. Du spelade när du fick din enda lugn och ro för dagen de fem minuter du låste in dig på toa för att låtsasbajsa så du bara fick andas ut och scrolla i din lur innan det är dags att  torka snoriga barnnäsor medans du slänger ihop en middag på snabbmakaroner och köttbullar, städar köket från smulor för fjärde gången den dagen och sedan sjunker ner i soffan framför Netflix och somnar till din favoritserie innan klockan slår nio.

Det är ju så att vi som spelar vill ha en liten flykt i från verkligheten. För mig är spelandet så otroligt mycket. Vissa dagar är det en ventil. Har det varit mycket på jobbet eller hemma som gjort mig irriterad eller sur rinner alla känslor bort efter en timma bakom handkontrollen. Är jag ledsen kan jag koppla bort mina känslor för en stund och få hjärnan att kretsa runt något annat, alltså det som händer på skärmen. Det är ett sätt att koppla av på som gör mig lugn och avstressad vilket är svårt att förklara för någon som inte själv spelar och ser fördelen med det.

Och det är inte bara spelandet som ger samma effekt. En bra bok att dyka ner i fungerar lite på samma sätt. En underhållande film att gotta ner sig i under en filt med en skål popcorn funkar det också. Musik är också en slags medicin för att koppla av och må bra. Sätta på sig ett par lurar och bara drifta bort till tonerna av ens favoritgrupper som vrålar hjärtat ur sig. Och det är lite av denna blandning som får mig att må bra, som får mig att hålla mig mentalt frisk när hela havet stormar. Och så som livet ter sig nu när familjen försöker bolla att pappa fått lungcancer så behöver jag detta mer än någonsin.

Det är liksom det som får mig att inte öppna ytterdörren och bara vråla rakt ut det högsta jag kan att det räcker nu! Vi har fått våran dos av elände hundra gånger om så det hade varit skönt med en liten paus! En liten, ynka sådan. Och just TV-spel har alltid varit en laddad sak när det kommer till familjer. När barnen sitter och spelar några timmar om dagen så sliter föräldrar sitt hår av oro. Men du, du vet åtminstone vart ditt barn är. Han sitter där trygg och hel och han har roligt. Kanske även han behöver koppla bort något? I mitt liv just nu blir det någon timme av just flykt från den tragiska verkligheten som just nu stavas cancer.

Så en stund varje kväll innan lampan släcks så trycker jag igång min konsol och hör det välkända ljudet av startmenyn. Jag går framför mina hyllor och drar fingret över alla speltitlar och funderar på vart jag vill resa idag, vem jag vill vara. Senaste tiden är det Hogwarts Legacy som uppehållit min tid och det har varit ett perfekt spel att djupdyka i. Det är mysigt och stort och kommer ta många timmar att ta sig igenom och framför allt drar spelet igång min ekorrhjärna att samla och då blir jag som en hund med en tennisboll.

Och det är ju detta som är det fina med hobbys, dom ger oss precis det vi behöver för att orka. Vissa springer för att må bra, andra stickar en tröja eller två och någon kanske spelar golf. Det är bara så att just de med dom andra intressena slipper höra att de borde växa upp och sluta springa runt som en barnunge i löparspåret, eller meningslöst producera kliande tröjor som inga barnbarn egentligen vill ha eller en hobby som bara är för dom som har det lite bättre än alla andra. Spel har tagit mig igenom så otroligt mycket i mitt liv, kanske bättre än vad någon terapi hade kunnat göra.

När min mamma gick bort la jag kopiöst många timmar på Street Fighter II och Ryu och Dhalsim fick mig att lyfta huvudet från kudden. Under min skilsmässa som satte punkt för ett tjugo årigt äktenskap var det Leon S. Kennedy som blev min kompanjon när jag sträckkörde om både Resident Evil 2 och Resident Evil 4. Det fick mig att sluta älta och bara gå vidare. Och nej, TV-spel är ingen mirakelkur men det är en flykt från verkligheten när den behövs. Så tack Sony, Xbox och Nintendo för att ni genom åren varit min psykolog. En krycka för att göra det lättare att gå vidare.

Har ditt spelande hjälpt dig igenom något jobbigt?