Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Mitt första möte med Dolmen

Mitt första möte med Dolmen

Jag satt med öppen mun av förvåning när Jonas erbjöd mig att recensera Dolmen. Jag tackade först nej för jag har ett litet utrymme och jag visste ju trots allt inte hur stor Dolmen var, men tack och lov var den betydligt mindre än vad Jonas sa från början. Ibland är det ju så, man tror att något ska vara betydligt större än det är. Ni män har ju också en förmåga att överdriva ibland. Så när Dolmen fyllt upp utrymmet var det då dags att sätta igång. Som vanligt var mina händer lite lätt svettiga av förväntan när jag fattade tag i kontrollen och dök in med huvudet före så som jag alltid gör.

Tyvärr blev lyckan lite väl kortvarig som det då blir ibland. För jag hann bara spendera tid med Dolmen vid två tillfällen. Det var över innan det knappt ens började för min del. Det var dock inte Dolmens fel, den funkade precis som den skulle. Nej jag hade oturen att inte få något som helst gensvar när jag tryckte på startknappen. Det var som om den var död. Liten, vit och kall när jag petade på den. Jag vet inte vad som kan gått fel, men jag misstänker att det hade med för mycket laddad elektricitet att göra.

Antagligen blixten. Ja, på min Xbox alltså. När jag kom hem från jobbet igår hade alla proppar gått, något hade slagit ut dom men vad vet jag inte. Allt annat startade men min lilla vita Xbox Series S ville inte starta, så på måndag blir det att lämna in den där jag köpte den så de kan titta lite på min baby och se vad som hänt. Mest stressad är jag att mina spel skulle försvinna men mitt pojkband med underbara kollegor har lugnat mig att de kommer finnas kvar i molnet så jag har börjat lugna ner mig på den fronten. Så Dolmen får vara i fred från mig.

Dolmen får bara vara. Tills någon annan pillar på honom. Känns dock lite tråkigt att jag trots allt inte fick bekanta mig mer med Dolmen för jag har ju ett bra handlag med sådana. Spel alltså. Men den 20 Maj kan i alla fall du vara den som får hålla i din helt egna Dolmen. För den 20 Maj släpps nämligen Dolmen lös till oss alla. Så boka in det datumet i din kalender för då kommer det finnas en Dolmen i en butik nära dig. Stora som små. Butiker alltså.

Ser du fram emot att köpa Dolmen?

 

HQ
Yippee Ki Yay Motherfucker

Yippee Ki Yay Motherfucker

För en vecka sedan blev det känt att allas vår charmiga actionhjälte Bruce Willis avslutar sin skådespelarkarriär för gott efter att ha fått sjukdomen Afasi. Afasi får du oftast efter en stroke men hur Willis fått det är fortfarande okänt. Afasi gör det svårt att läsa, skriva och prata. Du får även svårt att förstå vad andra säger. Och detta är ju självklart en nådastöt för en skådespelare som är beroende av sitt språk, sina ord och att kunna läsa och lära sig manus. Det har tydligen tisslats och tasslats i många år i Hollywood då tecknen funnits men nu har då mannen, legenden gått ut med det och valt att dra sig tillbaka. Och när han väl gör detta kan han se tillbaka till en lång och framgångsrik karriär som en folkkär skådis som alltid haft fötterna på jorden.

Första gången jag såg Bruce Willis i rutan var jag nio år gammal och jag tittade i smyg genom spjälorna från trappan där jag satt och gömde mig efter att ha blivit körd i säng. Serien var Par i Brott och kemin mellan Bruce Willis och Cybill Shepard var perfekt även om vi många år senare fick veta att så inte var fallet i verkligheten, utan det hela slutade i ett bråk som varade i över trettio år.

Året efter, när Majsan nu hade fyllt tio år var han plötsligt med på bioduken. Tyvärr tyckte pappa Jörgen att jag var för liten att se filmen, så några månader senare när pappa åkt för en helg till farmor Tyra i Kalmar hyrde mamma och min storasyster en Moviebox på Ljudvågen och filmen som gjorde att Bruce Willis namn fanns på allas läppar, nämligen Die Hard. Nu sitter det säkert en och annan Milleniumbäbis och undrar vad en Moviebox är och det är tyvärr mer en var, för de är nu döda och begravda. En moviebox var en VHS-spelare man kunde hyra där man hyrde sina filmer, för suckers som inte ägde en egen. Och familjen Wilander var suckers ett bra tag tills dagen pappa Jörgen trodde han skulle få tyst på sin filmgalna familj och gav dom ett val. ”Antingen åker hela familjen till Spanien i två veckor eller så köper jag en VHS-Spelare”. Kan ju säga att Tji fick han för mamma och hans tre barn räckte alla upp handen för spelaren. Spanien och tapas kunde vänta till pappa Jörgens stora frustration! Speedosarna och bonnabrännan blev alltså lagda på hyllan.

Men som vanligt irrade jag iväg mig själv från stigen, stigen som hette Die Hard. Plötsligt skrek vi snorungar på skolgården Yippee Ki Yay Motherfuckers till varandra och lärarna chockades över vårt språk som på den tiden säkert var grovt. Vi hade dock ingen aning om vad det betydde för översättningen var minst sagt i töntigaste laget: ”Tjosan, din jävel.” Den svenska översättningen var antagligen gjord av en Stockholmare för tjosan måste ju komma från fjollträsk, då vi på bästkusten redan tagit på oss skulden för ”Hallå eller.” Die Hard hade alla ingredienser en bra Actionrulle behöver. En ondskefull tysk skurk vid namn Hans Gruber spelad av den mästerlige Alan Rickman. En antihjälte med rapp trut som avlossar oneliners på löpande band och som är charmig som få. Explosioner och automatvapen, fönster som krossas och vi får ju inte glömma den härliga julmusiken som gör detta till den bästa julfilmen genom tiderna, förlåt griniga Grinchen, men det är faktiskt sant. Mina händer och tår räcker inte till om jag ska räkna hur många gånger jag sett John McClane krypa runt i ventilationstrumman på Nakatomi Plazas skyskrapa, men tillräckligt för att jag ska kunna alla punchlines stora som små, och självklart säger jag dom högt varje gång.

Men självklart har mannen som genom åren säkert spottat ut mer film än min döde släkting Wiktor ”Kulörten” Andersson även gjort mycket kalkoner genom åren. Ska tilläggas att Kulörten hamnade i Guinness Rekordbok som den svensk som vart med i flest filmer på sin tid, 186 stycken så inte illa skitet om jag får säga det själv. Tack och lov har jag lyckats glömma de flesta dåliga filmer Willis medverkat i och gör som jag gör med det mesta i livet, jag fokuserar på det bra. Och det är precis det jag tänker göra här. Fokusera på de filmer jag tycker är de bästa han gjort. Så här kommer Majsans lista på Bruce Willis främsta filmer:

 

Die Hard

Självklart finns Die Hard på min lista. Älskar den och ses minst fyra gånger varje år. När andra kollar på Kalle Anka på Julafton sitter jag och kollar på Dö Hårt och gastar Yippee Ki Yay Motherfucker så mammorna håller för öronen på sina små barn .

 

Tears of The Sun

En av de bästa men också en av de värsta krigsfilmerna jag sett. En film man får ont i magen av att se men som visar den mörka sidan av krig och monstren som frodas där.

 

Den Siste Scouten

En buddyfilm när de är som bäst. Två kaxiga män som är slängda i truten är som ett perfekt giftermål i en actionfilm.  

 

Armageddon

Pampig filmmusik, häftiga effekter och jordens undergång som bara kan stoppas av ett gäng oljeborrare. Och en kärlekshistoria mellan Batman och alven Arwen. Fint som snus.

 

Det femte Elementet

Säger bara ett ord, ”MUUULTIPASS!”, något som jag plötsligt kan ropa ut som om jag led av Tourette. Gary Oldman som Zorg som skriker ”Zero stones zero crates!” härmar jag än i dag när någon försöker pruta på loppmarknad. Luc Besson gav mig många härliga oneliners som är helt bananaz och svåra att pusha in i konversationerna utan att låta som ett wierdo.

Sjätte Sinnet

Filmen som fick mig att önska att jag tagit med mig ett par extra trosor i ombyte till bion. Regisserad av mannen ingen vettig människa kan uttala och som gjort sig ett namn på att göra filmer med stora twistar. ”I see dead people” är något man får förvänta sig att jag kan viska på ett pyjamasparty och det kan vi tacka Shamalama ,äh jag ger upp. Kan jag få köpa en vokal?

Die Hard 4.0

Jag vet att många hatade denna uppföljare, men själv älskade jag den. Det härliga tugget mellan Willis och Justin Long var pricken över i:et och väckte vibbarna från den gamla goda tiden när vi var bortskämda med buddy-actionrullar i stil med Dödligt Vapen och Snuten i Hollywood.

Gisslan

En enligt mig underskattad go rulle med Bruce Willis i sitt esse även om det kanske inte är han som gör de största lyften i filmen.

 

Die Hard 2 och 3 ( Hämningslöst)

Får ju inte missa dessa som även dom brukar rynkas på näsan emot. Men inte jag. Jag gillart. Och Samuel L. Jackson, What´s not to like liksom.

 

Jag listar som ni ser inte Pulp Fiction vilket jag tycker är en grymt överskattad film, kan tyvärr inte med Tarantino men tack och lov är smaken som baken, delad.

Jag börjar känna mig gammal på riktigt när jag nu ser mina filmhjältar pensionera sig. Alltså de där stora muskulösa grabbarna som räddat världen om och om igen är nu gamla och behöver säkert gå upp minst en gång på natten för att slå en drill. Jag snackar Arnie, Stallone och Clintan. Clintan var bedrövlig att se i sin senaste film Cry Macho där man verkligen inte såg något kvar av den resliga hårdnackade mannen som haft sin hesa röst som signum. Kvar fanns bara en väldigt gammal man med byxorna uppdragna till armhålan och som rösten falnat på. Åldern kommer i fatt oss alla, även de kvinnliga skådisarna även om de är duktigare på att få det att inte synas där de lyfter och skär och injicerar. Men det spelar ingen roll att det är en trettioårings ansikte som tittar tillbaka på dig i spegeln om det är en sjuttioårings hjärta som slår innanför bröstbenet. Gamla blir vi alla tillslut.

Så tack Bruce för alla dessa härliga år med många bra filmer. Hatten av!

Vilka filmer av Bruce Willis är dina favoriter?

 

 

 

 

 

Mannen som plötsligt gav örfilen ett ansikte

Mannen som plötsligt gav örfilen ett ansikte

I mina ögon är våld inte någon lösning. Inte på dispyter, inte i frustration eller ilska. Men visst finns det undantag, för min egen del hade jag kunnat ta till våld i självförsvar eller för att försvara någon annan i nödvärn. Men visst har jag snavat på snöret som kanske inte varit helt utan repor för min del. När jag var runt sex år visste jag inte bättre och tog med mig en kompis hem till en pojk som slagit mig tidigare under dagen. Och där och då fick han smaka på mina små miniatyrknytnävar i ren hämndlystnad och en kränkhet för att han slagit mig helt oprovocerat bara för han kunde, för att han var större och starkare.

En annan grabb i årskurs två drog mig i flätorna och sa något elakt några år senare och fick då en knytnäve på hakan innan jag ens hann tänka på de ord min mamma försökte pränta in i mig, att aldrig slå utan använda mina ord, och oj hon visste mycket väl vilket ordförråd hennes minsta lilla tös hade. En kaxig tunga och attityd så det räckte och blev över. Efter den gången lyssnade jag på min mors visa ord, jag lät mitt ordförråd och min snabba tunga försvara mig när jag kände mig orättvist behandlad vilket trots allt inte var särskilt ofta. Jag har aldrig varit lättkränkt och alltid haft väldigt nära till skratt i hela mitt liv. Sen den dagen Majsans lilla Fist of Fury landade på Daniels ynkliga klena pubertala haka har jag varit en fredlig varelse tills för några år sedan när känslorna trumfade över vettet.

Jag är inte särskilt stolt över det, men i smyg kändes det ändå skönt, vilket kan vara lite hemskt att erkänna. Den som väckte denna ilska och, ja jag vill nog säga glödande hat var min dåvarande make sen nästan 20 år tillbaka som visade sig vara något av en otrogen skitkorv av värsta sort. Och en knytnäve i magen så han tappade andan en ynka sekund var i mina ögon inte mer än han förtjänade, och det fick mig att må bättre om så bara för ett kort ögonblick. Rättfärdigade hans handling min handling? Självklart inte.

Hade jag kunnat lösa det på ett mer vuxet sätt? Absolut. Men ibland är vi inte mer än människor och känslorna styr oss mer än vad vi tror. Och sårade känslor är som dynamit och denna dag var jag rena Dynamit Harry. Jag ville såra honom lika mycket som han sårat mig även om det inte var möjligt. Men det stannade där. Jag hejdade mig och använde mina ord så som jag borde gjort från början. För orden är verkligen det mäktigaste vapnet. Om du använder de rätt. Om du tänker innan du talar, vilket tyvärr oftast inte är särskilt lätt i ett laddat tillfälle när tårar trillar, hjärtat blöder och ilskan och skammen får dig att vibrera enda ut i fingertopparna. Så jag är ingen som ska kasta sten i glashus.

Jag ska inte ens kasta lite grus. Men efter nattens incident på Oscarsgalan måste jag ändå säga något. Om någon missat det hela så gav alltså skådespelaren Will Smith komikern och skådespelarkollegan Chris Rock en lavett som hette duga. En örfil som lät rätt rejält och som chockade den sittande publiken nästan lika mycket som stackaren som fick kinden röd och svidande. Bakgrunden till det hela var ett i mina ögon dåligt skämt riktat mot Wills fru Jada Pinkett Smith som kan tyckas rätt oskyldigt och som gick i orden " Jada, jag älskar dig. GI Jane 2, jag kan knappt bärga mig". Till vilken annan kvinna som helst som har rakat huvud skulle det kanske varit oförargligt men eftersom det är vida känt att Jada lider av en sjukdom som gör att hon tappar allt sitt hår kan jag personligen tycka att det var ett övertramp. Här har vi en kvinna som varit väldigt öppen om sin kamp mot sjukdomen, en sjukdom som tagit ifrån henne det som många kvinnor ser som bilden av kvinnlighet efter sina bröst, sitt hår. Hon har i intervjuer berättat om osäkerheten som kan drabba henne, och här sitter hon nu på den största galan på året.

Sminkad av en makeupartist som lagt en felfri makeup. En vacker klänning från ett känt modehus smiter åt runt hennes kropp. Allas ögon på sig på röda mattan. Vem vet vilken osäkerhet och vilka komplex som vilar på insidan? För jag som kvinna kan meddela att vi alla har dom. Spelar ingen roll hur vacker en kvinna är, hon kan hittat något på sin kropp eller i sitt ansikte som hon bara hatar. Och vem är då du Chris Rock att peka ut det som denna kvinna kanske hatar mer än allt annat? Humor ska aldrig vara på någons bekostnad. Man ska skratta med någon och inte åt någon. Jag har en djup sjuk svart humor och tycker själv att jag inte har så många gränser. Men mina gränser dras när folk gör narr om folks utseende eller vikt eller handikapp.

Jag gillar inte roasting. Min favoritkomiker är Ricky Gervais och många tycker säkert att han går över gränserna om och om igen men något med honom är att han inte driver om sådant som folk inte kan hjälpa, utan han driver om saker som folk gjort eller säger. Han är aldrig elak i sina skämt även om kanske Felicity Huffman och Mel Gibson inte skulle hålla med. Var det då rätt av Will Smith att leka Muhammad Ali på scenen i vad som blivit lite av en publikdelare? Ena sidan tycker att han stod upp för sin fru medans andra halvan fördömer våldshandlingen. Jag tycker att detta var helt fel. Inget rättfärdigar detta. Det var inte i stundens hetta, han satt till och med och skattade åt skämtet innan han upptäckte att hans hustru rullade med ögonen och tyckte det var allt annat än underhållande. Will Smith är en duktig skådespelare och han är en suverän talare och detta borde han löst på ett helt annat sätt.

Han skulle löst det i sitt tacktal och han borde inte ha sjunkit till den nivån han precis gjorde. Så kommer då detta få konsekvenser för hans karriär? Jag läste i olika artiklar från USA att flera vill att han ska bli av med sin Oscars-statyett för detta, men det tror jag inte kommer hända. Jag tror inte heller att han kommer bli av med några arbeten, iallafall inte i det långa loppet. Hollywood glömmer snabbt, titta bara på Mel Gibson som trots allt nu är tillbaka i solen igen efter en tid i skamvrån efter mer allvarliga incidenter som varit både rasistiska och där han förnekade förintelsen. Kan vi komma överens att våld aldrig är rätt väg att gå? Förutom då i Grand Theft Auto. Eller i Resident Evil. Men i riktiga livet? Nej, nej, nej och åter nej. Är man stor ska man vara snäll. Och ödmjuk.

Tycker du att Will gjorde rätt? Ska man kunna skoja om allt? Var går din gräns?

WWE 2K22 ska bli min comeback i ringen

WWE 2K22 ska bli min comeback i ringen

I min sorg efter att serien Peacemaker tagit en paus för att filma säsong två har jag känt en längtan att få se min lille beefcake John Cena om så bara för ett kort ögonblick. Och glädjen var stor när WWE 2K22 landade i mitt knä och jag nu kunde hänga lite med min hjälmklädde muskelman. Plötsligt förstår jag alla dessa spelnördiga grabbar som suttit med ett leende och dreglat åt Dead or Alive Xtreme. Inte det att jag sitter här och dreglar framför spelet och är i stort behov av en haklapp, men det är rätt trevligt att titta på inoljade karlar med stora biceps och bröst större än mina kicka skiten av varandra. Och det väcker lite minnen till min barndom då jag var fem år och hade min första förälskelse i Hulk Hogan som i mina ögon var en kopia av min serieidol HE-Man. Och man måste ju säga det att wrestling är riktigt underhållande. Man vet att de inte slåss på riktigt, men de är satans skickliga på att övertyga oss.

Det är en show utan dess like som antagligen föddes i en trailerpark någonstans, men jag älskar det och det säger kanske en hel del om mig. Måste vara tjusningen av män inoljade som nygrillade kycklingar på Hemköp som lockar. När vi fick vår första parabol och en massa kanaler satt jag uppe sent om nätterna och tittade på dessa jättar som hoppade ner på sina motståndare på TV3 och gjorde mos av dom . Att nu själv få hålla i handkontrollen gör det ännu roligare. Spelet är riktigt roligt och jäkligt snyggt om jag får säga det själv. Och att klä sig i spandex och hoppa från ringen och platta till ett och annat plyte förgyller min lördagsmorgon. Var länge sen jag körde ett fightingspel, inte sen min systerson Nicola kom hem med sitt UFC till mig och totalt krossade mig. Jag fick inte in en endaste liten knuff eller spark. Jag sög åsneröv och jag bad det stackars barnet att köra upp sitt spel där solen inte skiner efter två timmar av total förgörelse. Så nu ska jag öva som en galning tills jag är uberjäkligt bra, sen lura ungen att jag precis köpt det och aldrig spelat innan så jag kan knäcka honom på detta och hämnas för förra spelet. Ungen har gått omkring och varit på tok för kaxig över detta och jag behöver visa vad skåpet ska stå. Han måste ju lära sig att moster Majsan är bäst och att han har mycket att lära. Det är faktiskt jag som ska vara hans Yoda och han ska vara Padwan, inte tvärtom. Gillar du wrestling?

Kvinnor kan

Kvinnor kan

Idag, 8 Mars måste vi ju fira för idag är det ju inget annat än Internationella kvinnodagen! En dag som denna skålar jag för att spelindustrin tagit några härliga kliv i rätt riktning när de skurar utanför dörren på flera av de stora spelutvecklarna som sitter inne med en kvinnosyn som inte riktigt känns 2022 och som trakasserar sin kvinnliga personal med allt från en sexistisk syn till sämre betalt.

Jag skålar för att de kvinnliga spelkaraktärerna som gestaltas i dagens spel är lika bad ass som en manlig karaktär och minst lika handlingskraftig. Äntligen mer än bara ett snyggt våp som bara skriker och måste räddas av en man med stora starka armar. Jag skålar för att de flesta spelutvecklarna insett hur en kvinnas anatomi ser ut och börjat skapa karaktärer som inte har ben som en älgkalv, getingmidja och bröst som skulle få Dolly Parton att se ut som en planka i jämförelse. Ni vet, en finnig spelutvecklares onanidröm. Jag skålar för att det i de flesta spel går att välja om man vill spela som en kvinnlig eller manlig karaktär, vilket för några år sedan var otänkbart.

Jag skålar för att de flesta gamers där ute insett att vi kvinnliga gamers inte spelar för att vi vill ligga med er eller bara verka märkvärdiga, vi vill faktiskt bara spela precis som alla andra. PSN är inte Tinder. Jag skålar för att det var typ två månader sedan jag fick en dickpic i min mail av en spelare som trodde att han skulle göra mig glad och tacksam av synen av hans ledsna ynkliga snolle. Vi tjejer är en del av spelvärlden och vi är här för att stanna. Vi är era Player Two, era sidekicks. Du är Mario, Jag Luigio. Jag skålar för Claire som visar att tjejer kan överleva en zombieinvasion med en puffra och en hagelbrakare och ett par grymma klackar.

Jag skålar för Lara som kan sänka en snubbe med en pilbåge på femtio meters håll samtidigt som hon slår en annan med en klättringsyxa i skallen utan att svettas det minsta eller darra på handen. Jag skålar för Aloy som piskar mekaniska robotdjur till frukost och Yennefer som inte behöver någon Witcher för att överleva mot en Waterhag. Jag skålar för att vi kvinnor är rätt jäkla fantastiska. Bara jag tänker på det där somliga av oss gör när de pressar ut något i storlek av en vattenmelon genom något i storlek av en femkrona så bara, WOW! Jag skålar för att alla härliga kollegor på redaktionen och alla underbara läsare på denna site aldrig har behandlat mig annorlunda eller sämre bara för att jag är kvinna.

Så idag höjer vi glaset för oss kvinnor. Kärringar. Kärt barn har många namn. Och så tänker vi på de som vi ser upp till, som är enastående. Jag tänker på min storasyster. En kvinna som trots många motgångar i livet alltid reser sig och som alltid finns där som en stadig klippa för de hon håller av. En stark kvinna. Den bästa. Henne skålar jag för! Vem skålar du för?