De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (4)

Om ni helt missat Majsans läbbiga lista kanske  ni inte ska läsa vidare. Eller, jo ni kan ju om ni vill men jag rekommenderar er att börja på avsnitt ett och beta er framåt så ni hänger med i mitt tankesätt och mina funderingar. Som jag nämnde när jag började med listan kommer jag egentligen inte lista ögonblicken i någon särskild ordning då jag inte tycker man kan lista en otäck upplevelse från en till en annan. Vad ska man då mäta i? Bromsspår i trosorna?

Så eftersom det är min lista gör jag som jag vill och jag är som vanligt känd för att gå min egen väg och så även i detta fall. Jag kommer lista mina läbbigaste ögonblick i Resident Evil-serien dock kommer RE7 och RE8 inte finnas med då jag av den enkla anledningen inte spelat dom än. Varför sitter du säkert och undrar och jag ska ge dig ett ärligt svar. Jag har inte vågat. Dock ska tilläggas att jag suttit och gömt mig bakom ryggen på en stor stark karl när han spelade och därför kollat på hela spelet, men bara tanken  på att hålla i spaken själv i första person i mörkret med endast en liten ynklig ficklampa som ljus får hela mitt inre att streta emot.

Nej, nej och åter nej. Jag har många gånger pratat om de där pungkulorna jag måste börja odla och om jag ska vara ärlig är tiden inte rätt än för de har inte vuxit mer än storleken på två undulatägg. Jag behöver trots allt minst pungkulor i storlek med en struts innan jag ger mig i lag med Ethan Winters. När jag började fundera på denna lista var det några läbbiga ögonblick jag inte ens behövde fundera på. Vissa tillfällen har liksom bara satt sig fast, och även om det gått hela 26 år sedan jag upplevde de så minns jag det som igår.

Och om man frågar vem som helst som bara älskar serien så kommer nog alla nämna ett tillfälle i spelet och det är när människans bästa vän beslutade sig för att vifta på svansarna och säga hej. Jag pratar självklart om nummer fyra på min lista:

4. Fönsterhundarna! (Resident Evil 1)

Jag kommer ihåg det som om det var igår, det stämmer faktiskt. Jag hade hittat en ny nyckel, en med ett svärd inristat på och här började jakten på vilken dörr den skulle öppna. Tillslut hittade jag den och när jag vred om nyckeln knarrade dörren när den gled upp och avslöjade en lång smal korridor med ljusa mönstrade tapeter och mörka avlastningshyllor.

Korridoren var helt tom, inga stön avslöjade att det skulle gömma sig någon odöd någonstans och den var ljus och upplyst, inte det minsta otäck. Alla dessa tecken invaggade mig i den berömda tryggheten och med spänstiga steg lullade jag in i korridoren, intet ont anande att det strax skulle bli allt annat än tryggt. Dammsugaren i mig började undersöka bokhyllorna och nästan med en gång började den ena att röra sig.

Längre än så kom jag inte för plötsligt krossades rutorna och två inte det minsta gosvänliga Dobermannjyckar kom farande, blodiga och läskiga. Min första tanke på att om jag bara hade haft några korvar grusades av insikten att jag faktiskt var korven. Hjärtat pumpade som en hammare i bröstet medans jag la benen på ryggen och rusade längst den trånga korridoren medans jag hörde hundtassarna dundra bakom mig. Jag insåg plötsligt att jag hamnat i ett hörn och sköt i väg några salvor men missade grovt och till min stora lycka hann jag fram till en dörr och en mellansekvens började och jag kunde pusta ut för stunden.

Denna scen med hundarna satte sina spår för alla mina kommande spel fram till idag. Tryggheten var och är som bortblåst. Alla fönster i alla spel synas under lupp när jag idag går in i ett rum. Jag väntar ständigt på att något ska komma farande in genom rutorna, något eller någon som ska slita mig i bitar. Fönster är lika med ond bråd död och kolasås i brallan. Spelar ingen roll om jag skulle spela Spyro eller Super Mario, döden gömmer sig på andra sidan rutan så det så.

Har mötet med jyckarna satt spår även hos dig?